ROMAN. Shuggie Bain är en mycket läsvärd roman, men lyd gärna mitt råd och läs den helst på engelska, det gör ganska stor skillnad, skriver Elisabeth Brännström.
Shuggie Bain av Douglas Stuart
Översättare: Eva Åsefeldt
Albert Bonniers förlag
När vi först möter Hugh ”Shuggie” Bain, huvudpersonen i Douglas Stuarts Bookerprisvinnare med samma namn, är det 1992. Shuggie, som knappt fyllt sexton, befinner sig i ett litet billigt hyresrum i Glasgow. Hans nergångna, gravt alkoholiserade mamma, Agnes, har nyligen kvävts av sina egna spyor och Leek och Catherine, de två äldre halvsyskonen, har flyttat från staden för länge sedan och lämnat Shuggie kvar med det otacksamma uppdraget att kämpa för sig själv.
Shuggie, som är gay, drömmer om att få arbeta som frisör, men under tiden försörjer han sig på ett jobb i delikatessdisken i områdets lokala supermarket och ibland tillåter han, i ren desperation, att en av de andra hyresgästerna tafsar på honom för pengar. Hans förutsättningar ser inte ljusa ut; hela hans uppväxt har präglats av mobbning, fattigdom och medberoende. Pappan, Big Shug, lämnar familjen när Shuggie är nästan sex år genom att strategiskt placera den så långt bort som möjligt från sig själv när han flyttar ihop med telefonisten på det taxi-bolag han arbetar för.
Pithead, samhället familjen Bain hamnar i, är en liten nedlagd gruvort utanför Glasgow som utarmats av Maggie Thatchers stenhårda omänskliga politik. Gruvan är stängd, men människorna lever kvar som arbetslösa socialfall, slängda på soptippen mitt bland smuts, koldamm och slagghögar. Trettioåtta pund förväntas räcka i en vecka för en trebarnsfamilj och kvinnorna vänder på slantarna och tummar ständigt på familjens behov, allt medan många sjunker allt djupare ner i valiummissbruk eller, som Agnes Bain, i alkoholism.
Agnes beroende är inte att leka med: hon hinkar i sig vodka och det billiga alkisölet Special Brew från morgon till kväll, och Shuggies främsta uppgift blir att ta hand om henne, ett uppdrag han går in för med all sin kraft. Shuggie vaktar ständigt oroligt på sin mamma, han vänder Agnes på sidan så att hon inte ska kvävas om hon spyr, han ställer muggar med vatten och spottkoppar på nattduksbordet och ger henne små doser öl när hon skakar så kraftigt av abstinens att hela skelettet rasslar.
På samma gång tampas han, med beundransvärd stoicism, med sina egna problem. Både de vuxna och ungarna i Pithead har direkt identifierat honom som en ”wee poofter” eftersom han har sin docka Daphne med sig när han anländer, pratar fint och är prydlig. Agnes, som är nästan lika vacker som Liz Taylor och som har mage att trippa runt, välsminkad och finklädd med näsan i vädret trots att hon varit stupfull dagen innan, har i sin tur lätt placerats i kategorin ”snobbig alkishora”. Ingen av dem har en chans att hävda sig och det är svårt att förstå hur Shuggie orkar med allt han utsätts för. Mobbningen är helt skoningslös; han kan knappast lämna huset utan att sölas ner av slemmiga spottloskor, misshandlas med knytnävar eller olika tillhyggen och utsättas för gravt förödmjukande sexuella påhopp, samtidigt som han försöker rädda den otacksamma Agnes, som han älskar, från total undergång – något som, precis som hans halvbror Leek påpekar, är dömt att misslyckas.
Vi hjälper författare och kreatörer att formulera sin idé, att hitta rätt tilltal och att nå ut.
Shuggie Bain bygger till stor del på Douglas Stuarts egen barndom och hårda uppväxt som gay i Glasgow. Stuart, som är en känd designer och amerikansk medborgare sedan många år tillbaka, övergavs av sin pappa när han var sex år gammal och förlorade sin mamma på samma sätt som Shuggie förlorar Agnes när han var sexton. Romanen, som är Stuarts debut, har väckt uppmärksamhet i både Storbritannien och i USA och den har hyllats av en enig kritikerkår för sina betydande litterära kvalitéer och för sin distinkta Glasgowröst.
I den svenska översättningen, som jag inte är helt bekväm med, finns många av de litterära kvalitéerna kvar. Stuarts smidiga prosa och väl utarbetade scener till exempel, men tyvärr har den distinkta Glasgowrösten försvagats så mycket att det stör den som, liksom jag själv, är bekant med dialekten. Nästan alla dialoger i skildringen är skrivna på lokal dialekt och nyanseringen i språkbruket är viktig om man vill förstå karaktärerna. Shuggie och Agnes trakasseras delvis för att de pratar finare och artikulerar bättre än sina grannar och skillnaderna i språkbruket ska alltså vara ganska betydande, men tyvärr har de svordomar som Stuart ofta använder blivit så svaga att den stora skillnaden mellan huvudkaraktärerna och omvärlden inte framstår tydligt nog.
Dialogerna blir alltför utslätade och även den skarpa, hårda Glasgowhumorn har i viss mån ”snällifierats”. Det är synd för i övrigt är det här en utmärkt roman om det besvärliga med att växa upp som annorlunda i ett fattigt nedslitet samhälle som upphört att fungera och om det svåra i att tvingas ta hand om en dysfunktionell förälder. Shuggie Bain är alltså en mycket läsvärd roman, men lyd gärna mitt råd och läs den helst på engelska, det gör ganska stor skillnad.
elisabeth.brannstrom@opulens.se
