HYBRIDBOK. “I den nyss utkomna Om döden, en utsökt formgiven hybridbok mellan text och bild, har de samlat iakttagelser kring döden och döendet från tjugofem konstnärer, författare, poeter, journalister och fotografer,” skriver Helena Lie.
Om döden av Ragnar Persson & Daniel Söderberg (redaktörer)
Orosdi-Back (2017)
Ordet död är det tyngsta ord jag vet. Den sorg och smärta som detta ord bär i sig saknar motsvarighet. Det finns ju inget mer oåterkalleligt än döden. När den väl inträder är det kört, någons liv är för alltid utsläckt och kvar lämnas de sörjande. Det finns heller ingenting vi kan vara säkrare på än det faktum att vi alla en dag måste möta den. Daniel Söderberg och Ragnar Persson gav 2013 ut Ur skogen (Orosdi-back), en bok om skogen ur ett konstnärligt perspektiv. I den nyss utkomna uppföljaren Om döden, en utsökt formgiven hybridbok mellan text och bild, har de samlat iakttagelser kring döden och döendet från tjugofem konstnärer, författare, poeter, journalister och fotografer. Flera av dessa medverkade även i Ur skogen.
Vanitasmotivet på framsidan talar för sig själv: en slokande blomma i guldintarsia på vinröd textil. Den känns nästan för välplacerad. Jag öppnar boken med vördnad och läser andaktsfullt; det är något med att tala om döden som inbjuder till det. Boken inleds med ett utsnitt ur Nationalencyklopedin om själva begreppet död, och jag lär mig att det finns en genetiskt bestämd slutpunkt för de flesta biologiska varelser, att ens livslängd och dödens inträde bestäms av faktorer i arvsmassan. Vårt öde är alltså mer eller mindre inprogrammerat på förhand. Frustrerande är det att tvingas inse att man kanske dör redan imorgon, eller om femtio år, men att ingen utom arvsmassan vet när. Ungefär lika svårgripbart som att tänka på rymden.
Jessica Gedin berättar i en text om sin dödsångest under en graviditet, och om så kallade Body farms i USA: forskningsplatser för rättsantropologer med donerade kroppar som ligger utomhus, som fotografen Sally Mann även har gjort en bildserie om. Jag såg Manns utställning på Fotografiska för några år sedan, och bilderna är precis så frånstötande som de låter. Groteskt och vackert fridfullt på en och samma gång. Elin Unnes text om vad hennes bekanta har för idéer om vad som bör ske med deras kroppar efter döden är kort, men rapp i tonen. Flera av texterna är just inte längre än två sidor, och skiljer sig åt i stil och ton. Det är lite som att vandra i en lösgodisaffär. Några blå, några svarta, några röda som poppar i munnen, lite surt, lite segt, lite sött, något som tar slut för snabbt och man önskar att man lagt några fler i påsen.
I bokens längsta text berättar Ika Johannesson och Per Englund om skeptiska möten med andevärlden, varvat med bilder från en hembyggd pinholekamera (så kallad nålhålskamera där resultatet ofta får en spöklik effekt på grund av längre exponeringstid). Det är riktigt underhållande att läsa om hur en av dem åker med sin mor till medium efter medium i hopp om att försöka få kontakt med morfar på andra sidan. Men den intressantaste texten upplever jag vara Jenny Dambergs bidrag. Damberg dyker här ner i dödsrikena hos det forntida Egypten, asamytologin, antikens Grekland, Thomas av Aquinos limbo, katolicismens syndaätare och slutligen reinkarnationen – och konstaterar att vår värld i sig är ett dödsrike som det inte går att förhandla sig ifrån, och att det är mer skrämmande än vilken skärseld som helst. Till viss del är jag böjd att hålla med, även om den utsikten är nattsvart.
Texter varvas med verk från svenska konstnärer som Mamma Andersson, Sara Vide Lindqvist, Viktor Rosdahl, Linnea Sjöberg, Ragnar Persson, Malin Gabriella Nordin, Danilo Stankovic för att nämna några, många känns som en passande fond till temat, andra inte. Kristian Bengtssons fotoserie från en likkistefabrik är stämningsfull i all sin enkelhet, och Linnea Sjöbergs textilverk Four generations of darkness fascinerar mig mycket. Gunnar Lundqvists korta redogörelse om när han jobbade som krematorieassistent på Skogskyrkogården är den mest avskalade, och befriande, den visar döden som rent praktisk och logistisk företeelse. Mattias Alkbergs dikt om en möjlig kvinnomisshandlare som i affekt är beredd att döda vem som helst om hon inte ringer, är rolig och läskig.
Dels för det typiskt ”Alkbergska” språket, dels för att den inte känns overklig. Vissa bildserier har text, men inte alla och det är synd. Jag hade haft större behållning av exempelvis Isabella Ståhls fotoserie eller Jochum Nordströms teckningar om jag fått en gnutta information till, men i övrigt är Om döden en trevlig publikation som försöker ta udden av det som ingen vill tala om: Vi verkar nämligen tro att vi inte har några problem kring döden, att prata om den, men min erfarenhet visar motsatsen.
Vad Om döden gör är att försöka avdramatisera den, så låt oss tala mer om döden oftare – vi ska ju trots allt ditåt allihop.
helena.lie@opulens.se
