Egensinnig och mörk romanpärla

SORGLIG BOK. När jag stänger den lilla behändiga boken är det i alla fall med känslan av det är en av de sorgligaste böcker jag läst, skriver Anna Remmets, som funnit en mörk pärla av en författare som förtjänar mer uppmärksamhet än hon hittills fått i Sverige.

Saguenay av Lise Tremblay
Översättning: Elin Svahn
Rámus förlag

Den kanadensiska författaren Lise Tremblays roman Saguenay är, liksom hennes i Sverige kanske mest kända Huset på Saint Pauls väg, en liten och kompakt historia. Både bokstavligt och bildligt talat. Förlaget Rámus har valt ett betydligt mindre format än det vanliga för böcker, och det är ett format som passar Tremblays starkt komprimerade historier bra.

I den nya romanen, som kom ut på franska nästan ett decennium tidigare än Huset på Saint Pauls väg, som dock alltså översattes till svenska innan, känns flera teman igen: här finns skildringen av de små, karga, ganska fattiga, fransktalande samhällena (som torde vara ganska okända för de flesta svenskar), exilen från och återkomsten till dessa, och de såriga relationerna till föräldrar som blivit kvar.

Det är med andra ord ganska konventionella romanmotiv som hon arbetar med, men Tremblay kan konsten att visa upp det välbekanta och till och med alldagliga på ett sätt som får det att framträda i nya ljus och vinklar.

Till skillnad från Huset på Saint Pauls väg, där en kvinnlig huvudperson som liksom Tremblay är författare, återvänder från Montreal till sina åldrade föräldrar i det lilla rurala samhället, kretsar Saguenay (som är namnet på staden) kring två bröder. De har visserligen på olika sätt distanserat sig från sin enkla bakgrund bestående av generationer av skogsarbetare, den ena genom att bli lärare och den andra genom att flytta till USA, men är ändå förankrade i småstadssammanhanget på ett helt annat sätt än huvudpersonen i den förstnämnda romanen. Läraren, Robert, bor kvar även om han känner sig alienerad från det mesta, inklusive sin fru. Simon har visserligen flyttat (eller flytt), men tycks leva ett ensamt arbetarliv i USA.

Lise Tremblay lyckas göra sin skildring av den nordliga staden med sin frusna flod och sitt speciella vinterljus både storslagen, olycksbådande, klaustrofobisk och ful på samma gång. Likt den bistra vinterkylan, visar författarblicken varken platsen eller människorna någon nåd, vilket gör att det ibland är rent plågsamt att läsa både Saguenay och föregångaren Huset på Saint Pauls väg.

I porträttet av föräldrarna finns få försonande drag, även om det finns gott om förklaringar som har med platsen, och med klass, att göra. I Huset på Saint Pauls väg visades en psykiskt instabil moder upp i all sin tyranniska destruktivitet och ömklighet. I Saguenay är det fadern som lurar som ett monster i brödernas barndomsminnen. I båda romanerna finns ett kallt hat mot dessa föräldragestalter som nästan får mig som läsare att rygga tillbaka, trots de otaliga föräldrauppgörelser som jag har serverats i litteraturen. I Saguenay väntar jag på att något stort övergrepp, kanske av sexuell karaktär, ska uppdagas. Men istället sammanfogas var för sig ganska alldagliga bilder av en av dessa tysta fäder som ändå från sin plats i fåtöljen i familjens centrum utövar ett slags patriarkalt våld genom sin passiva aggressivitet och sin ogillande blick på allt och alla. Beskrivningen av faderns blick på Simons medfödda hälta, fylld av tyst men bottenlöst förakt är mästerlig i sin skoningslösa lågmäldhet.

Att den krassa berättarblicken också hamnar på kvinnorna på ett sätt som ibland tangerar det misogyna, som i skildringen av Roberts inskränkta fru Louise och hennes ändlösa telefonskvaller med sina systrar, skaver en del men följer nog romanens logik. Dessutom är säkerligen Tremblays avsikt att brödernas perspektiv, som är de perspektiv som berättelsen filtreras igenom, ska vara ganska begränsade. Och här finns ändå en tydlig lojalitet med modern inför faderns destruktiva och stumma maskulinitet.

Men det kanske sorgligaste av allt är brödernas resignation och totala illusionslöshet inför sina egna liv, som sammanfattas med förödande klarhet av Simon med orden: ”Jag är gammal. /…/ Jag har inte företagit mig något, inte misslyckats med något.”

Tremblay låter oss aldrig riktigt komma nära dessa två vingklippta bröder, men det är antagligen inte meningen. De lyckas inte heller komma varandra särskilt nära ens när de återförenas efter faderns död, och frågan är om de ens gör några genuina försök. Kanske har de maskulinitetsnormer, lika grundfrusna som floden Saguenay på vintern, som fadern fört vidare gjort det omöjligt. När jag stänger den lilla behändiga boken är det i alla fall med känslan av det är en av de sorgligaste böcker jag läst, tillsammans med Huset på Saint Pauls väg. Saguenay når inte riktigt upp till samma nivå som denna, men detta tidigare verk är ändå i sin egen rätt en egensinnig och mörk pärla av en författare som förtjänar betydligt mer uppmärksamhet än vad hon hittills fått i Sverige.