LYRIK. Bo Bjelvehammar har läst Eva Ströms nya bok “Jag såg ett träd” och uppskattar speciellt diktsamlingens första tredjedel. “Den är både elegant och lätt, skriver han.
Jag såg ett träd av Eva Ström
Albert Bonniers Förlag
Eva Ström har sedan mitten av 70- talet gett ut diktsamlingar. Flera har ägt både en vetenskaplig stringens och en lyrisk lätthet. Sammanlagt har det blivit ett tjugotal böcker. Nu har hon valt ett ämne som blivit allt vanligare: trädens och människornas allianser, likheter dem emellan, samspelet och tilltalet. Det kan röra sig om storslagna askar, halvnakna plataner, ornäsbjörkens berättelser och kastanjernas ljuslyktor. Som en pelare i skildringen står Edith Södergrans ord:
”Jag såg ett träd
som var större än alla andra
Och hängde fullt av oåtkomliga kottar.”
Det är inte omöjligt att det är tal om ett grovt lärkträd inpå Södergrans villa i Raivola.
Samtiden arbetar bredvid dåtiden i de lyriska sjoken, det finns inga klara gränsmärken, inte heller några rösade leder. Allt finns på något sätt i närvarons garn.
Den aggressiva smittan som finns i hela världen skapar mest frågor och ger nya gåtor åt människorna. Både otaliga frågor och flerfaldiga svar strös över människorna. Träden är mera blygsamma i sitt osynliga och gömda liv, vi ser rörelser, skiftningar och färgvariationer i alla beståndsdelar – i krona, blad och grenar. Men vi ser inte rotens starka och ständiga liv. Även en rotvälta har kvar sin andning och sitt liv. I en skog finns både liv, förgänglighet och död.
När de stora trädsamlingarna närmar sig, då söker vi efter ljuset och riktar blicken mot himlen, vi föredrar de glesa, de små trädklungorna i hästhagen eller i den sköna lunden och den gröna. Vi tycker om att ha en viss kontroll, att kunna förstå positioner och fastställa navigeringspunkter.
Och plötsligt i lunden växer en annan värld fram, full av fjärilar – fladder, färgflagor och darrskävor.
Träden är i många stycken, levande och besjälade. Ett ensamt träd är olyckligt, träd tillsammans ger varandra kraft och framtidstro. När Eva Ström skriver om trädens magi och mystik, då går tankarna omedelbart till Selma Lagerlöf.
Eva Ström visar inte sällan upp en påtaglig bångstyrighet i sitt diktande; hon ser stora och små händelser som lika viktiga; världshändelser har samma dignitet som vardagshändelser. Det uppstår en trängsel och en anhopning av händelser, det leder till en text som blir tung och i viss mån otillgänglig. Detta gäller inte samlingens första tredjedel, den är både elegant och lätt.
Jag tror bestämt att Eva Ström instämmer i Anne-Marie Berglunds ord:
”Jag måste få vara ett träd nu.
Jag går sönder om jag inte
får stå träd.”
bo.bjelvehammar@opulens.se
