KUSLIGT. “Detta grepp förstärker den kusliga känslan av att iaktta något som pågår bortom den av människor kända världen. De relativt korta verserna med sina många långa, flerdelade ord är täta, kompakta och slingrande som skogen”. Anna Remmets recenserar Erik Vernerssons debutverk.
Kroppsspråk, döda av Erik Vernersson
Albert Bonniers förlag (2018)
När jag läser första delen i debutanten Erik Vernerssons diktverk Kroppspråk, döda tänker jag på John Bauers suggestiva och inte sällan lite skrämmande bilder. Dikterna frammanar fragment och lösryckta bilder ur vad som känns som mörka sagor. Vernersson beskriver hur ”Månskensrevan ur det mörka/faller på en ny anfang”, berättar om ”Grävlingskrafs ur dolda gryt” och om den mytologiska bäckahästen som ”sänker mulen för att dricka”. ”Under hökens vingar/ breder tjälen ut sitt välde” skriver han i en lätt teatralisk passage.
Den värld som skildras görs ännu mer främmande och svårgenomtränglig av Vernerssons frekventa användning av samskrivna ord, gärna ganska långa sådana och ofta i följd såsom ”småstensspår på nattskogsstråk”, ”trollskogsleden” och passagen som lyder:
Pärlfiske med månstenssänke
ögonstenen finns i sjön
någonstans i mörkerrummenframmanas fantomsmärtan
/…/
Dikterna är fyllda av verb: aktiviteten i Vernerssons skymningsvärld känns febril: bäckahästen sänker mulen, Vintergatan ”kurar ihop sig”, laxen leker. Dock saknas i stort sett mänskliga subjekt. Det finns ett ”du” som tilltalas, men inget ”jag” som gör något (förutom att beskriva den förunderliga världen för du:et?) Detta grepp förstärker den kusliga känslan av att iaktta något som pågår bortom den av människor kända världen. De relativt korta verserna med sina många långa, flerdelade ord är täta, kompakta och slingrande som skogen.
Med början i andra delen av boken tycks vi ha lämnat denna (troll)skog, även om känslan av kuslighet och enslighet dröjer sig kvar. Här rör vi oss istället i en urban värld som vid första ögonkastet ter sig betydligt mer välbekant, där ”öppna ytor, lysrörsljus/ faller på en svanmärkt skrivbok” och där ”vi går och sjunger, faller/ a-brunnar och busshållplatser”.
I de senare delarna finns alltså ett aktivt ”vi”. Det signalerar att dikterna nu i högre grad rör sig i människornas, och inte bäckahästarnas, värld. Men det vardagliga inger ingen trygghet och diktens subjekt framstår som alienerade och kanske till och med rädda:
Här går man fast det inte stämmer
över vägen höger vänster
bland trafikljus röda gulain i leken är man vilse
vet man kanske inte om det
här där alla står så nära
I de skärvor av en tillvaro som kan uppfattas i de fragmentariska dikterna finns ”stressyndrom” och ”inkassobrev”, men inte heller de varelser som befolkade första delen av boken har helt försvunnit. Monster sopas under sängen och ”här där husen står så nära/ kastas skuggor genom titthål/ krafsar väsenden i väggen”.
Om en vill läsa Kroppspråk, döda som en sammanhängande gestaltning av någonting ligger det nära till hands att i den första, mer sagoaktiga delen se barnets blick på en skrämmande och obegriplig värld där gränsen mellan saga och verklighet, naturligt och övernaturligt är så gott som obefintlig. Resten av boken kan på samma sätt tolkas som en skildring av en vuxenvärld som med sina stressyndrom och inkassobrev har blivit mer prosaisk men fortfarande på många sätt ter lika sig obegriplig och hotfull.
Freud menade att det som skrämmer oss människor mest är när det välbekanta, hemlika, uppträder i en främmande eller förändrad form. Fenomenet, som Freud kallade unheimlich (ungefär ”ohemlikt”) och som på svenska inte fått någon bättre översättning än det ganska klumpiga ”kusligt”, skrivs i Vernerssons dikter fram ytterst effektivt.
Ibland rör de sig på gränsen mot det högtravande, både språkligt och tematiskt med sina alienerade subjekt och tyngande mörker. Men trots att den utslitna beskrivningen ”blånande bergen” dyker upp på ett ställe är formuleringarna oftast originella och gör precis vad poesi ska göra: få en att se tingen i ett nytt (i det här fallet ibland kusligt) ljus.
Ibland blir det otroligt vackert på precis rätt sida om det klichéartade som i detta stycke:
Radioaktiva färger
frisätts i aprilhimlen
med lång inkubationstidoron kryper under huden
naglar växer för att skrapa
rannsakar de sår som läker
Liksom många andra debutanter kan Vernersson med fördel slipa ner en del excesser, men sitt sinne för sagans stora gester, kuslighet och förmåga att (åter)förtrolla tillvaron hoppas jag att han behåller.
anna.remmets@opulens.se
