ÖVERTYGANDE. “Det är mycket elegant utformat och Julian Barnes beskriver målande och övertygande hur Sjostakovitjs slits mellan att bevara sin musikaliska egenart och tvingande genanta avkall på den personliga integriteten”, skriver Cecilia Persson.
Tidens larm av Julian Barnes
Forum (2017)
Idén är makalöst intressant, spännande och tankeväckande, och vem annan än en mästerlig prosaist som Julian Barnes, hade lyckas komponera litteratur på det här viset, i samma storslagenhet som huvudpersonen Dmitrij Sjostakovitjs musik? När Julian Barnes i boken Tidens larm tar sig an det ryska musikaliska underbarnet och musikgeniet ─ kompositören Sjostakovitjs dramatiska liv, i skuggan av tre diktatorer: Lenin, Stalin och Chrusjtjov ─ under i huvudsak tidsspannet 1937, 1948 och 1960, så är det ett historiskt material som torde ha gjort Barnes lika lycklig som olycklig.
Det är få historiska och politiska ämnen som är så väl undersökta och ständigt diskuterade och debatterade som Sovjetterrorn och kommunismen ─ och även Sjostakovitjs öde och liv ─ har varit föremål för många välskrivna biografier och avhandlingar. Två huvudkällor för Julian Barnes bok är Elizabeth Wilsons mångskiftande och gedigna Shostakovich: A Life Remembered och Solomon Volkovs Vittnesmål ─ Sjostakovitjs memoarer. Volkovs nedtecknande av Sjostakovitjs memoarer vållade stor uppståndelse och var upptakten till ”Sjostakovitjkrigen”, och möjligen går det att betrakta Tidens larm som en skönlitterär inlaga i tolkningsstriden om konstens frihet och förutsättningar i en totalitär regim?
Hur skulle Sjostakovitjs överleva som musiker under absurda förhållanden med Lenin som var helt ointresserad av musik, Stalin som såg sig som kulturens beskyddare och uppskattade Sjostakovitjs verk samt Chrusjtjov som fann musik direkt motbjudande? Det är viktigt att understryka att bortsett från bokens stora litterära kvaliteter är det en högaktuell påminnelse om att konst och kultur alltid löper risken att ideologiseras och politiseras, i den goda eller dåliga smakens namn, och under vilken ideologisk flagg är lika förödande för den fria konsten. Kulturen som stridsfält för politiska intressen oavsett om det sker i Sovjet eller i Sverige, är något att ständigt vara på sin vakt mot.
Julian Barnes är medveten om de romantiserande och moraliserande fallgroparna som finns med att fiktionalisera historiskt sprängstoff, men genom att låta berättelsen utspela sig i Sjostakovitjs eget huvud ─ och via hans ironiska tankar och motstridiga känslor ─ när han befinner sig i olika talande situationer så blir boken en reflexiv dialog med både politiska och privata sammanhang som gestaltar kompositörens egen livshistoria. Det är mycket elegant utformat och Julian Barnes beskriver målande och övertygande hur Sjostakovitjs slits mellan att bevara sin musikaliska egenart och tvingande genanta avkall på den personliga integriteten; exempelvis då Stalin beordrar honom att närvara vid uruppföranden och internationella representationer.
Ett klassiskt härskargrepp att låta stora konstnärer bli ”frihetsalibin” för maktfullkomliga och livsfarliga despoter. Julian Barnes avstår ifrån att ”fria eller fälla” Sjostakovitjs sätt att verka som gudabenådad kompositör under groteska politiska förhållanden men att Sjostakovitjs lyckades vara verksam under kommunismen är kanske svar nog? Om det beror på att Sjostakovitj var feg eller smart eller mest lojal gentemot möjligheten att få skapa sin egen musik är upp till var och en att bedöma. Han undkom i alla fall Gulag via den överlevnadsstrategin.
cecilia.persson@opulens.se
