LYRIK. “Om Augustprisjuryn, för ovanlighetens skull, väljer att prisa en poet återstår att se. Troligen inte. Iman Mohammed vore dock en värdig pristagare,” skriver Erik Bovin som läst hennes senaste diktsamling.
Minnen av infraröd
av Iman Mohammed
Norstedts förlag
Förlagens bokbeskrivningar är ofta intetsägande. Jag har därför full förståelse för valet att låta en diktsamlings baksidestext enbart bestå av en kortare dikt ur samlingen. I bästa fall kan dock en bokbeskrivning fungera som en ingång, en läsanvisning. Den kritikerhyllade diktsamlingen Bakom trädet ryggar (2018, Norstedts) beskrev förlaget så här: ”Iman Mohammeds debutdiktsamling går att läsa som en enda lång minnesdikt utifrån en logik eller ordning som är drömmens.” Spot on. Detsamma går att säga om Mohammeds nya diktsamling Minnen av infraröd. En syskonbok som nyligen nominerats till Augustpriset.
Jag påminns om August Strindbergs förord till Ett drömspel (1902). Även Minnen av infraröd tycks, för att citera nationalskalden: ”härma drömmens osammanhängande men skenbart logiska form. Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt. Tid och rum existera icke; på en obetydlig verklighetsgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster; en blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer”.
Som poet avviker Mohammed från sina generationskamrater. För att finna diktande anförvanter får man gå tillbaka till poesi från sent 80-tal och 90-tal med Katarina Frostenson och Ann Jäderlund i spetsen. Det rör sig om en form av associativ lyrik som i slutet av 80-talet avfärdades av somliga kritiker som ”kvinnlig, obegriplig poesi”.
En del har hänt sedan dess. De manliga smakdomarna har tystnat. Fler och fler kvinnliga poeter tar plats på den litterära scenen. Jäderlund är inte bara en förebild för ett flertal kvinnliga poeter, hon ses rentav som en av våra mest framstående lyriker.
De flesta av Jäderlunds alster kan betraktas som öppna verk. Om de i förstone ter sig slutna är det för att man genast blir varse poetens behov av att upprätta en egen logik; ett eget språk. Ett behov som bottnar i en integritet och kompromisslöshet som säkerligen skrämt i väg en och annan läsare. Trist, då jag menar att det jäderlundska språket har en sällsam förmåga att tala till läsarens intuition, fantasi och erfarenhet. Det är således verk som ställer krav på läsarens medskapande i läsakten. De som mäktar vistas i dikterna blir dock rikligt belönade. Detsamma kan sägas om Mohammeds lyrik. Det är poesi som främmandegör världen på ett sätt som tycks befogat först när man borrat sig ned i dikterna.
Mohammeds poesi påminner om en holländsk målning, vars titel och upphovsperson undsluppit mitt minne. Ett ödsligt hus har just börjat brinna och elden i målningens motiv gestaltas både som eld och spegel. På samma vis rymmer hennes poesi både eldslågans flyktiga beständighet och intensitet; en eld som ideligen omvandlas utan att förlora sin basala form eller riktning. Samtidigt som den alltså utgör en spegel som man, inte utan visst obehag, konfronteras med; som stirrar tillbaka på en med enträgen blick.
Minnen av infraröd glimrar till av ögonblicksbilder från barndomen. Som denna: ”dottern pussar mammans kläder när hon lämnar lägenheten pussar / hennes halsband hennes skor sätter på sig hennes läppstift, en ritual för att skydda.”
Jämte det vackra närvarar emellertid våldet, samt hotet om mer våld: ”springer efter ord som faller utanför moder / i vilken position ska du ligga för att våldet ska missa.”
Demokratiska värden är idag mer hotade än på länge. Och när Mohammed skriver om hur glömska planteras i munnen, som ett sätt att kontrollera individen, förs tankarna osökt till hur subjekt präglas av att leva i en totalitär stats järngrepp. Glömska och manipulation är som bekant bärande komponenter i en totalitär stats förtryckarapparat. Är det därför som Mohammeds minnesarbete framträder i en så otyglad form? (Jag föreställer mig hur hon i skrivprocessen låtit minnen välla upp, okontrollerat. Material som senare blivit föremål för sträng redigering.) ”styr minnet som en orgasm”, står det på s. 43. Utgör inte hennes litterära projekt en motståndshandling? Mot förtrycket. Mot kvävandet och förnekandet av såväl det individuella som det kollektiva minnet. Ja, kanske det.
Kvittret - En podd om Twitter
Vissa dikter ger även uttryck för en mystik som varit närvarande i Mohammeds författarskap ända sedan debuten. Hennes poesi framstår ofta som ett slags försvar och ett bevarande av tillvarons svårgripbara och heliga dimension. Som läsare ställs man inför dikter som insisterar på att erkänna denna dimension och – än viktigare – vidmakthålla den. Trots våldet, kylan, avförtrollningen och blickfångets oavvisliga begränsning.
Om Augustprisjuryn, för ovanlighetens skull, väljer att prisa en poet återstår att se. Troligen inte. Iman Mohammed vore dock en värdig pristagare.
info@opulens.se
