En helgjuten diktbok

LYRIK. “Intill haren, inuti haren” av Lisa Gidlöf är tveklöst en av årets starkaste diktböcker, anser Erik Bovin.

Intill haren, inuti haren av Lisa Gidlöf
Vendels förlag

2019 publicerades, i detta magasin, ett urval ur ett kommande projekt signerat poeten Lisa Gidlöf. Opulens läsare fick då ett smakprov betitlat ”Intill haren”. I somras landade resultatet: Intill haren, inuti haren.

När Gidlöf debuterade 2018 var det med en prosalyrisk berättelse betitlad Flickan. Faktum är att även denna diktbok kan läsas som en slags berättelse.

Ett lite kantstött berättarjag förtäljer hur hen söker sig till skogen och där utvecklar ett nära band till en hare. Samvaron med detta gulliga djur är samtidigt en flykt från det mänskliga och de människor jaget aldrig fullt ut känt sig besläktad med.

Jag associerar till titeln på Tobias Berggrens diktsamling Den främmande tryggheten (1971). Ett kort utdrag finns för övrigt publicerat i ett färskt dubbelnummer av Lyrikvännen (4-5/2022). ”Det finns en tystnad i skogen, en tystnad i språket, / lindade om varann, svarande mot varann / med människors öron och munnar; finns här / någonting annat / i ljudens och tystnadens ljud?” – diktade Berggren -71. För berättarjaget i Gidlöfs bok är skogen och haren just detta – en främmande trygghet.

I de inledande sidorna i Gidlöfs andra bok är det harmlöst så det räcker. Några sidor senare har det gulliga och harmlösa tonats ut och läsaren inser att texten är långt ifrån enkel, trots en direkthet i tilltalet. Gidlöf har klyftigt nog spetsat sin poetiska brygd med såväl såriga som obehagliga element. Detta är banne mig ingenting man sveper.

Bokens två delar, liksom boktiteln, förebådar en metamorfos som iscensätts på 118 sidor. En förändringsprocess sätts igång när jaget närmar sig haren, och i andra delen (”Inuti haren”) ter sig jaget mer icke-mänsklig än någonsin. Än någonsin? Nja, så enkelt är det inte heller. Nämnde jag att diktboken kan läsas som en berättelse? Jo, fast en kufisk sådan. Gidlöf öppnar upp för att metamorfosen också är en återgång, ett återupplivande av ett tidigare stadium, ett tidigare liv. Innan gränsen mellan det mänskliga och icke-mänskliga börjat suddas ut i berättelsen har jaget nämligen erinrat sig ett ”fragment/ av en tid / då jag var hare, människa / eller någonting / däremellan”. Berättarjaget förs dessutom tillbaka till barndomen, och otrivseln bland människor, för att i nästa stund ligga invid en sten och hävda att hen ”legat här / i årtusenden”.

Gidlöfs poesi väjer inte för det kroppsliga, blodiga och äckliga: ”haren öppnar sina fördämningar / blod, slem och avföring rinner / ner i de djupa dalarna”. På så vis jordar hon poesin. Detta skaver mot berättelsens fabelartade skepnad. Man förleds att ta poeten på orden och läsa boken som en kritisk reflektion över människans förhållande till djur och natur. En bra bit in i texten finner man dock en läsanvisning som blottar en tvetydighet: ”haren är en skildring av tiden”. Av tiden? Jag läser om…och läser om igen. Nej. Att enbart se haren som symbol fungerar inte heller, för mig. Lika mycket är det, som påstås i bokens baksidestext, en utforskning av ”det djuriska, och det mänskliga, och de gråzoner som ryms däremellan”.

Verket är koncentrerat – för att inte säga helgjutet – till sin form. Ändå rymmer den sina luckor och motsägelser. Det gör inte bygget bräckligt utan blott än mer poetiskt. Poesin närs av motsägelser, tvetydighet och rena orimligheter. Kanske var det en insikt av dylikt slag som fick T S Eliot att hävda att Djuna Barnes enigmatiska och motsägelsefulla roman Nattens skogar (1936) ”vänder sig främst till poesiläsare”; att den uppskattas till fullo endast av den som odlat en poetisk sensibilitet. Denna egenartade tendens gör poesin vild (eller farlig, beroende på vem man frågar). Den poetiska blicken utgör därmed själva antitesen till ett vetenskapligt förhållningssätt. Vad fint att dessa skilda perspektiv får lov att samexistera i vår upplysta värld. Även om det är uppenbart vilket av dem som dominerar, och kanske måste få lov att göra det.

Hos Gidlöf går det, som ni kanske har förstått, att skönja en kritik av ett antropocentriskt förhållningssätt till djur och natur. Tankarna förs till Aase Berg, ett givet namn inom ekopoesin som även låtit djuren ta plats i sin poesi – och med en agens som naturlyriken sällan förlänar dem. Gidlöf har dock en annan stil, ett annat temperament och är inte lika glad i fyndigt ordvrängeri som Berg.

Detta verk är alltför mångbottnat och egensinnigt för att etiketter som naturlyrik eller ekopoesi riktigt ska fästa. Och för rik för att jag ska lyckas summera den på ett sätt som gör den rättvisa.

Följande kan dock fastslås: texten är medryckande och välklingande på ett sätt som är utmärkande för sådana dikter som är genomarbetade ned till minsta stavelse.

2022 har hittills varit ett osedvanligt starkt poesiår. Och Intill haren, inuti haren är tveklöst en av årets starkaste diktböcker.