En genre på stark uppgång

POLITIKERBIOGRAFIN. “Dagens osäkra politiska klimat driver fram ett begär efter politiska biografier, berättelser där den röriga, oroande och cyniska politiken görs enkel och hanterbar.” Inför valet har Erik Cardelús tidigare skrivit om Annie Lööfs och Gustav Fridolins biografier. Nu har han läst en nyutkommen bok om hela genren.

Älska eller älskas – Makt och känslor i politiska biografier
Av Margaretha Fahlgren och Birgitta Wistrand
Apell förlag

I en samtid med allt osäkrare och oroligare konturer seglar biografierna upp som en genre att klamra sig fast vid. En livboj eller snuttefilt när det kränger och svänger i båten på stormiga hav.

I boken Självskrivna män från 2015 menar litteraturvetaren Anders Johansson att trenden med bästsäljande manliga biografier – Zlatan, Lars Norén, Knausgård, Persbrandt med flera – hämtar näring ur ett dialektiskt förhållande. I tider av självtvivel, maktlöshet och subjektsupplösning uppstår alltså behov av att konsumera sammanhängande och begripliga berättelser om andras liv. Gärna om män som står på piedestal, i ett medial vinddrag eller på annat sätt sticker ut.

Vänder vi resonemanget mot den politiska sfären, ser vi att dagens osäkra politiska klimat driver fram ett begär efter politiska biografier, berättelser där den röriga, oroande och cyniska politiken görs enkel och hanterbar. En enskild politiker kliver fram, rakt och tydligt, och redogör för sina göranden och låtanden. Säger som det är, fast inte helt.

I den nyutkomna boken Älska eller älskas: Makt och känslor i politiska biografier bekräftas denna tes. Här slås fast att den politiska biografin är en genre på stark uppgång, inte minst med män som huvudrollsinnehavare. En andra tes gör gällande att de politiska biografierna hämtar sin näring ur känsla snarare än förnuft. Det gäller att bli älskad som politiker. Älskad hela vägen till valurnan.

I boken analyseras ett flertal politiska biografier från de första kvinnliga riksdagsledamöterna Kerstin Hesselgren och Bertha Wellin till Gudrun Schyman och Fredrik Reinfeldt. Urvalet lyckas dock inte författarna, litteraturvetarna Margareta Fahlgren och Birgitta Wistrand, göra riktigt begripligt.

Det finns även en viss tematisk brokighet, där framställningen löper från känslornas inflytande i den politiska biografin vidare till kvinnor och män i politiken för att sedan utmynna i en nutidsbild där författarna intervjuar några av dagens mest medialt framträdande politiker, som Hanif Bali, Gudrun Schyman och Cecilia Wikström.

Makten är alltså manligt kodad, vilket också visar sig i den politiska biografin. Här möter vi en tes som tuggas och idisslas ordentligt, liksom att kvinnor är underordnade och i underläge. Inte minst betonas den starka homosocialitetet som råder inom socialdemokratin, med dess ständiga parad av män på de högsta posterna.

Samtidigt porträtteras och analyseras flera kvinnor inom politiken via deras biografier. Naturligtvis är den tidigare så medietillvända Mona Sahlin med. Uppgång och fall görs sig väl i biografier, en enkel och uråldrig dramaturgi som det bara är att ösa ur.

Mycket utrymme ägnas också åt socialdemokraten Margot Wallström och centerpartisten Maud Olofsson, två kvinnor från Västerbotten med enkla familjebakgrunder och nästintill obefintliga högskoleutbildningar, men som ändå lyckats. Gemensamt hos dem är en tidig politisk debut, redan som fjortonåringar. För Maud kan familjekontakterna med Fälldin säkert ha spelat in och puffat på karriären. Hursomhelst kom både Olofsson och Wahlström sent ut som feminister, först då de nått karriärens topp. Med andra ord: först göra karriär, sedan vara genusbråkig. Strategi är politikens förnamn.

