LYRIK. Det känns som en ynnest att jag har fått följa Bengt Bergs författarskap under så lång tid. Varje morgon går jag ner till sjön och fotograferar vattnet är en fantastiskt bra diktsamling, skriver Thomas Almqvist.
Varje morgon går jag ner till sjön och fotograferar vattnet
Av Bengt Berg
Heidruns Förlag
Bengt Berg fick Gustaf Fröding-sällskapets lyrikpris 2001 och Nils Ferlin-priset 2005, det sistnämnda med motiveringen att han var ”en poet med en särart som gränsar till egensinnighet”. Han har utsetts till Årets Värmlandsförfattare och till Årets värmlänning. Efter debuten 1974 har han åstadkommit nära 40 diktsamlingar, där en av de senaste, Dikter genom 40 år, omfattar över 600 sidor. Han översätter också gärna norsk lyrik. På 70- och 80-talet var han en av redaktörerna för tidskriften och förlaget Rallarros och sedan 90-talet driver han förlaget Heidrun med den äran.
Hans författarskap är på en och samma gång provinsiellt, nordiskt och universellt men alltid fast rotat i den värmländska myllan. Motiven i hans dikter hämtas gärna från det värmländska vardagslivet, men har ändå ofta ett globalt perspektiv. Glesbygden och dess människor är hans ständiga poetiska revir. Politiskt sett tog ha ställning redan på det radikala 60-talet och det har aldrig rått någon tveksamhet om var han står idag heller. Heidruns Bok- och Bildcafé satte först Torsby och sedan Fensbol i Värmland på kartan. Här om året, när jag och hustrun reste i Värmland, besökte vi Selma Lagerlöfs Mårbacka, Gustaf Frödings Alster och Bengt Bergs Fensbol, i nämnd ordning.
Staffan Söderblom menar att det är en viss formmässig anarki, som kännetecknar Bengt Bergs dikter, att hans dikter kan se ut lite hur som helst. Och det är just denna formmässiga anarki som jag upplever som en enorm känsla av frihet i dikterna och som gjort att jag alltid känt mig hemma i hans poetiska landskap. I den aktuella diktsamlingen beskriver Bengt Berg dikterna som ett slags dagbokspoesi, som nedtecknats under promenader till en sjö, genom landskapet och årstiderna. Här finns koncentrerade iakttagelser och tankar, snabba meddelanden som fötts i stunder av både ensamhet och närvaro. Att sätta samman dikter och texter med fotografier gjorde han också i den förra diktsamlingen, Jag går där jag gick. De så kallade protokollen är noteringar och teckningar från de återkommande telefonsamtalen som han för med sin gode vän Staffan Söderblom.
Ändå är det den värmländska naturen som utgör den viktigaste fonden för hans dikter, vilket i den aktuella diktsamlingen även märks i fotografierna, varav en del är närmast bedövande vackra.
Här finns också förgreningar i österled, tack vare samarbetet med de båda kinesiska konstnärerna LAM & Cherry, som initierat två konstutställningar med utgångspunkt i de av Bengt Bergs dikter, som översatts till kinesiska, japanska och koreanska i projektet Bengt Berg goes Asia. När han nyligen besökte Guangzhou (före detta Kanton) mottog han The poetry and architecture international contemporary art award (PACA). Hans otaliga resor runt om i världen har gett honom nya insikter, där dikten har fungerat som hans kompass genom livet.
Ändå är det den värmländska naturen som utgör den viktigaste fonden för hans dikter, vilket i den aktuella diktsamlingen även märks i fotografierna, varav en del är närmast bedövande vackra. Fotografierna illustrerar dikterna och dikterna illustrerar fotografierna i ett ständigt intimt samspel.
Varje morgon går jag ner till sjön
och fotograferar
vattnet
det är sig likt
men aldrig likadant
jag fotograferar luften där fågelsången
kommer och går i vågor.
Bengt Berg är bara skenbart en lättläst poet. Det koncentrerade poetiska uttrycket är hans signum, men då står det mesta mellan raderna i stället. Det är där komplikationen ligger. Det är skickligt gjort. Här finns också ett djupt känt vemod över tidens obönhörliga gång.
När allt är förbi
allt utom ett par fotsteg
när allt återstår
foten som finns inne i skon
den andra foten
vägen som väntar
livet är bara början.
När det är flera minusgrader än fem
kryper katten in
under stenfoten
fem minus
är rimfrost på rutan
hos grannen sa de: Vi lever så kort tid
är döda så länge.
Mest gripande är ändå den avslutande dikten Där du inte längre är, skriven till minne av Claes Andersson, den finlandssvenske poeten som gick bort tidigare i år. Bengt och Claes var goda vänner. Det känns som en ynnest att jag har fått följa Bengt Bergs författarskap under så lång tid. Varje morgon går jag ner till sjön och fotograferar vattnet är en fantastiskt bra diktsamling.
thomas@opulensforlag.se
