TVÄRVETENSKAPLIGT. “Det kan inte längre ses som särskilt revolutionärt att kritisera ägandets principer. Alla med någon form av självbevarelsedrift borde snarare intressera sig för ämnet”, skriver Nette Wermeld Enström som läst Lars Jadelius Ägandet av himmel, hav, skog och bygd.
Ägandet av himmel, hav, skog och bygd – Klimatet och demokratin kräver en ny ägandefilosofi
Av Lars Jadelius
Alba förlag
”Egendom är stöld” sa den franske anarkisten Pierre-Joseph Proudhon, men till skillnad från andra revolutionära tänkare under 1800-talet var han aldrig emot den privata äganderätten. När Proudhon utvecklade den ekonomiska teorin, mutualismen, såg han mer äganderätten som ett medel för frihet än en orsak till förbud, beroende på dess beskaffenhet vilken kan påverkas politiskt.
Ibland är det som att världen inte har kommit så mycket längre i vare sig den ekonomiska teorin eller med den politiska utopin. Vad som definierar ägandet och egendomens legitimitet har förvisso förhandlats och reformerats många gånger om sedan Proudhon och meningsmotståndaren Karl Marx duellerade om det goda samhället. Men i praktiken har den globaliserade kapitalismen slagit världen i spillror och klasskillnaderna har vuxit sig astronomiska till den grad att den nya överklassen, teknikmiljardärerna, numera ser sig en framtid på andra planeter efter jordens undergång.
Det kan därför inte längre ses som särskilt revolutionärt att kritisera ägandets principer. Alla med någon form av självbevarelsedrift borde snarare intressera sig för ämnet, men få försöker så genuint och ambitiöst som den tvärvetenskapligt bildade och före detta arkitekten Lars Jadelius.
I sin bok Ägandet av himmel, hav, skog och bygd tar Jadelius avstamp i klimatkrisen och diskuterar vidare hur ackumulerat kapital och koncentration av makt, som legitimeras med eliternas proprietära ideologi, påverkar allas våra livsutrymmen. Han belyser pedagogiskt hur nyliberala privatiseringar äter upp allmänna miljöer samtidigt som rättvisare ägandeformer, som faktiskt skulle kunna skydda oss från det stora kapitalet och statsmakterna, hotas eller kringskärs.
Likt Proudhon är Jadelius inte emot det privata ägandet utan förespråkar istället de privaträttsliga skydd, ägande- och besittingsrätter, som främjar och inte motverkar jämlikhet. Och kanske har Jadelius tänkande även fler likheter med Proudhon, även om han inte är någon anarkist; resonemangen öppnar oavbrutet upp för frihetliga lösningar, deltagardemokratiska och kooperativa förslag, mellan de annars lite torra raderna om institutionalisering och nationalstatens tunga roll i demokratiseringen.
De stycken som jag gillar allra bäst handlar om perspektiv på plats som kunskapsproducerande rum och kritiken mot det egna kollektivet av arkitekter och tjänstemän inom stadsplanering och näringsliv vars idéer om det moderna avhumaniserar offentliga miljöer. Städerna, som exempel, borde förena istället för att separera människor. De borde byggas för att främja kreativitet och gemenskap, argumenterar Jadelius.
Men bland alla fina ord om omställning och demokrati, liksom i den intressanta kritiken av de moderna uttolkarna och byggarna av staden, saknar jag ett genomgripande perspektiv om tillgänglighet. Kanske är det för mycket att begära av ett utkast på knappt 130 sidor, om än sprängfylld med teoretiska begrepp. Dessutom så uppmanar Jadelius också till vidare debatt och diskussion om ägandets socio-spatiala politik.
Det här är inte ett manifest för barrikaderna, men väl ett rikt material till studiecirklar om ett ämne som angår oss alla.
nette.wermeld.enstrom@opulens.se
