ESSÄ. “Kvar kommer kunnandet att vara, det är stommen i detta numera tvåhundratrettioåriga bygge. En tradition kan vändas i radikal anda. Om någon tänker efter.” Crister Enander ser hoppfullt på invalen av Steve Sem-Sandberg och Ingrid Carlberg i Svenska Akademien.
Ordet essä är franskt. Den som skapade ordet och litteraturformen heter Montaigne. Tiden är 1500-talet. Han sitter i ett torn och tittar på sitt slott. På väggarna har han satt upp de böcker som han räknar som väsentliga.
Där börjar det.
Nästa steg är skrivandet. Han lever i en ekokammare av citat, döda och levande. Han hämtar kunskaper ur sitt liv, ur andras liv. Och skapar sedan med egna ord en stor och mäktig gobeläng av de levande – sig själv främst – och de dödas ord. En ohelig treenighet.
Orden snirklar sig över arken. Fälten är ödsliga. Snön är på väg. Svart jord inväntar det kalla pudret. Det är kallt i luften, kallt i hans torn. Men ordet skapar han trots – eller tack vare – omständigheten. Det är Essay. På svenska har det genom seklerna förvandlats till Essä.
Där är vi idag.
Det finns en risk med essän. Den kan vara prålig, full av döda och meningslösa ord bakom vilka tomhet döljer sig. Prål och utanverk. Hur många dåliga artiklar har man inte läst som kallats essä? Det finns ett – förvisso elakt – uttryck som lyder: Om man skriver av en bok är det plagiat. Om man skriver av två, kallas det essä.
Själv får jag huvudet fullt torra akademiska herrar som utgjuter sig över, ja, allt.
Själv får jag huvudet fullt torra akademiska herrar som utgjuter sig över, ja, allt. Dessutom minns jag ju när Horace Engdahl dolde sig bakom alla dessa torra döda essäer. Det gör han inte längre. Tror jag. Nu översätter han. Och det kan han. Och den senaste essän behandlade den i Sverige nästan okände franske rännstensfilosofen Rétif de la Bretonne. Det är en välgärning för vårt ibland arma land. Men den är kort, en torso.
Stöd Opulens - Prenumerera!
En gång, när världen var ung och jag arg, skrev jag i Lundagård, tidskrift för studenterna uti staden Lund, en essä om att essäer inte kunde överleva. Men då var det Horace Engdahl som fyllde varenda knepig tidskrift med ord, fler ord. Han skapade sig en karriär. Idag vet vi att det gick bra. Han sitter kvar i Svenska Akademien och kan, vilket jag tycker är bra, arbeta i lugn och ro med det han är bäst på. Översätta. Läsa. Koncentrera sig. Drottning Kristinas Maximer, för att ta ett aktuellt exempel.
När nu, dessutom, en begåvad och – förhållandevis – ung författare och stor läsare och främst lysande författare som Steve Sem-Sandberg kommer att ta sitt inträde i Akademien den 20 december senare i år, rubbas jämvikten. Säg att det vippar. Det är som en gungbräda.
Kvar kommer kunnandet att vara, det är stommen i detta numera tvåhundratrettioåriga bygge. En tradition kan vändas i radikal anda. Om någon tänker efter. Nu finns det i Svenska Akademien flera som har överblick – Kjell Espmark och Tua Forsström, Ellen Mattson och Per Wästberg, för bara nämna fyra – äger omdöme och bildning av gigantiska mått – tillsammans. Det levande i traditionen håller äntligen på att segra över skvallret, nu när den icke behörige franske våldtäktsmannen som, såvitt jag kan avgöra, befinner sig i främmande land.
I detta sammanhang tänker jag inte gå in på Steve Sem-Sandbergs enorma litterära produktion eller hans översättargärning. Detta är en reflektion i marginalen. Och det sköter andra avsevärt bättre, inte minst Akademien själv. Jag rekommenderar ett besök på deras hemsida.
Snart kommer dessutom, för att försöka knyta ihop en knögglig full säck av mina egna ord – lite som en leksaksvariant av Michel de Montaigne i lilla Lund – ett nytt nummer av tidskriften ”ESSÄ”. Dess intressanta tema är denna gång just essän, omslaget är utformat som en dödsannons. I dessa digitala dödstider är det snudd på briljant. Blicken fäst vid en litteraturform som lever ytterst farligt.
Hur ska vi, utan ord och utan tidningar och tidskrifter, hålla litteraturen och minnet, ordet och sammanhangen, händelserna och människorna vid liv utan att kunna hitta en fysisk plats, ett torg som det hette i Grekland när demokratin en gång föddes. Där vi kan samtala och finna samband och de livgivande skillnaderna som sedan leder vidare – och framåt.
Kanske kan detta ge intryck av att vara en intern angelägenhet, något som maktens herrar och damer ägnar sig åt – så är icke fallet. Historien, litteraturen, konsten, fotot, dansen är alltid vår angelägenhet. Tveka inte där, snubbla inte på det ord alla famlar efter i dessa tider. Låt oss kalla oss folket. Ty det är sant.
Jag upplever det varje dag. Just vid ett torg. Just nu i dessa virulenta tider. Alltmedan somliga andra ränner runt och tittar i mobiler och marken, försöker några av oss ändå att tala fram såväl de levande som döda; händelser och städer, platser och revolutioner, reformer, konstverk och maktens handgångna män – ty fiendens namn måste leva kvar inom oss. Men viktigast är det levande i historien. Återigen: Konsten och Litteraturen.
Jag är, i djupet av ett grundläggande och personligt ställningstagande för litteraturen och konsten, glad över att Steve Sem-Sandberg och Ingrid Carlberg, med ett förflutet i skärningspunkten mellan vetenskap och journalistik, dagarna före julen brakar in, tar sitt inträde i Svenska Akademien.
crister.enander@opulens.se
