ROMAN. Även om Teodor Werelius roman Först ska vi älska är berättelsen om en man som försöker väcka liv i sin döda son så är den också en skildring av en förvirrad manlighet, anser Pål Eggert.
Först ska vi älska av Teodor Werelius
Förlag: Svensk Sci-Fi
När jag läser Först ska vi älska av pseudonymen Teodor Werelius kommer jag att tänka på Houellebecq. Precis som den franske författaren skildrar Werelius en man som förlorat det mesta av sig själv och längtar efter ett annat, mer autentiskt liv.
Bristerna i mannens liv belyses främst i förhållande till hans fru Embla som väntar deras gemensamma barn. Han kan bara låtsas vara den klippa hon behöver och det är “mycket vi inte pratar om. Många ord vi inte använder” och de ligger med varandra alltmer sällan.
Embla har bättre kontakt med hans vänners flickvänner än vad han själv har med sina vänner. På hennes Instagram iakttar han sig själv genom hennes ögon och ser en inbunden man med hårda och kantiga ansiktsdrag.
Vid ett tillfälle tänker han att han vill ge sig ut i skogen tillsammans med en mansgrupp ledd av Alexander Bard och bygga en totempåle.
Huvudpersonen, som heter Teo, lever närmare en annan skog, silverskogen vilket är det namn han gett en våning med folieklädda ventilationstrummor, fläktsystem och pelarformade rör. Våningen är en del av det laboratorium där han bedriver sin hjärnforskning, främst genom experiment på råttor. Det här är en roman om allt vi hemlighåller för varandra och följaktligen så sysslar Teo med något helt annat. Han sätter sitt anseende, anställning och sin forskargärning på spel genom att försöka finna ett sätt att besegra döden. Vid ett tillfälle tänker Teo att han närmar sig döden “ett halshugget råttfoster i taget”.
Hans forskning om döden kommer sig av att Teos son dog i tidig ålder. Förhoppningarna om att återuppliva sonen är något han döljer för sin fru Embla. Det är emellertid inte det enda han döljer. Under hans kyliga, behärskade yta kokar det av aggressivitet. “Man skulle kunna säga att jag simulerar gräl. Variationer på alla de gräl vi haft, eftersom alla gräl emellan människor endast är variationer av det enda gräl som finns. Det som säger; du förstår inte mig och jag förstår inte dig.”
Barnets död satte också igång en dödsprocess inuti Teo. Han ser till exempel lövhögar och tänker inte bara att han förlorat lusten att sparka i dem utan att när han var barn hade de fallna löven fler och starkare färger men nu är alla bruna.
Vid ett par tillfällen minns han ögonblick tillsammans med Embla när de var “busiga”, ett ord man knappast förknippar med den Teo som mest verkar syssla med att skiva råtthjärnor. Huvudpersonen undrar rentutav om han inte bara gått bortom det mänskliga men också det djuriska.
Själv ser jag det som att han förlorat det djuriska. Teo skildras som en oerhört cerebral person vilken närmast verkar befinna sig i ett permanent tillstånd av dissociation.
Jag kommer att tänka på Jonas Thentes artikel i Dagens Nyheter om att svenska, manliga författare numera verkar misstänksamma mot kroppslighet och sexualitet. De män som som de manliga författarna skildrar är, enligt Thente i “allmänhet mer cerebrala, lider av en viss inbundenhet och tycks prioritera relationer och kroppslighet mycket lågt”.
Teo har sex med en medarbetare som heter Leah, men det beskrivs som “Ett tillfälligt användande av varandras kroppar”. Han prioriterar sina råtthjärnor och att korsa livets och dödens gränser framför att odla relationer och är egentligen väldigt ensam.
Det är tänkvärt att Teo funderar på att bryta sig ut ur sitt cerebrala fängelse genom att bygga totempålar med andra män under ledning av en Alexander Bard. Speciellt med tanke på att Bard nyligen menade att trasiga borderlinetjejer ingått en ohelig allians med radikalfeminister och karriäradvokater för att klistra våldtäktsdomar på oskyldiga män.
Även om Först ska vi älska är berättelsen om en man som försöker väcka liv i sin döda son blir den på så sätt också en skildring av en förvirrad manlighet.
info@opulens.se
