HEMLIGHETER. Rilke formulerade bilden av poeterna som ”det osynligas bin” berättar Carsten Palmer Schale i denna text om poesins väsen. Det är bland annat en fråga om att göra honung av det osynliga och hemligheter av det vardagliga.
Det självbiografiska upptar allt mer av scenen. Snart även med bidrag av undertecknad. ”Bråte”. Men hur är det med författarens gener och känslor? Med de erfarenheter dessa bär på och mynnar ut i? De som förefaller finnas i skikt på skikt, eller i lager på lager, i vårt minne eller medvetande. De som löper parallellt med livserfarenheten utan att vara identiska med denna? Läs Tranströmer ett andra eller tredje eller fjärde varv!
En man känner på världen med yrket som en handske.
Eller:
I kvällsmörkret på en plats utanför New York, en utsiktspunkt där man med en enda blick kan omfatta åtta miljoner människors hem. (Schubertiana)
Que? Kanske handlar det om tätheten i upplevelser som inte är distinkt våra. Kanske handlar det om taktila och klangliga absorptioner av sådant som väcker snarare än beror på ”innehållslighet”?
Många konstnärer, inte minst ryska, har explicit menat att det handlar om att penetrera och förhöja just vad som gömmer sig i skikten (Pasternak, Achmatova, Pusjkin). Som Tomas Tranströmer (TT). Hos honom kan man känna igen en människa som vet hur man gör sig av med tyngande rekvisita för att få till stånd ett mer bärkraftigt konstverk. Ja, europeiska författare har rentav ärvt ett sätt att se på sin konst som närmar den sig musik. Den skall sålunda inte bara ”fungera” den skall tränga sig in i, ut ur och höja sig över.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Men i vardagslivet vet vi ju att det finns betydligt fler förbrukare än det finns skapare. Märkligt nog är emellertid bin båda delarna. De tillverkar honung och de äter den. Rilke formulerade också bilden av poeterna som ”det osynligas bin”. Här kommer jag dessutom att tänka på Novalis och Inger Christensens ”Hemlighetstillstånd”.
Att göra honung av det osynliga, eller hemligheter av det vardagliga, betyder tydligen att författaren (dansaren, målaren, musikern) måste hålla detaljer från sin egen historia i minnet, men att ha siktet inställt på något annat. Först då kan intensiteter av annan sort förnimmas. Själv är jag besviken över att mina egna diktförsök innehåller för lite klang.
Förlusten av ”skikten” präglar dessvärre, menar Bly, den relativa frånvaron av den amerikanska poesins europiska och afrikanska rotsystem. När Lorca hänvisar till vaggans sång övergick många, alltför många, amerikaner till vaggan som dokument. För TT handlar det om att vara som en mikrofon nersänkt under isen.
Rader som ”uppvaknandet är ett fallskärmshopp från sömnen” eller ”December, Sverige är ett uppdraget/ avtacklat skepp” utplånar varje försök att kategorisera eller söka betydelser i allehanda retoriska konventioner. Samtidigt var TT redan från början väl bekant med klassiska metra, som i hans alkaiska och sapfiska verser ur 17 dikter, 1954)
Och om till exempel Svenska hus ensligt belägna (ur Hemligheter på vägen, 1958) är det närmaste man måhända kan komma en ”modernistisk pastoral”, så är det verkligen en märklig sådan, i det att den gör bruk av pastoralens form men förkastar dess själva tema. Alla dessa intressanta egenheter har för övrigt utvecklats av såväl den store Göran Printz-Påhlson och den nämnde Robert Bly. Läs den förres artikel i Lyrikvännen 1981:5 och den underbara brevväxlingen mellan den senare och TT, som jag betroddes av vännen Bengt O Björklund; ”Air mail. Brev 1964-1990” (Bonniers 2001).
TT ”översätter”, menar Kjell Espmark, ”själen”. Ja, det gör han. Och så även efter den tragiska hjärnblödningen 1990, då TT emellertid inte slutade skriva, utan istället övergick till att skriva geniala haiku-poem ihop med sin fru (läs den japanska översättaren av dessa Eiko Duke). Och han fick ju sitt mycket välförtjänta Nobelpris 2011, varefter han fyra år senare dog.
Det går en tråd mellan den unge Tranströmer 1954 och den äldre, 60 år senare. Men läs dessa fantastiska dikter:
Haikudikter
I
Kraftledningarna
spända i köldens rike
norr om all musik.
Den vita solen
träningslöper ensam mot
dödens blåa berg.
Vi måste leva
med det finstilta gräset
och källarskrattet.
Solen står lågt nu.
Våra skuggor är jättar.
Snart är allt skugga.
II
Orkidéerna.
Tankbåtar glider förbi.
Det är fullmåne.
III
Medeltida borg,
främmande stad, kalla sfinx,
tomma arenor.
Löven viskade:
ett vildsvin spelar orgel.
Och klockorna slog.
Och natten strömmar
från öster till väster med
månens hastighet.
IV
Ett par trollsländor
fasthakade i varann
svirrade förbi.
Närvaro av Gud.
I fågelsångens tunnel
öppnas en låst port.
Ekar och månen.
Ljus och tysta stjärnbilder.
Det kalla havet
