IMPERIUM. “Möten, röster och historier flätas ihop till intressanta och kunskapsrika helheter, ibland med riktigt skarpa analyser även om boken är journalistisk snarare än akademisk”, skriver Erik Cardelús om Där solen aldrig går ner av Henrik Brandão Jönsson.
Där solen aldrig går ner av Henrik Brandão Jönsson
Natur & Kultur, 2020.
Kunskaperna om Portugal är pinsamt skrala i vårt land. Många rabblar med lätthet amerikanska kändisars kärlekspartners, men har svårt att pricka in vilket språk som talas i Brasilien och vilken kolonialhistoria som förenar Moçambique, Angola, Goa, Kapverdeöarna och Macao.
Men varför förbanna kunskapsmörker och etnocentrism? Kunskapsstofiler hamnar lätt ensamma vid såväl fikabord som finmiddag och enligt Dunning-Kruger-effekten tycks de enfaldiga inte lida så speciellt mycket av sitt tillstånd. Snarare tvärtom. Inskränkthet trendar idag, inte minst bland världens potentater.
Men skulle kunskapssuget ändå göra sig påmint, finns hjälp att tillgå. I DN-journalisten Henrik Brandão Jönssons nyutkomna bok Där solen aldrig går ner tecknas en skarp och underhållande bild av det portugisiska (eller lusofona) imperiet, dess historiska utbredning och framförallt dess uttryck idag. Här snickras en tematisk bro mellan sorg och synd, då varje kapitel utgår från en av de sju kristna dödssynderna.
Först ut är indiska Goa och frosseriet. Övervintrade hippies, ryska turister och foodies tävlar om att gotta sig i solen. Här finns fortfarande en levande portugisisk kultur, uppblandad med den indiska och den globala, ett arv som idag hotas när det regerande indiska BJP-partiet flyttar fram sina hindunationalistiska positioner. Så mångfald riskerar att bli enfald.
I Moçambique är det istället vällusten som dominerar. En utbredd sexturism riktad till både män och kvinnor. På stränder och barer myllrar det av beach boys och beach cats, lokalinvånare som upplåter sina kroppar till rikare personer, med pengar, utemåltider och gåvor som smörjmedel. Här finns hela gråskalan från semesterromans till regelrätt prostitution. I självbedrägeriets grumliga och ofta alkoholdimmiga ljus glöms lätt bort att Moçambique är en av världens fattigaste länder och mycket ”kärlek” är förklädd nöd.
I Macao regerar istället girigheten, eller snarare speldjävulen. Ingenstans finns en plats lika tätbefolkad som omsätter så mycket pengar. Macao har sedan länge gått om Las Vegas, i omsättning och vräkighet. Hit kommer de kinesiska och asiatiska eliterna och spelar, precis som miljontals andra som hoppas på en lycka som sällan infinner sig. Varje år besöks den lilla ön av 38 miljoner turister, många kommer bara över dagen. Officiellt spelas det för 367 miljarder årligen här, men uppgifter visar på fyra gånger högre belopp. Men att skatteflykt och skattefusk frodas inom spelsektorn är ingen hemlighet. Det betyder belopp 30 gånger högre än FN:s årliga budget. Resurser som rasar ner i spelindustrins mörka hål och orsakar förtvivlan och förödelse hos spelmissbrukare och deras familjer.
I kapitlet om Östtimor hamnar självständighetskampen i fokus, medan den portugisisktalande oljestaten Angola beskrivs som våldsam, korrupt och repressiv. Bortsett från undantaget Norge samsas olja och demokrati illa. I oljestater frodas oligarker, inte allmän välfärd och rättssamhälle. Huvudstaden Luanda är en världens dyraste platser, där ett överflöd av lyxaffärer och lyxkonsumtion flankeras av den djupaste nöd och utsatthet.
Näst sista kapitlet ägnas Brasilien, författarens hemvist sedan snart två decennier tillbaka. I hemstaden Rio har författaren blivit rånad ett flertal gånger, men uppskattar paradoxalt nog ändå den skönhet och charm som präglar staden och dess avspända och njutningslystna invånare, cariocas. Men det avspända livet är inte lika för alla – långtifrån. I Brasilien finns som bekant avgrundsdjupa sociala klyftor, korruption och våld. Här är arvet efter kolonialismen och slavhandeln tydligt. I landet är det fortfarande de vita som styr och de färgade som tjänar, ett mönster som återigen växt sig starkare med Bolsonaros regim. Så lyfter man blicken från störtfloden av bilder från BLM-manifestationer i USA, postkoloniala seminariepapers och vandaliserade statyer i Västvärlden finns det oändligt med rasifierat förtryck och orättvisor här. Övergrepp som pågår varje dag, året runt. Frågan är bara om dagens anglosaxiskt fixerade mediala mittfåra ger så mycket plats åt det. Rundgången är den lättaste gången i dagens resursstympade, förflackade och klickbesatta medieklimat.
Till slut hamnar läsaren i Lissabon. Den vemodiga imperiehuvudstaden som håller på att bli en hotspot för upplevelsetörstande köpstarka hipsters och digitala nomader
Till slut hamnar läsaren i Lissabon. Den vemodiga imperiehuvudstaden som håller på att bli en hotspot för upplevelsetörstande köpstarka hipsters och digitala nomader, med mikrobryggerier, surdegbagerier och boutiquehotell. Gentrifieringen och boendekostnaderna skenar, inte minst då kändisar som Madonna, Scarlett Johansson och Monica Belucci köper lyxlägenheter i den allt mindre gemytliga gamla stadskärnan. Kanske är det ändå något för en nation som länge upplevt sig stå i skuggan, inkrökt i sitt eget vemod, sin saudade.
Trots de många dystra och grymma bilderna av den portugisiskspråkiga världen, är texten oupphörligen fascinerande och sjuder av berättarglädje. Möten, röster och historier flätas ihop till intressanta och kunskapsrika helheter, ibland med riktigt skarpa analyser, även om boken är journalistisk snarare än akademisk. Så vill man ha djupare lärdom rekommenderas annan litteratur. Dessutom har författaren vett nog att lämna fotbollen utanför. För vem hade orkat med ännu en klichéfylld skildring av brasiliansk finfotboll – jogo bonito – eller Cristiano Ronaldos varumärkessäljande superkropp?
Från sorg till synd, från storslagenhet till skuggtillvaro – varför? Varför lämnade de sorgsna portugiserna efter sig en sådan syndfull och sårig misär? De enkla svaren uteblir, men för de pigga och kunskapstörstande leder spåren vidare från denna välskrivna, engagerade och kunniga bok.
info@opulens.se
