ROMANKONST. Hernan Diaz tilldelades nyligen det prestigefyllda Pulitzerpriset för sin Sverigeaktuella roman “Egendom”. Gregor Flakierski har läst boken och ser den som en motvikt till den rådande kapitalismens makt.
Egendom av Hernan Diaz
Övers: Fredrika Spindler
Brombergs
Hernan Diaz roman ”Egendom” ställer de i litteraturen numera så vanliga men aldrig besvarade frågorna kring relationen mellan fiktion och fakta, sanning och lögn och vad man får skriva om. Han gör det på ett lekfullt och intrikat sätt, men bakom det pussel som han lägger döljer sig en svidande kritik av det kapitalistiska systemet.
Det engelska originalets titel är ”Trust” vilket kan betyda stiftelse eller en sammanslutning av företag för att minska konkurrensen, men också förtroende eller tillit.
Det börjar med en roman – fiktiv så klart! – om en särling i en redan förmögen familj, inga två tomma händer här inte, som har en sällsynt gåva för spekulation. Han mångfaldigar sin rikedom hela vägen från sekelskiftets aningslösa optimism, genom första världskrigets fasor, det glada 20-talets och den förtvivlade krisen efter 1929, alltid står han där som den förutseende vinnaren.
Inte helt överraskande ifrågasätts hans metoder och tillvägagångssätt, rykten och anklagelser om ojschysst spel och destruktiv egoism duggar tätt.
Enslingen gifter sig oväntat med dottern till en gammal ansedd men numera ruinerad ätt. Det bara skriker kliché om det, men de två finner varandra i någon slags distanserad ömhet och förståelse.
Ända tills hustrun insjuknar i en diffus mental sjukdom. Hon får den bästa vård som pengar kan köpa, en ”strikt vetenskaplig” terapi, som leder tankarna till behandlingen av ”hysteriska” kvinnor i Frankrike i slutet av 1800-talet, och som oundvikligen leder till hennes död.
Efter den så kallade romanen följer en rad memoarer, anteckningar och dagböcker som modifierar den bild av verkligen som presenteras i romanen, för att uttrycka sig försiktigt. Inte för att allt nödvändigtvis är osant, en hel del stämmer faktiskt, men då lager på lager har skalats av får vi en helt annan berättelse.
Är den sann? Det är upp till läsaren att avgöra. Men lägger man ihop två och två framstår det ändå som ganska avslöjande.
När alla dimridåer har skingrats står där en ensam kvinna, förminskad och försmådd, lämnad åt sitt öde i en lyxig miljö av sin egoistiske, självgode och falske man. Och det är svårt att inte se honom som en sinnebild för den kapitalism som han hyllar.
Ett system som betraktar pengar som ett levande väsen, en fetisch som Marx skrev om, som alltmer tenderar att urarta i ren spekulationsekonomi som skapar ingenting, men förstör desto mer.
Egoismen upphöjs till det allmänna bästa, och alla eventuella inskränkningar i ”den fria företagsamheten”, vilket inte är så mycket mer än ren ekonomism och snäv profitjakt, betraktas som ett hot mot samhället och mänskligheten.
Hernan Diaz visar högst åskådligt hur stor kapitalets makt faktiskt är. Så stor att det är kapitalet som formar verkligheten och inte minst vår bild av den.
Som tur är finns det en motvikt i bra litteratur.
info@opulens.se
