En mörk katedral av ord

LYRIK. Den 23 november 1920 föddes poeten Paul Celan. I samband med 100-årsjubileet ger nu Albert Bonniers förlag ut en massiv nästan tusensidig utgåva av hans verk och det är en högtidlig och ödslig katedral i textform, konstaterar Jesper Nordström.

Det sena verket av Paul Celan
Från Andningsvändning till Tidsgård
I översättning av Anders Olsson med redaktörskap av Gabriel Itkes-Sznap samt med kommentarer av dem båda.
Albert Bonniers Förlag

Paul Celan (1920-1970) föddes i den då galiciska staden Tjernivtsi och det var en egen region med ett vitalt kulturliv i nivå med Berlin och Wien som sen föll i glömska bakom järnridån. Förrutom Celan gav det oss ett så betydande författarskap som Joseph Roth. Båda var judar, och Roth dog i landsflykt på ett loppcirkushotell i Paris medan Celan inte hann undan nazisternas arresteringar. Föräldrarna mördades och själv hamnade han i arbetsläger, och kom att jämte Nelly Sachs bli den poet som främst räknas som gestaltare av Förintelsen.

Nu kanske man bör se bortom den etiketten som nog kan begränsa och snäva in också. Det är lätt att läsningen blir ett slags rebus- eller problemlösande, där dikterna ska avkodas som ett slags gåtor relaterade till Förintelsen. Texter där metaforiken ska kopplas ihop med historiens facit.

I samband med 100-årsjubileet ger nu Bonniers ut en massiv nästan tusensidig utgåva av hans verk och det är en högtidlig och ödslig katedral i textform. Celans poesi har ofta kallats svår, inte bara på grund av det uppenbara att den är sprungen ur världshistoriens kanske mest mörka tilldragelse, men även i att metaforerna, liknelserna är privata och hermetiska. Tillåt mig att gå emot detta och hävda att han snarare bygger en slags stram och mörk katedral av ord, ett slags skräcksublimt rum att befinna sig i för en privat gudstjänst eller ett helighållande av det inträffade. Här finns ett ljus som tränger in i snåla strålknippen, det är ödsliga landskap laddade med tystnad. Jag drar mig till minnes en bekant som efter att ha besökt Treblinka sa att “det finns platser med en mystik och tystnad som naturvetenskapen går bet på”.

Paul Celan är en poet jag tidigare bara läst enstaka texter av i kompendier, och när nu en så här heltäckande utgåva föreligger får dikterna en ännu större karaktär av sorgemässa. Dikt efter dikt i tystnad och ett slags lätthet och renhet. Tro nu inte jag förringar allvaret i hans poesi. Snarare är jag ute efter den känsla som allvarlig och mörk men klangligt harmonisk musik ger, en litteraturens Arvo Pärt. Förtjänstfullt nog är det också en parallelltextutgåva där originaltexterna på tyska med sin rena klangliga effekter läggs fram. Tyska språkets möjliggörande av att skapa långa och tunga ordsammansättningar används här som en sorts neologismer som i sig är närmast centrallyriska. Nästan som i den senromantiska klassiska musiken skapas därigenom måleriska och långa klangblock.

Jag måste erkänna att jag led av ett slags nervös vördnad inför denna bok innan jag gav mig i kast med den. Det här har oftast setts som professorernas och akademikernas litteratur. De som lite mästrande fastställt de rätta uttolkningarna, men jag ser Celans dikter som något allmänmänskligt angeläget på samma vis som vi i stunder av nationella trauman kan sluta upp kring, av disharmoni omgärdade, mäktiga gemensamma och universella värden.