AUTOFIKTION. Erik Bovin har läst den autofiktiva och Sverigeaktuella romanen ti amo av Hanne Ørstavik och konstaterar att hon en mästare på att gestalta det obearbetade.
ti amo av Hanne Ørstavik
Översättning: Lotta Eklund
Bokförlaget Faethon
Jag har alltid fascinerats över glidningen mellan närvaro och frånvaro i Marguerite Duras författarskap. Hennes benägenhet att på ett säreget vis upprätta en stark närvaro som hon i nästa ögonblick saboterar, bara för att kort därefter frammana på nytt. På så vis uppstår friktion – och utan den hade hennes romaner sannerligen varit tråkigare.
Närvaro är också det ord som kommer för mig när jag läser norska författaren Hanne Ørstaviks femtonde roman ti amo, från 2020, som nu finns att tillgå i svensk språkdräkt. Det är med behållning jag läser Lotta Eklunds lyhörda översättning.
Varje boksida i denna autofiktiva kortroman sjuder av liv trots att den utspelar sig ett stenkast från döden. För tre år sedan dog Ørstaviks dåvarande man, den italienske förläggaren och översättaren Luigi Spagnol. I denna roman kommer man dem tätt inpå livet. På strax under hundra sidor naken prosa skildras deras sista tid tillsammans – från cancerbeskedet till slutet, utifrån den anhörigas perspektiv.
Vid ett tillfälle samtalar hon med läkaren mellan fyra ögon och kräver att få veta. Hon har ju förstått att hennes man snart ska dö. Frågan gäller hur lång tid han kan tänkas ha kvar. Mindre än ett år, enligt läkaren. Döden lägger sig som ett osynligt täcke över deras relation. Men de klarar inte av att nämna den vid namn. Hon vet ju vad som väntar. Men han? Läkaren har bett henne att inte säga något. Men tystnaden äter på dem; kärleken prövas.
Intimt, ja. Vad annars? Att få komma nära är vad man förväntar sig som läsare när det kommer till böcker av det här slaget. Ørstavik vågar dock borra djupare än många författare i sin osminkade skildring av en tillvaro som rämnat.
Men det är, som titeln antyder, också en bok om kärlek, närmare bestämt om kärlekens förmåga att gro även i bistra stunder.
Hanne Ørstavik tycks ha sållat bland dagboksanteckningarna. Ti amo är av allt att döma resultatet av en bunt valda stycken som omvandlats till en roman. En berättelse, om än i grumligt skick. Ørstavik är nämligen en mästare på att gestalta det obearbetade.
Denna koncentrerade och på en gång öppna form skapar en känsla av autenticitet som gifter sig med författarens sanningsanspråk. Hon refererar till C G Jungs ideal om att lyckas utveckla ett tillräckligt starkt jag under livsresan för att tåla sanningen om en själv. Även i tidigare romaner har behovet av att vara sann – i konsten och i livet – tematiserats, då som nu med tonvikt på att blottlägga såväl skammen som det skamliga.
Medan hennes man vittrar bort i cancer tar hon sin tillflykt till alkoholen och skrivandet. Sista tiden befinner hon sig ofta långt ifrån honom. På bokturné i Indien och Mexiko, bland annat. En turné hon fullföljer trots dubbla känslor, å ena sidan vill hon åka och han protesterar inte – åk, du, jag klarar mig. Under dessa resor hemsöks hon av oro och ånger, men inte enbart. Hon älskar honom utan tvivel. Men hon är också författaren med sitt ego och starka driv.
Mot slutet problematiseras författarens/den närståendes sanningsanspråk. Utan att avslöja för mycket sker något som får läsaren att fråga sig om vi inte gör rätt i att bevara vissa illusioner. Oavsett vad en auktoritet som Jung hävdat bör vi kanske bespara oss själva, liksom dem vi har kära, vissa sanningar.
Den verkliga tragedi boken uppehåller sig vid blir inte mindre av vetskapen om att den slog ned hos två livsbejakande människor; två livshungriga som dessvärre inte hann dela så många år tillsammans.
Låt er inte avskräckas av temat. Det är, trots allt, genom att läsa drabbande böcker som denna man håller sig vid liv.
info@opulens.se
