LYRIK. ”Kort världshistoria med figurer har försett mig med en läsupplevelse som lär bli svår att skaka av sig, mycket tack vare Lundbergs mardrömslika bildspråk,” skriver Erik Bovin om Andreas Lundbergs aktuella diktbok.
Kort världshistoria med figurer av Andreas Lundberg
Modernista
Vi är duktiga på att stämpla människor. Är det inte något av en samhällssjuka, detta – hur vi fostras till att hysa en överdriven tilltro till kategoriers bergfasta giltighet? Sällan ifrågasätts vikten av indelningen av människor i kategorier som ”arbetsduglig”, ”oduglig”, ”frisk” eller ”sjuk”. Jag kommer att tänka på det när jag läser Andreas Lundberg. Efter att, i samhällets ögon, slutat fungera som människa förlöstes han som författare. 2015 blev han inlagd på Sahlgrenskas psykiatriska avdelning. I denna slutna miljö släppte drygt femton års skrivkramp.
Han påbörjade nämligen det som kom att bli en prosatrilogi som med stor sannolikhet lär uppnå klassikerstatus. Försvagad men inte oduglig, alltså. En trilogi skriven inifrån den djupa depressionens helvete, här påvisas likväl att den som anses frisk inte har patent på skarpsynthet.
Storm i den pelare som bär, Ofarbar tystnad och Gerontion bildar en svit som, enligt förlaget, skildrar en resa från infernot till paradiset. Paralleller ska således dras till Dantes gudomliga trilogi. Jag läser den snarare som en rapport från helvetets olika grader av ensamhet, psykisk ohälsa, social utsatthet och fattigdom. När Lundberg nu debuterar som poet, med runt hundrafemtio dikter, är det svårt att tro att han någonsin lidit av skrivkramp.
Kort världshistoria med figurer är raka motsatsen till en skapelseberättelse. I denna dödsskrift skrivs en dödfödd värld fram där stenbarn återkommer som en bärande symbol. Eller lithopedion som det kallas, denna extremt sällsynta form av graviditetskomplikation som, enkelt uttryckt, innebär att fostret dör under en bukgraviditet men är för stort för att återupptas av kroppen. En reaktion uppstår där fostret förkalkas för att skydda kvinnan från förruttnelsen.
Dikterna gestaltar det som han, i förordet till trilogins pocketutgåva, beskriver som en ”okommunicerbar förtvivlan”. Poesi för melankoliker? Utan tvekan poesi präglad av en svartsyn som får Samuel Beckett att framstå som en muntergök. Några dikter är befriande nog kryddade med svart humor.
Författaren har skapat ett eget universum där skilda epoker och mytologiska världar förenas. I centrum står en walesisk skald och en saknad dotter. Jag lyssnar till Taliesins sånger, denne bard som även figurerar i keltisk mytologi som en mäktig gestalt med magiska förmågor. Inga trollformler i världen kan dock döva saknaden efter en dotter.
I annan dikt för fruktbarhets- och skördegudinnan Demeter talan. Även hon sörjer som bekant sin dotter. För ett ögonblick blir gudinnan mänsklig (det vill säga sårbar) när hon i ett utslag av förtvivlan och ursinne förbannar världen: ”Ingenting ska växa förrän jag får min dotter tillbaka.c
Även om Lundberg fabulerar och förstorar äger hans poesi en allmängiltig klangbotten. För vem har inte varit lamslagen av sorg och saknad?
Det är lätt att baxna inför författarens förmåga att göra skön poesi av det mest nattsvarta. Ta bara denna dikt, bländande vacker trots att den skildrar en oönskad varelses tillkomst (gissningsvis en demon):
”Det var alltså ett barn
och det slängdes ut med badvattnet
och barnet växte till sig därute i mörkret
Det levde på rötterna och smutsen
i världens sprickor
Det uppfostrades av skogens ekon
och fruktar ingenting alls
Det är ett barn som älskar floderna som torkar ut,
träden som förtvinar,
ett barn som älskar det skimrande sönderfallet
i hjärtat av dagen
blommor utan doft
dofter utan blomma
och nattens namn och avgrunder”
Tankarna förs till Birgitta Trotzig, även hon fick ju mörkret att skimra. De delar dessutom ett intresse för kristen mystik.
Skönhetsfläckar går att finna. Stundtals är det så bildtätt att det blir överlastat och samlingen hade troligen tjänat på en något hårdare textredigering.
Kort världshistoria med figurer har försett mig med en läsupplevelse som lär bli svår att skaka av sig, mycket tack vare Lundbergs mardrömslika bildspråk.
info@opulens.se
