LYRIK. Om Ingela Strandberg går det bara att säga att hon blir allt bättre med åren. Nattmannen och hennes förra diktsamling Att snara en fågel är hennes två bästa. Nu vill jag att hon får ett Augustpris, skriver Bo Bjelvehammar.
Nattmannen av Ingela Strandberg
Norstedts
Ingela Strandberg har sin litterära plattform nära världsarvet, Radiostationen i Grimeton i Halland. Detta är jordmånen, ordmånen för allt hon skriver. Hon har gett ut ett femtontal böcker, i huvudsak poesi. Ett urval av hennes diktning kom 2016 med titeln Vid oro skog.
Till grund för denna diktsamling ligger berättelser, som Ingela Strandberg hört i sin barndom om nattmän eller rackare, bödelns assistenter, som kom med mörkret och spred både rädsla och skräck. De fick leva för sig själva, alltid utstötta, stundom hatade. Men deras roll var definierad, de fick utföra det arbete, som ingen annan ville göra. Ofta var de förknippade med sjukdom och död. Att ta hand om uttjänta djurkroppar och döda människor, som självmördare, strypta och dödfödda barm. Annat att göra handlade om att ta död på hästar och flå deras kroppar. Det handlade nästan alltid om orenhet, inte bara att vänja sig vid döden, utan även vid blod, slam, odör och stank. Och att göra sig av med saker, i mörkret.
”Om natten
ute på myren
vet jag precis vad
det outtalade väger:
Nästan ingenting”
Men även nattmannen är en människa, med känslor och längtan, efter kärlek med en kvinna eller med ett nytt möte med den blå kärrhöken på myren. Ett behov av att bli sedd och att känna sig fri.
Ingela Strandberg försöker att nyansera bilden av nattmannen. Att se bortom förakt och uselhet, att anlägga motbilder. Att teckna människan bortom latrintunnornas verkligheter. Rackaren har ett arbete, som han utför, till mångas belåtenhet. Ingen annan vill befatta sig med detta. Många uppskattar att nattmannen finns, även om han arbetar i utmarkernas mörker. Och ingen går säker för hans besök, ingen vet vem som står i kö för nästa besök av nattmannen.
Ingela Strandbergs poesi är enkel, tillgänglig och har en rytmik och ett språk som ligger nära musikens. Hon är trofast mot sin miljö, känner andningarna och rörelserna i naturen. Det är härligt att hon stannar kvar i Halland. Hennes dikter får mig att tänka på en av våra andra stora poeter, som förblivit sitt landskap trogen. Han blickar ut från Ölands norra spets och heter Lennart Sjögren.
Om Ingela Strandberg går det bara att säga att hon blir allt bättre med åren. Nattmannen och hennes förra diktsamling Att snara en fågel är hennes två bästa. Nu vill jag att hon får ett Augustpris.
bobjelvehammar@opulens.se
