En bok som väcker vrede

FEMINISM. “Dessa feministiska tankar är inte nya men behöver tuggas om”, menar Lis Lovén som läst Kate Mannes Allt män har rätt till.

Allt män har rätt till av Kate Manne
Översättning: Isobel Hadley-Kamptz
Fri Tanke förlag

Kate Manne har en hel del fallstudier att ta till. Som hur kvinnor, fattiga eller svarta bemöts i den amerikanska vården. Och hon förklarar tanken att mäns kroppar inom sjukvården så länge har varit norm. Det verkar ju till exempel som om kvinnors menscykel kan påverkas av vissa mediciner. Och hur mycket forskning finns runt detta ämne?

Tanken att det är kvinnor som ska ge omsorg till män, ja det är en viktig tanke. Som om mannens känslor aldrig riktigt växer bortom moderns vård, där han kan mogna och stå på egna ben. Och sedan? Kvinnors skuldkänslor över att aldrig bry sig på rätt sätt eller tillräckligt mycket, just för att alla behöver kvinnans bekräftelse.

Misogynin sträcker sig in i alla maktstrukturer. Inte bara kön, utan även klass och kultur. Det betyder att underprivilegierade kvinnor bär en dubbel börda. De får inte vara ”dåliga kvinnor”, de ska upprätthålla en slags norm och könsordning. Bära den på sina axlar och bedömas efter den. Och även kvinnor kan internalisera kvinnoföraktet, dels vända det mot sig själva, men även mot andra kvinnor. Republikanska, vita kvinnor i USA är i många fall således abortmotståndare och respekterar inte kvinnors rätt till sin egen kropp.

Manpati är samhällets sätt att stödja män

Kate Manne berör mig. Jag känner vrede. Inför den där känslan av att ha blivit lurad av till synes radikala män som jag försökte rädda genom att spela dum. Min intelligens fick aldrig bli hotfull. Så ja, det här med kön är att gå på äggskal, för både män och kvinnor, bögar och transpersoner. Äggen kan brista och allt innehåll rinna ut. Och vem torkar upp i smörjan när vi helst vill blunda inför maktordningen? Och finns det ett sätt att rationalisera och ideologisera patriarkatet?

Manpati är samhällets sätt att stödja män enligt Manne, vad än mannen har gjort. Kvinnor förväntas ge av sin sexualitet, sin vård, sina emotioner, sitt hushållsarbete, just för att kvinnors kön är gränslöst. Kvinnor investerar i allt inom familjelivet och det är ett emotionellt arbete utan slut. Jag tänker även på kvinnor inom den samhälleliga vården där de ska ta hand om barn, sjuka och gamla, och hur de slits ut på grund av sin ansvarsbörda. Ett ansvar där man förväntas bry sig in absurdum. Och en man har rätt till bekräftelse och beundran bara i sin egenskap av att vara man. En käklinje kan vara något att investera i, ja muskler även så. Som om könet befinner sig på en marknad:och vem vinner kampen när det finns en attraktivitetshierarki? Även kränkta män, som upplevt att de inte haft rätt till någon partner, kan kräva sex genom våldtäkt, för de har ju en naturlig rättighet till kvinnans kön. Kvinnan ses alltså som en instrumentell tillgång. Ligger detta i systemet och kan det i så fall bevisas?

Det sexuella begäret en transkvinna väcker är på ett sätt ett hot mot mannen. Transkvinnan anses som könets bedrägeri. Så på grund av kön kan vi straffas för att vi väcker något. Och när det gäller graviditetens vara eller icke-vara tänker jag mig att den väcker ett slags livmodersmystik. För är inte fostrets allra första början en dunkel sfär, en slags värld vi bär med oss och som kan väcka upp den hemliga samhörigheten, som vi som vuxna är avskurna från. Ett hot i sig? Och som vuxna är vi okunniga om detta fostrets sfär.

Det är även ett hot om kvinnor reagerar med vrede för då kan en man förolämpas. ”Sanningen tillhör inte kvinnan” hävdar Kate Mann. För om mannen är norm då centreras allt runt hans rättigheter. En kvinna får inte framhäva sig själv på samma sätt som en man får. En man kan till och med rätta, instruera och destabilisera en kvinnas åsikter och argument. Allt detta betyder att många har svårt att ifrågasätta motiven som bygger på maktordningen. För en del finns det en njutning i att kunna erövra maktens mekanismer. Offret tvingas många gånger att ge efter för maktens scenarion. Det kan gälla homosexuella transpersoner, svarta, invandrare eller kvinnor. Och även en del män, icke att förglömma.

De kvinnor som ändå kämpar för en ledarskapsroll kan bli ifrågasatta på ett annat sätt. Är hon riktigt medmänsklig? För många vill nog, handen på hjärtat, att lilla mamma ska hålla sig till hem och hushåll.

Kate Mannes feministiska tankar är inte nya men behöver tuggas om och åtminstone några av dem behöver jag för att påminnas om min egen trångsynthet.