SJÄLVBIOGRAFI. “Jag tycker nog helhetsintrycket kvarstår, att jag kommit en vanlig grabb nära. Är det hela möjligtvis spökskrivarens förtjänst?” skriver Lis Lovén efter att ha läst prins Harrys självbiografi.
Den andre av Prins Harry
Översättning: Margareta Eklöf
Albert Bonniers Förlag
Jag läser om en grabb och hans liv. Hans mamma dog en tragisk död och det är här hans bok tar sin början. Jag tänker mig att när det gäller litteratur och kultur måste allt kunna sättas på pränt. Just för att ren information ger oss läsare en inblick i olika slags miljöer och i olika omständigheter. Prins Harrys egen berättelse är inget undantag från den regeln, även om jag kan höra många knorra.
Prins Harry har ju förstås en spökskrivare, och Margareta Eklöf har gjort en bra översättning. Boken är utgiven på Albert Bonniers bokförlag. Titeln är nog passande, men originalets “Spare” är lite skevt översatt till ”Den andre”.
Så börjar berättelsen om prins Harry med prinsessan Dianas död. Därefter hänger hon som en skugga i Harrys liv, påverkar hans liv på flera olika sätt. Boken om honom försöker sätta hans eget liv på kartan, utan vackra omskrivningar. Han gick i skola och han fick ingen bra kontakt med sin bror. Hans pappa verkar avlägsen. Nä, förresten…jag tror jag börjar om:
Det finns olika sätt att läsa och ta in en text, olika nivåer helt enkelt. Denna berättelse kommer in under skalet på mig, ner på en djupare nivå. Allt i historien flyter samman och ändå blir effekten av texten någon helt igenom sammanhängande. Mina studier i Storbritannien kommer tillbaka. Min överförfinade lärarinna som var aristokrat. Brittisk aristokrat. På det sätt hon påverkade mig, hur hon kröp in under huden på mig med förfinade medel. Hur högt upp pågår makten? Rättare sagt, hur djupt ner? På alla nivåer?
Efteråt, nu när jag ska skriva om vad jag läst, blandar sig Harrys liv till ett sammelsurium, svårt att plocka fram detaljer ur hans liv. Sammelsurium och ändå står textens helhetsupplevelse fram för mig. Den smälter in i allt annat jag läst, blir del av min läsnings dna. Behöver jag analysera detta? För en självbiografi är nog en speciell sorts text. Texten berör mig faktiskt och det känns förvånande.
Vad som mest förvånade mig är spökskrivarens inlevelse i själva berättelsen. Inte det minsta smarrigt eller säljande, bara ett bra språkligt hantverk.
Rent kulturvetenskapligt blir texten angelägen, på så sätt att allt liv är värdigt i sig själv, varifrån man än kommer i samhället. Jo, Harry blir för mig en vanlig grabb med ett mycket disparat och ovanligt öde i ett annorlunda sammanhang. Inte konstigt att han en dag får panikångestattacker. Att genom hela sitt liv blivit utsatt för granskning kan tära på vem som helst. Och det är i detta hans vanliga jag, under lager av tidningars tjafs, kommer fram. Hur han behöver räta ut frågetecknen i sitt eget liv, och gör det i modern stil genom att visa upp sig.
Inte ens att han förfrös pitten på Nordpolen undgår oss. Och i allt detta kommer en helt vanlig grabb fram. Någon som inte tycks vilja ta till sig den roll som innebär att livet är en räkmacka att glida fram på. Genom att han drar fram bråket med sin familj tycker jag inte han förminskar de kungliga. Snarare får ner dem på jorden och gör dem mänskliga. De är som vi, har till och med en hackordning. (Har våra familjer också det?)
Jag vet inte om jag drar på för stort när jag säger följande: Är det inte en stor kulturgärning av en grabb från kungliga kretsar att visa upp en miljö vi sällan kommer nära, mer än genom ett skimmer av romantik, sagor och säljande pappersmassa? En människa. En grabb. En familj. Ja, det skulle kunna kallas för en kulturell gärning, för sakta inser prinsen att det han vuxit upp att tro på har börjat vackla. Samhället, familjen, monarkin, institutionerna…hänger allt samman – och hur? Och hans frus utsatthet för rasism, hur ska Harry få ihop det? Boken är rent av spännande, jag sträckläser.
När jag slår igen pärmarna tänker jag på eller undrar jag över det jag alltid velat veta. Vari består äkta jämlikhet? Att vi alla är människor och äger vårt eget öde? Vad annars? Jag tycker nog helhetsintrycket kvarstår, att jag kommit en vanlig grabb nära. Är det hela möjligtvis spökskrivarens förtjänst?
info@opulens.se
