PROSA. “Det är en tät roman och en ytterst kompakt text, som ställer ganska stora krav på oss som läsare, och det är en känslig och själfull historia. Genom sitt närgångna sätt att skriva lyckas hon gripa tag i mig och fängsla mig som läsare,” skriver Thomas Almqvist.
Ett spöke i strupen av Doireann Ní Ghríofa
Översättning: Erik Andersson
Rámus
Doireann Ní Ghríofa föddes 1981 i Galway på västra Irland. Hon har skrivit sex diktsamlingar och skriver då sin poesi på iriska. ”Ett spöke i strupen”, som är hennes romandebut, är emellertid skriven på engelska, men rör sig mellan de båda språken.
Romanen belönades med Irish Book Award och utsågs till Årets bästa bok av The New York Times, The Guardian och The Observer.
I ”Ett spöke i strupen” lyckas hon fånga vår upptagenhet av det vi älskar och det kan då vara en dikt, våra barn eller vår partner. Hon skildrar också moderskapet och dess kroppslighet liksom litteraturens kraft och påverkan. Hur hon själv som ung småbarnsmamma på 2000-talet kunde bli besatt av en irisk poet från 1700-talet och hennes tankar om blod, modersmjölk och åtrå.
Hon skriver om den iriska litteraturens kanske främsta diktepos, skrivet av Eibhlín Dubh Ní Chonaill på 1700-talet. Hon för samman den självbiografiska romanen ”Ett spöke i strupen” med det kroppsliga i moderskapet och erotiken med lingvistiska hierarkier och litteraturens kraft.
Författaren är själv nybliven trebarnsmamma och kan allt om småbarnsmammans otillräcklighet, trötthet och allehanda våndor. Diandets vedermödor med bröstinfektioner, bröstböld och mjölkstockning gestaltas med oemotståndlig inlevelse, då hon till och med beskriver sig själv som ett ”skevt mejeri” och betonar flera gånger att hon skriver en kvinnlig text, född ur skuld och åtrå.
På samma gång börjar hon översätta Eibhlín Dubh Ní Chonaills diktepos ”Klagosång för Art O’Leary” från iriskan. Översättningen blir snart en besatthet hos henne, då hon finner flera överenstämmelser mellan Eibhlín Dubh Ní Chonaills liv och hennes eget, men samtidigt ger översättningsarbetet henne ytterligare mål och mening med livet.
Ändå är hon inte nöjd med sin egen översättning, då texten känns lika skev och bräcklig som hon själv känner sig. Det förflutna upphör aldrig att fascinera henne och hon följer Eibhlín Dubh Ní Chonaill i fotspåren och upprättar ett släktträd över hennes familj efter att ha letat i arkiv och gamla kyrkoböcker.
Den självbiografiska delen av romanen och skildringen av det iriska dikteposet och dess poet blandas ihop och går i varandra. Jagberättaren går nästan upp i och blir ett med Eibhlín Dubh Ní Chonaill. Att Doireann Ní Ghríofa är poet märks även, när hon skriver prosa. Språket är utsökt vackert och står, när det fungerar som bäst, prosalyriken nära.
Hon växlar gärna mellan det poetiskt bildrika återgivandet av dikteposet och den livfulla sakligheten och direktheten i skildringen av moderskapet. Kontrasten mellan bröstmjölkspumpandet och dikten från 1700-talet är enorm. Hon är en mycket skicklig stilist. Här finns stundtals en översvallande ordrikedom och i nästa nu kan prosan vara knapp och koncis, då hon lyckas fånga det förtätade ögonblicket. Hennes inlevelse kan ibland bli direkt smärtsam.
Det är en tät roman och en ytterst kompakt text, som ställer ganska stora krav på oss som läsare, och det är en känslig och själfull historia. Genom sitt närgångna sätt att skriva lyckas hon gripa tag i mig och fängsla mig som läsare.
Bildspråket kan vara drastiskt tydligt, även om det inte alltid fungerar fullt ut. Det blir ibland ett bildspråk för bildspråkets egen skull. Ändå skapar hon ganska lätt och effektivt en mycket suggestiv atmosfär, som är lätt att ta till sig. ”Ett spöke i strupen” är en säreget läsvärd historia, som både skrämmer och lockar.
Boken avslutas som sig bör med Eibhlín Dubh Ní Chonaills diktepos ”Klagosång för Art O’Leary”, som Alan Crozier översatt till svenska. Vi får också ta del av den iriska originaltexten.
thomas@opulensforlag.se
