RÖRIGT. St Aubyn vill, i sin inte särskilt tjocka men ack så röriga bok, få in så mycket av allting att ingenting av vikt kommer ut, konstaterar Carolina Thelin som läst den aktuella romanen Dubbelblind.
Dubbelblind av Edward St Aubyn
Albert Bonniers Förlag
Översättning: Erik Andersson
Jag uppskattade verkligen Edward St Aubyns självbiografiska romansvit Romanerna om Patrick Melrose. Med språklig briljans och hjärtskärande saklighet berättar St Aubyn om att växa upp i en välboren men dysfunktionell familj – om sexuella övergrepp från den sadistiska faderns sida, den pillertrillande modern och de spritindränkta middagarna. Och om hur den traumatiserade Patrick i vuxen ålder dövar sig genom gravt drogmissbruk. En svart skildring av ett trasigt liv som trots det är underhållande tack vare St Aubyns kvicka, sarkastiska och mycket brittiska humor. 2018 blev romanerna tv-serie med en utmärkt Benedict Cumberbatch i huvudrollen.
St Aubyn är sannerligen en fena på att gestalta den degenererade överklassen vilket han också gör i romanen Dunbar, hans version av Kung Lear. Naturligtvis såg jag fram emot att än en gång dyka ner i St Aubyns aristokratiska inferno med hans nya roman Dubbelblind som Albert Bonniers förlag beskriver som “storartad samtidssatir”. Men om förväntningarna är alltför höga, blir besvikelsen desto större om de inte besannas. Redan efter ett par sidor brister illusionerna. Så håll i hatten – här kommer en sågning att äga rum!
I Dubbelblind ger sig St Aubyn ut på ett för hans författarskap obekant territorium. Den handlar om arv och miljö, hjärnforskning och ekologi och hur riskkapitalister profiterar på allt som är heligt. Droger är också vanligt förekommande (här befinner han sig dock på säker mark) och allt vävs ihop genom de tre huvudpersonerna Lucy, Olivia och Francis vänskap under en tidsrymd av ett år. Inom detta år hinner Lucy börja jobba för, och bli ihop med, den speedade miljardären och alfa-filantropen Hunter samt drabbas av en hjärntumör. Botanisten Francis bor på en lantegendom där han arbetar med ett ekologiskt förvildningsprojekt. Han blir förälskad i biologen Olivia, Lucys bästa vän, som blir gravid och föder deras barn innan boken tar slut.
I persongalleriet är det bara Sebastian – en man diagnostiserad med grav schizofreni – som inte är välutbildad, välartikulerad och rik. Han går i terapi hos Olivias far som är psykoanalytiker och naturligtvis enormt kompetent och godhjärtad som alla de andra världsförbättrarna (och givetvis “botas” Sebastian på slutet). Till och med Hunter lägger ner sitt kokainsnortande och blir en hygglig samhällsmedborgare i sin roll som Lucys partner och vårdare. När han träffar Francis kommer han omedelbums till insikt om att hans jättelika egendomar måste förvildas – för i den här boken räcker det visst med pengar och smart entreprenörskap för att rädda planeten.
Hunters egentliga uppdrag är att finansiera ett avancerat hjärnforskningsprojekt genom en virtual reality-enhet som ska efterlikna de upphöjda inre tillstånden för helgon och mystiker. Detta leder till att en stackars munk får hjärnan skannad. Korrumperade höjdare inom katolska kyrkan går i taket men inser snart att de kan tjäna storkovan.
St Aubyn vill, i sin inte särskilt tjocka men ack så röriga bok, få in så mycket av allting att ingenting av vikt kommer ut. Han försöker briljera med tillkrånglade termer och tunga ämnen som biologisk mångfald, psykopatologi och hjärnforskning för att dölja hur tunn hans berättelse egentligen är. Jag blir sjukt irriterad på romankaraktärernas präktighet. Inte nog med att de är välsituerade, intelligenta och godhjärtade, de är också snygga och roliga. Beskrivningarna av kärleksförbindelserna dem emellan dryper av sentimentalitet. Till syvende och sist framstår Dubbelblind mest av allt om en av bokflodens allra mest banala feelgoodromaner.
poesi@opulens.se
