INSPIRATIONSKÄLLA. Hela vårt kulturliv hade varit betydligt fattigare utan dessa återkommande stormar och oväder. Tänk bara på romantiken, denna epok vars slogan var Sturm und Drang, tyskans ord för storm och längtan. Vad hade det blivit kvar av den epoken utan riktiga dramatiska oväder? skriver Mathias Jansson.
För någon vecka sedan var Ciara på besök i min trädgård och nu är det Dennis som rusar runt och tjuter och ställer till oreda. Han kastar löv omkring sig, lägger sig i häcken, böjer trädens grenar och välter trädgårdstunnan. Från min dator ser jag hur molnen rusar förbi på himlen medan regnet piskar mot fönsterrutan. Stormen Dennis håller Skåne i ett fast grepp.
Jag funderar på stormen i litteraturen. Hur hade Odysseus hemresa från Troja varit om han hade haft fint väder och medvind hela resan? Efter en vecka hade han varit hemma, utan missöden och äventyr och återförenats med sin familj. Men nu råkade han reta havsguden Poseidon, som släpper loss en storm som sänker hans skepp. Sedan tar det 20 år för Odysseus att ta sig hem och under tiden upplever han allehanda äventyr och prövningar.
I Shakespeares drama Stormen, ja själva titeln säger ju vad som är det viktiga i handlingen, har huvudpersonen Prospero blivit strandsatt på en öde ö. Prospero har magiska krafter och när ett skepp med hans bror Antonio och en del andra personer, som tidigare i handlingen avsatt honom som hertig över Milano, passerar ön, släpper Prospero loss en storm så att skeppet förliser och personerna hamnar på Prosperos ö och intrigerna kan börja.
Och vad hade Robinson Crusoe i Daniel Defoes roman, eller Gulliver i Jonathan Swifts berättelse varit om inte deras skepp råkat ut för stormar och förlist? Robinson Crusoe hade aldrig hamnat på en öde ö och träffat Fredag och Gulliver hade aldrig besökt lilleputtarna eller kommit till landet Brobdingnag. Nej, deras berättelser hade bara varit tråkiga och händelselösa skildringar av resor på havet.
Och hade inte vulkanen Tambora i Indonesien haft ett kraftigt utbrott som ledde till klimatförändringar, så att hela sommaren 1816 blev en riktig skitsommar, då hade Mary Shelley, som besökte Lord Byron i Villa Diodati vid Genèvesjön, aldrig stannat inne och skrivit romanen Frankenstein, utan istället valt att utforska omgivningarna. Det dåliga sommarvädret avspeglar sig förresten i Frankenstein där det stormar titt som tätt. Och utan ett riktigt åskväder, hur skulle man kunna ha väckt Frankensteins monster till liv med elektricitet? En solig dag hade blivit ett riktigt antiklimax för handlingen.
Och vad hade förresten ett möte med den fruktade flygande holländaren, detta fördömda spökskepp, varit om det kom seglande förbi en solig och fin dag på havet? Effekten skulle utebli, det skulle inte vara lika dramatiskt och spöklikt som när det uppenbarar sig medan stormen piskande i seglen mellan de skummande vågtopparna på det rasande havet.
Ja, hela vårt kulturliv hade varit betydligt fattigare utan dessa återkommande stormar och oväder. Tänk bara på romantiken, denna epok vars slogan var Sturm und Drang, tyskans ord för storm och längtan. Vad hade det blivit kvar av den epoken utan riktiga dramatiska oväder? Hur skulle man då ha gestalt själens känslosamma kast, mellan kärlek och sorg, mellan liv och död, i litteraturen, konsten och musiken? Ja, hade det inte stormat utanför mitt fönster hade förmodligen inte den här texten blivit skriven heller. För hade solen lyst från en klarblå himmel hade jag tagit en promenad istället för att sitta vid datorn och skriva.
info@opulens.se