Sannolikt handlar det även om en generationsfråga: att feminismen inte var lika brett accepterad under 70- och 80-talen då Olofsson och Wahlström gjorde karriär. Yngre kvinnliga politiker idag – som Birgitta Ohlsson och Annie Lööf – lär nog haft det lättare. Gemensamt för Olofsson och Wahlström är att de haft en partner som backat upp dem och tagit ansvar för hemmet, en självklarhet för alla de män som passerat genom den politiska karriärens portar tidigare.

En annan politisk gestalt som frontar är Gösta Boman, partiledare för Moderaterna under perioden 1970-81 och innehavare av flera ministerposter. Ofta kantig och kolerisk, men också kunnig och skarp. Alltså ingen vanlig konsensus- och kompromisspolitiker som är så vanlig i vår mellanmjölkiga politiska kultur. Både med penna och röst gick Bohman hårt åt sina motståndare, både inom Moderaterna och utanför. Titeln på hans biografi – Så var det – bär syn för sägnen; sanningen tyckte han sig äga och backade gjorde han sällan.

Inte heller var Bohman så speciellt modern i sin kvinnosyn eller för att låna ord, ”Gösta Bohman var en man av sin tid, det vill säga politiskt arbete beskrivs av honom som en självklar manlig domän”. Många sidor ägnas åt Bohman, oförklarligt många med tanke på att mer sentida moderata ledare som Adelsohn, Lundgren och Bildt knappt syns. Bara Reinfeldt fördjupas, men då ganska tamt och översiktligt.

Avpolleteringen av Anna Kinberg Batra nämns knappt heller, en händelse som enligt många bedömare är ett praktexempel på den bärande tesen i boken – att kvinnor vistas i politiken på mäns villkor. Kvinnlig solidaritet på sparlåga här, alltså.

Riktigt hårt slås det mot Birger Schlaug och hans biografi, där den kände miljöpartistens jag ”fortfarande klampar runt i stereotypa föreställningar om manligt och kvinnligt”. Även den satir som riktats mot Schlaug tas upp utförligt, liksom att ”hans lyriska stil är så schablonartad att den blir parodisk. Varför den numera avgångne och perifere Schlaug får så mycket däng, är svårt att förstå. Sannolikt är han inte ensam om att hyckla samt utmåla sig själv som en attraktiv man och politiker. Sannolikt finns också andra – idag mer inflytelserika politiker, med unken och självgod kvinnosyn – som kanske skulle behöva granskas hårdare.

I samma anda hamnar Per Gahrton under lupp, men även Håkan Juholt som snarare beskrivs som en misslyckad politiker än en mansgris. Rent generellt verkar författarna inte ha så mycket till övers för Miljöpartiet och glappet mellan teori och praktik där: ”Vägen till makten och turerna för att utöva den beskrivs av Bohman och Reinfeldt men döljs hos Gahrton och Schlaug, som är måna om att framställa Miljöpartiet som ett parti utan makthierarkier”.

Förvånande nog saknas nästan helt en genomgång av biografierna hos Olof Palme och Carl Bildt, våra två största statsmän, både nationellt och internationellt. Varför? Saknas intresse eller tillerkänns inte dessa maktgubbar relevans? Eller blir det enklare och bekvämare att ge sig på politikens småhandlare som Birger Schlaug, Per Gahrton och Håkan Juholt? Man riskerar ju så lite och det är skönt att skjuta i öppet mål.

När jag sedan läser att en av författarna har ett förflutet som riksdagsledamot för moderaterna kommer en förflugen tanke. Är det slump att den annars så kontroversiella maktpolitiker Carl Bildt nästan helt lämnas åt sidan och att Ulf Adelsohn inte kommer med, medan Birger Schlaugs biografi sågas sönder och samman?

Makt tycks lätt korrumpera alla, utom en själv och ens närmaste kompisar. För de är rejäla och riktiga. Kanske lite så. Inte heller vill man gärna såga ner den gren man sitter på. Boken är i alla fall intressant, ambitiös och välskriven, men med en urvalsdiskussion som gapar tom och ekande.