POESI. Lis Lovén läser Marina Tsvetajeva, i aktuell översättning av Tora Lane, och blir en smula ambivalent, men också berörd av den ryska poetens dikter.
Bergsdikt och Trappdikt
av Marina Tsvetajeva
Översättare: Tora Lane
Ellerströms
Nu tror jag egentligen inte att någon rysk poet egentligen haft som mål att avhumanisera språket. Tvärtom. Men likväl infinner sig den tanken nu när jag läser Marina Tsvetajevas två små böcker i översättning av Tora Lane: ”Bergsdikt” och ”Trappdikt.”
För jag tänker mig att många ryska poeter är så tekniskt briljanta att deras främmandegörande inom poesin får många dikter att framstå som avskalade på allt mänskligt. Men jag tror innerst inne att det många poeter vill blottlägga är det mänskliga bortom vana och konvention.
Och detta bortom blir mycket svårt att ta till sig. Och att göra dikten till något bortom alla konventioner kan få oss att känna det som om vi famlar efter vår egen mänsklighet. För vad består den av? Vår mänsklighet menar jag. På vilket sätt är symbolen ´berg` något som betecknar en mänsklig aspekt inom oss? För Tsvetajeva utgår från berg och trappan i dessa båda små behändiga böcker. Med vart leder trappan?
Berget är en tät massa, en främmande känsla av något omutligt. Jag kan inte tränga in där med mindre än att jag spränger mig in. Men detta att med vrede, eller list, tränga in i denna modernistiska värld kräver andra verktyg. Verktyg långt bortom vad det svenska språket har att erbjuda, tror jag.
Det gör läsandet till ett slags irritationsmoment. Som om jag befinner mig utanför det som krävs för att känna in en fysisk materialitet som manifesterat sig i berget. Dikterna är verkligen inte “folkliga”, inte ett dugg publikfriande. Nästan som om Tsvetajeva vägrar erkänna sin läsare.
Kanske måste man vara professor i litteraturvetenskap för att ha redskap att bända upp gapet på dessa rader av oåtkomlighet. Men tillbaka till avhumaniseringen av språket!
Kanske kände Tsvetajeva av något omänskligt som var i görningen i den tid då hon verkade. Något hon varken kunde blunda för eller integrera. Och detta att inte kunna integrera upplevelser leder kanske poeten bort från det som kan beskrivas med konventionella termer.
Berget är ju knappast något som brukar användas arketypiskt tänker jag. Dess symbolism blir så tät att detta med bergets sorg är svår, ja hart när omöjlig att ta till sig. Men att vara stadig som en klippa då?
En metafor för trofasthet måhända? Sorgen, är den en tät essens av blockering? Sorgen som jag inte kan ta till mig, inte integrera. Det är detta jag upplever som ett språk som har avhumaniserats. Inte för att jag tror detta var poetens avsikt, men så läser jag in mina upplevelser. Och egentligen, allt måste ned i språket för att begripliggöras. När allt har skildrats i konventionernas landskap då finns bara det renskrapade kvar.
Jag har funderat över följande:
(och därför spränger vi oss alltid!)
Vad hände med tingets första jämlikhet,
som på varje plats och i varje tid,
är just sig själv, jämnt och likt?
Det hela tycks vara paradoxalt. Som om ting och materia har varit en utgångspunkt för något som borde komma in i den mänskliga sfären. Som jämlikheten till exempel. Men om det rent mänskliga misslyckas så är materian, även språket som materia kvar som en fråga om vad som gått fel i den teknologiska utvecklingen.
Är det denna tyngd, detta missförhållande som man måste gräva sig in i för att förstå Tsvetajeva? Materialismens misslyckande? Denna tyngd är bergets sorg. Berg som materia i sig och av sig självt.
Och efter det barskrapade? Därifrån måste läsaren lyfta sig själv i håret och i hågen för att komma bortom detta obändiga, denna tyngd som materialiserats i dikterna. Så förstår jag detta, om min förståelse än är aldrig så rådbråkad.
info@opulens.se
