Elise Karlsson är en driven berättare

ROMAN. ”Elise Karlsson är en driven berättare och hon fångar läsaren på en gång. Språket flyter fram och det går snabbt att läsa de korta kapitlen,” skriver Carolina Thelin, som läst ”Sår som aldrig läks: Rinkebysviten 2” med stor behållning.

Sår som aldrig läks: Rinkebysviten 2.
av Elise Karlsson
Natur & Kultur

Nu är det redan dags för del två i Elise Karlssons Rinkebysvit. För drygt ett år sedan kom del ett ut, Det finns liv här. Där får vi följa de första som flyttade in i det helt nybyggda miljonprogrammet på 70-talet. Nu har det blivit 80-tal och de vi lärde känna tidigare är så klart äldre men inte nödvändigtvis klokare.

Som jag skrev i recensionen av Det finns liv här skiljer sig sviten från Karlssons förra romaner Linjen, Klass, Gränsen och Smuts. De står för en avskalad och precis prosa medan Rinkebysviten står för det motsatta ‒ den folkliga och lättillgängliga arbetarromanen. Och det gissar jag är fullt medvetet gjort. Karlsson har själv sagt att hon inspirerats av Per Anders Fogelströms stadserie och att hennes Rinkebysvit tar vid där hans böcker slutar. Men i stället för att skildra Södermalm från slutet av 1860-talet och hundra år framåt, skildrar hon det nya arbetarklassområdet Rinkeby.

På 80-talet var jag alltför ung och aningslös för att reflektera över var de ljuva drömmarna om en rimligare värld blev av. Kalla kriget lurade bakom hörnet men jag växte upp i ett välfärdssverige och tog det som gagnade mig för givet. Annat var det för de chilenare och kurder som flytt tyranni och förtryck. För Valentina, som kom till Sverige på 70-talet efter militärkuppen i Chile och bosatte sig i Rinkeby, har såren aldrig läkts. Under 80-talet flyttar nya flyktingar in, bland annat en familj från Kurdistan. Yeliz, flickan som flyttade hem till Turkiet i förra boken, har kommit tillbaka med man och barn. Nu involveras familjerna med varandra, trots djupt rotad fiendskap. Vad gör man med hatet när barnen blir kompisar och när en oväntad kärlek vänder upp och ner på invanda mönster?

Barnen, som var små i del ett, växer upp och börjar fundera på vilka de är. De ifrågasätter, gör uppror och upptäcker världen utanför Rinkeby. Nya barn föds och livet fortsätter för Ann-Sofi, Joseph, Valentina, Kai, Rosanna och alla de andra. Men den framtidstro som präglade många av människorna i Det finns liv här är nu förbytt till ovisshet och uppgivenhet. Ja, det går ett vemodigt stråk genom Sår som aldrig läks, även om det kanske ljusnar på slutet.

Elise Karlsson är en driven berättare och hon fångar läsaren på en gång. Språket flyter fram och det går snabbt att läsa de korta kapitlen som gör avstamp mellan åren under hela decenniet. Med tanke på de många karaktärerna har hon varit skicklig på att fånga enskilda egenskaper ‒ med vissa undantag. Som skildringen av Valentinas psykiska ohälsa. Att hon på något diffust sätt försöker leva utanför tiden känns inte riktigt trovärdigt och engagerar därför inte helt. Det finns ett generellt problem med stora persongallerier ‒ det är närmast omöjligt att komma någon riktigt nära när alla ska vara lika viktiga. 

Man kan fundera på hur Rinkebybornas liv kommer att te sig i Karlssons nästa del, som uppenbarligen ska utspela sig på 1990-talet. Så mycket roligare blir det nog inte med tanke på nyliberalismens härjningar och nynazister på gatorna. Men det finns ju ljusglimtar; som Kalla krigets slut och ett internet där alla är fria att tänka och tycka som de vill. Och hur kommer Karlsson att skildra flyktingvågen från det forna Jugoslavien?

Sår som aldrig läks inleds med ett citat av Olof Palme som säger något om hur vi måste förhålla oss till varandra: ”Internationalismen får inte vara endast en känsla på distans. Den blir alltmer en del av vår vardag. Invandrarna i Sverige kan på sätt och vis sägas förebåda en ny tid. De vill bli en del av vår gemenskap och vi måste i vår tur söka oss ut i en vidare gemenskap över gränserna. Världen kommer till oss och vi måste komma ut i världen.”

Nu 2024, när världen kommer till oss genom ett enkelt klick och när svenskar är människor med bakgrund från hela världen, är misstron till vår nästa större än någonsin. Hur ska vi hitta tillbaka till varandra?