PROSA. “Historien är så pass bra att den bär av egen kraft. Den är inte bara ett minnesmärke över en speciell individ, utan än mer en hyllning till människans okuvliga strävan att överleva, att kämpa vidare, och försöka skapa en bättre värld åt dem som kommer efter,” skriver Gregor Flakierski.
En låda apelsiner av Lena Einhorn
Norstedts
Det här är berättelsen om en folkspillra som berövats allt utom livet. Med hjälp av tillfälligheter, företagsamhet och osannolik tur klarar de sig genom historiens värsta massmord. Deras försök att bygga upp ett nytt liv avbryts skändligen 20 år senare, och än en gång berövas de allt. Och börjar om igen.
1939 när andra världskriget bryter ut bor det i dåvarande Polen omkring tre och en halv miljoner judar. Vid krigsslutet har 90 procent av dem utplånats, mördats, dukat under för svält och epidemier. De flesta överlevande har klarat sig genom att fly österut till Sovjet. En liten, exklusiv grupp överlever i Polen, genom koncentrationslägrens helvete, gömda som jagade djur, eller med förfalskade identitetsdokument.
Två av de överlevande var föräldrar till Jackie Jakubowski, egentligen Joachim Marek Jakubowski, känd för de flesta som stridbar publicist och mångårig redaktör för Judisk Krönika. Det är de tre som är huvudpersoner i Lena Einhorns senaste roman ”En låda apelsiner”.
Romanen utspelar sig på tre plan, mammans resa från koncentrationsläger och dödsmarscher till den första tiden då hon försöker bygga upp en ny tillvaro, Jackies och pappas liv från tidig barndom tills de tvingas lämna landet 1970, och slutligen den första trevande tiden i Sverige och sökandet efter en ny identitet för den då 18-årige Jackie.
Störst utrymme får Jackies tillvaro i Polen, tillsammans med hans pappa och en gåtfullt frånvarande mamma.
Det är en på flera sätt fascinerande och samtidigt sorgesam skildring. Den lilla judiska folkspillran på 30 000–35 000 personer, i ett land med 35 miljoner invånare, var mycket väl assimilerad, kände stark samhörighet med landets historia och kultur. Den enda judiska helg som man firade var Chanukka – därför att den sammanfaller med jul och barnen måste ha något att göra!
Men assimileringen och den så gott som totala identifikationen med polskheten visade sig vara ett otillräckligt skydd mot antisemitismens gift. När kommunistpartiet i slutet av 60-talet saknar lösningar på besvikelsen över svikna löften från 1956 och det tilltagande folkliga missnöjet med den politiska och ekonomiska situationen, tar man till ett beprövat grepp att avleda den sociala frustrationen.
Om det fungerade för tsardömet och den polska högernationalismen kan det lika väl fullgöra sin funktion för ett kommunistparti. Och så var det. Det var verkligen inte den reellt existerande socialismens bästa stund.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Integration och assimilering (för dem som så önskar) i all ära, men den enda verkningsfulla skölden mot rasism och xenofobi är ett samhälle genomsyrat av respekt och tolerans.
En annan intressant aspekt av berättelsen är Jackies upplevelse av hur han trots sin ”polska själ” ändå har en känsla av utanförskap, av att vara annorlunda. Det är något som kan vara nog så besvärande för en ung person på väg att hitta sin identitet, men senare i livet visa sig som en berikande styrka.
Det dubbla perspektivet, att på samma gång vara innanför och utanför samhällslivet, har säkert bidragit till att vissa minoritetsgrupper, inte minst judarna, har kunnat skörda stora framgångar inom kultur och vetenskap.
Också i dagens Sverige kan man iaktta hur barn till invandrare gör sig alltmer gällande på kulturens, politikens, och även vetenskapens områden. En stor tillgång för både den enskilda individen och samhället i dess helhet.
Jackies historia innehåller också många sorgliga inslag. Inte helt oväntat i ett odemokratiskt samhälle, präglat av förtryck, intolerans och korruption. I en atmosfär av hat och vardagsantisemitism är det inte långt till svek, angiveri, enfald och infama angrepp.
Jackie Jakubowski fick inte chansen att skriva sin egen historia, döden ryckte bort honom i förtid. Uppgiften överlämnades stället till Lena Einhorn. Det är inte lätt att veta hur det skulle ha blivit med Jackies egna ord, men nog verkar det vara synd att han inte hann med.
Einhorns bok är inget litterärt mästerverk, därtill är den alldeles för mycket av ett filmmanus, med irriterande cliffhangers.
Men själva historien är så pass bra att den bär av egen kraft. Den är inte bara ett minnesmärke över en speciell individ, utan än mer en hyllning till människans okuvliga strävan att överleva, att kämpa vidare, och försöka skapa en bättre värld åt dem som kommer efter.
info@opulens.se
