BILDERBOK. Bo Bjelvehammar har läst “Pojkarna på sommarön” av Lars Lerin och konstaterar att det är en bok för alla åldrar. Därtill att bilderna är exempel på förstklassig konst.
Pojkarna på sommarön av Lars Lerin
Bonnier Carlsen
Pojkarna Rafael och Gabriel följer med sina pappor Lars och Junior till den bohuslänska skärgården, där de tillbringar sitt sommarlov på en ö i havet.
En sådan resa och tillvaro kräver förberedelser – allt som ska med, ingenting viktigt ska glömmas, katterna måste lämnas till vänner och så är det en avsevärt lång resa för att komma dit.
Så efter en lång tid av ensamhet måste huset vädras ut och städas upp. Alla måste hjälpa till.
Det blir lätt tal om ordning och system, papporna vill inte resa och leva utan kompass.
Men när allt är på plats blir det en rik belöning – saft och bullar.
Mycket på ön är annorlunda jämfört med hemma i Värmland – det är annorlunda dofter, andra växter och djurlivet är inte detsamma. Här finns gråsuggor, tvestjärtar och igelkottar.
Det finns mycket nytt att utforska i omgivningarna kring Hökeberget och Väderöarna, ett otal främmande saker som en torkad sjöstjärna och ett fågelskelett med röd näbb.
En krabba som pilar iväg och en eremitkräfta som visar upp delar av sitt liv. Och så framför allt samla olika snäckor.
Överallt finns det saker att upptäcka, varje dag. Det gäller bara att se, att ständigt ha något framför ögonen. För Lars är det särskilt viktigt. Han ska bildsätta sin egen text, han gör det i ett sextiotal akvareller.
Jag har inte sett att Lars Lerin har gjort bättre bilder. Han låter sina färger och former skapa stämningar och känslor, som speglar både frihet och ständiga upplevelser på och kring sommarön. Detta är en barnbok, men den är lika lämplig för personer, som kallar sig 80+. Det är en bok för alla.
Så talar de tillsammans om fågeljakt och vettar, liksom om fiske, med nät och tinor. Det är en rikedom om god kunskap, framsagd med värme och kärlek.
Allt går inte att veta för papporna, vissa frågor hänger i luften och de är bäst obesvarade.
Kvällarna mörknar, papporna bläddrar i minnespärmarna. Alla tänker samma sak: ännu en sommar som går alltför fort.
Efter skrivandet går jag uppåt svinstallarna och i dikeskanten ser jag två ståtliga grässtrån i kors, de glimmar till, när jag går förbi. Det är som i en akvarell av Lars Lerin.
bo.bjelvehammar@opulens.se
