LÖFTE. “I Ekerwalds bok kan jag hitta en tilltro att vi alla på sätt och vis har samma löfte och samma gemenskap. Att i Bibeln och Koranen kan vi leta efter den inre rösten.” Lis Lovén har läst Carl-Göran Ekerwalds Det som inte finns, en bok om hur det icke-existerande påverkar det som existerar.
Det som inte finns av Carl-Göran Ekerwald
Karneval förlag
När man skriver och tänker själv ser man i läsandet sina egna tankekorn, eller det man aldrig sagt. Jag vill mena att som mer van läsare blir man nog med åren mindre rättvis. Jag tänker så just nu när jag läser Det som inte finns av Carl-Göran Ekerwald. I början av boken letar jag hänförelse. Men! Titeln är nog lovande, jag känner en vag tanke: Jaha och då? Går det skapa intresse av det som inte kan sägas eller rakt ut uttalas? Mystiker talar ju om H Ä N F Ö R E L S E N!
Sedan, längre in i texten lossnar det, och jag börjar skönja Ekerwalds stora intresse inför det andliga. Han hämtar influenser från överallt och går igenom ett antal författarskap. Författarnas “det” – samvetet, det inre rösten, partikeln, ödet. Allt vad skribenter sett som en jagets urkälla gås igenom. Texten har därmed lossat bandet mellan ande och bokstav. För inte är det den korrekta bokstavstroheten Ekerwald vill förmedla.
Att tänka ett “intet” blir den saliga paradox som leder till gudomlig insikt. Där kan till och med den djupaste gudsförnekare hitta ingången till ett “det” som leder bortom?
Alla har vi nog någon gång känt en avsaknad av något (“det”?) och ett främlingskap inför tillvaron. Många författare delar ju denna arbetsbörda av att delge en outsäglighet, så att läsaren leds in i katharsis, till upplysning, till ett skimmer av vad vi inte tidigare visste. Eller visste men saknade ord satta på pränt. Och nu?
I Goethes värld måste man förtvivla för att hitta sitt kall, även om inte den kristne guden är en bokstavlig gestalt. I förtvivlan hör vi hemma på jorden.
Intet = noll. Och i noll saknar vi vinsttänkande. Således är alla, eller kan vara, gudalika. Vi kan inte söka frälsningen, den är ett intet och kommer som den själv vill, likt ödet. Där och just där är Ekerwald storsint. Han lovar oss gud, trots allt. Den inre partikeln, det outsägliga, leder oss framåt, just för att det aningslösa i oss alla ger lust att upptäcka.
Den osynliga påverkan som kommer utifrån liknar slumpen. Och slumpen = noll. Men i Ekerwalds bok kan jag hitta en tilltro att vi alla på sätt och vis har samma löfte och samma gemenskap. Att i Bibeln och Koranen kan vi leta efter den inre rösten. Vi uppmanas till det. Och det är för mig personligen löftesrikt.
Boken borde kunna ge även ateister en ingång till den osynliga världen. “Det” manar oss till det.
info@opulens.se
