LYRIK. Lis Lovén anser att Ellen Nordmarks ”Epos” är en närmast bisarr diktsamling, men konstaterar att boken samtidigt fungerar som ett slags tidsspegel.
Epos av Ellen Nordmark
Modernista
I Ellen Nordmarks debutdiktsamling ”Cor ne edito/edit/Chili con carne” användes bilder och dikter i växelverkan. Nu har Nordmark utkommit med en ny och minst lika anspråksfull diktbok med titeln ”Epos”.
En så här pass komplicerad diktbok var det länge sen jag läste. Dess form bjuder motstånd. Dess innehåll är svårtolkat.
I ett slags postmodern yra spretar varje ord i tusentals olika riktningar. Orden är nedbrutna, liksom sönderanalyserade. Orden är fragment i en större beskrivande väv där inget är lätt att tolka. Kanske passar då titeln ”Epos”. För den är nog inte bara ironiskt uttänkt, utan kan också ses som en kommentar till världsläget.
Kanske finns det samtidigt ett visst mått av postmodern ironi att läsa ut. När allting i världen är svårt att överblicka blir ju dessa tusen blinkningar åt olika håll giltiga.
Det spretiga i diktens form är bara så som livet ter sig, innan man samlat ihop fragmenten och skapat sig en helhet.
Nordmarks ”Epos” är för intrikat för att kunna förstås utan att sätta den i relation till den kulturella samtiden. Men den måste också sättas in i ett mytologiskt historiskt sammanhang. Boken tycks ha anspråk som är globala.
Det är emellertid svårt att avgöra vad Nordmark egentligen vill säga i politiskt eller ideologiskt avseende. Möjligtvis handlar det ytterst om patriarkatet. Var än i världen männen har makten tycks det egentligen finnas en och samma maktstruktur. Både Trump och Usama bin Laden kan på så vis ses som representanter för likartade strukturer.
Det var ju för övrigt i Mellanöstern de stora civilisationerna tog sin början. Detta faktum leker Nordmark med.
Texten sticker ut, men den vill ingen slentrianmässig skönhet. Den vill bortom poesins schabloner och lyckas ganska väl med detta.
För att förstå ett sådant här verk på en analytisk nivå måste man helst ha gått på djupet med lyrikens utvecklingsgång, dess genealogi. Ja, det gäller att ha god kännedom om en västerländsk litterär kanon för att rätt kunna undersöka Nordmarks intentioner. Ett postmodernt epos som detta tar ju spjärn mot en litterär tradition och spränger den sedan i tusen bitar.
Ett epos alltså? Ja, möjligtvis med utgångspunkt i Nordmarks subjektiva inställning till ett bakomliggande mytologiskt tema. Och detta är det svårtolkade, det allt igenom individuella i diktverket.
Jag tänker således att det ytterst kan handla om att spränga patriarkatets urgamla former. Så plockar Nordmark upp de splittrade bitarna och leker med fragmenten. Är det då ett vackert diktverk hon har skapat? Knappast vackert eller skönsjungande. Men det är iögonenfallande och Nordmark har anspråk som få författare kan mäkta med. När anspråken är så mäktiga framstår också det splittrade resultatet som logiskt.
Vad är då mitt helhetsintryck av Nordmarks ”Epos”? Jo, boken är närmast bisarr som diktverk, men boken fungerar samtidigt som ett slags tidsspegel. För den som verkligen gillar dikter som vågar vara knasiga torde boken vara en guldgruva.