SPRÅKVIRTUOS. “Liksom många andra västerländska författare är Duras ambivalent i sin skildring av kolonialt våld. Å ena sidan beskriver hon illusionslöst kolonialismens grymhet och cynism och å andra sidan framställer hon den koloniserade platsen i sig som en våldsam och barbarisk plats.” Anna Remmets debuterar idag som litteraturkrönikör på Opulens och skriver om Marguerite Duras.
Den korta svenska sommaren är snart slut utan att det varit någon värme att tala om.
En författare som det nästan alltid är sommar hos är den franska giganten Marguerite Duras (1914-1996) som ständigt ges ut på nytt. I somras kom Moderato Cantabile från 1958 ut på Modernista och på Ellerströms stundar en utgivning av en av hennes sista verk, Yann Andréa Steiner. I nästan alla Duras romaner ligger hettan som ett vibrerande, vitglödande lock över scenen. Sällan innebär den någon njutning. Solen steker obarmhärtigt. Om man vill hemfalla åt en biografisk läsart skulle en med fog kunna gissa att det beror på att Duras förknippade värmen med barndomens kringskurna tillvaro i den franska kolonin Indokina. Detta är en plats hon ständigt återvänder till, framförallt i två av hennes mest berömda romaner Älskaren (1984) och En fördämning mot Stilla Havet (1950).
Båda handlar om en fattig uppväxt präglad av våld och om affären mellan en rik asiatisk man och en fransk tonårsflicka. Hettan som gisslar slätterna medan de fattiga böndernas barn dör som flugor speglar kolonialismens våldsamhet och härjningar. Liksom många andra västerländska författare är Duras ambivalent i sin skildring av kolonialt våld. Å ena sidan beskriver hon illusionslöst kolonialismens grymhet och cynism och å andra sidan framställer hon den koloniserade platsen i sig som en våldsam och barbarisk plats som driver modern i barndomsskildringarna till ett vansinne som hon slungar ut över sina barn i form av ett ursinnigt våld.
Med samma ambivalens porträtteras den kinesiska älskare som förutom i de ovan nämnda romanerna går igen även i Älskaren från norra Kina (1993), som berättar nästan exakt samma historia som den mer kända Älskaren. Detta är något som är typiskt för Duras som även arbetade med film: hennes verk ter sig som omtagningar från olika vinklar av en urscen utan att någonsin kännas som upprepningar. Mannen framställs omväxlande som löjeväckande, omväxlande som förmögen att väcka en vanvettig passion hos huvudpersonen med sin androgynitet som skiljer honom så totalt från hennes brors grovhuggna maskulinitet.
Det andra mest centrala motivet hos Marguerite Duras, det som oftast brukar förknippas med hennes författarskap, är givetvis den förtärande passionen. Det är en passion som lämnar efter sig galenskap och total jagupplösning där den drar fram. Älskaren i Älskaren och Älskaren från norra Kina gråter och kvider av åtrå bakom jalusier som är neddragna lika mycket för att utestänga den hetta som speglar de älskandes passion som för att stänga ute nyfikna blickar. Lol i Lol V. Steins hänförelse (1964) låses vrålande in för att sedan helt sluta tala efter att ha sett sin älskade med en annan. För att nämna bara ett par exempel.
I centrum av den nyutgivna Moderato Cantabile finns en kärlek som leder till döden då en man mördar sin älskade (även om en med mer cyniska ord skulle kunna beskriva det som rätt och slätt ytterligare ett fall av mäns våld mot kvinnor). För romanens huvudperson, den uttråkade hemmafrun Anne, leder hennes besatthet av fallet till gradvis psykisk upplösning. Även här utgör det vackra vädret en kuliss som bara ökar känslan av klaustrofobi. Det omgivande havet erbjuder ingen svalka även om det är förföriskt vackert. Förföriskt vacker är också språkvirtuosen Duras prosa. Men hennes glödheta litterära universum där ingen respit ges från våldet och den våldsamma passionen, är ett universum där det ibland nästan är outhärdligt att vistas.
anna.remmets@opulens.se
