DIKT. “Här sammanstrålar metaforik och rytmik intill fulländning och det är befriande att läsa.” Alda Merlinis diktsamling Franciskus —den skapades sång lovordas av Cecilia Persson.
Franciskus − den skapades sång av Alda Merini
Översättning: John Swedenmark.
Bokförlaget Lejd
Jag har läst hundratals diktsamlingar och det har faktiskt bara hänt en gång tidigare att en diktsamling blivit en total upplevelse, nästan att likna vid en mystisk erfarenhet. Poesin öppnar andra dimensioner och världen blir som förtrollad i mötet med en bestrålad dikt. Det var Nelly Sachs Glödande gåtor, i tolkning av Gunnar Ekelöf (1966), då jag senast erfor samma knockout, och det förtäljer kvalitén på Alda Merinis diktsamling som översatts och tolkats av en av Sveriges yppersta översättare John Swedenmark, och det är heller ingen slump att Swedenmark är en av våra större Ekelöfkännare.
Cirkelrörelsen, i Franciskus − den skapades sång, blir även magisk eftersom John Swedenmark relaterar just till Ekelöf i sitt synnerligen välskrivna och substantiella efterord. Det ska i sammanhanget framhållas att Swedenmark även är verksam som litteraturkritiker och kulturskribent, och med poesi som sitt specialfält. Hans bok Kritikmaskinen har hyllats och han anses vara en egensinnig och exceptionellt mångfacetterad och kunnig kritiker. Med den här översättningen placerar sig Swedenmark i paritet med Anders Bodegård som översatt nobelpristagaren Wislawa Szymborska. Det kan aldrig nog betonas översättarnas betydelse för att poesi förmedlas på ett formidabelt vis genom språkbegåvningar som Bodegård och Swedenmark. Översättarna borde egentligen få halva recensionsutrymmet, men förhoppningsvis framgår med dessa berömmande rader uppskattningen av John Swedenmarks uppvisning med denna översättning.
Alda Merini, (1931–2009) tillhör en av Italiens mer namnkunniga poeter med en egenartad biografi som ramar in hennes mycket imponerande kalejdoskopiska, hypersensitiva och intelligenta poesi. Ja, här bildar diktens djup en kronotop med innehåll och form som är sällsynt. Tid och rum och den poetiska rösten är ett; det är en glödande gåta. Så, vad är det som gör att detta är poesi där det drabbande når in i lifsens rot? Det är det egenartade, personligt sårbara och innerliga, sårade sammanförandet av Sankt Franciskus av Assisi, (1181–1182), grundaren av Francisaknerorden, som vördas som ett helgon i katolska kyrkan, och dennes bekännelsetexter och böner — i Merinis kompromisslösa och självförbrännande poesi. Det är ett språk som är fastspikat på korset och orden blöder av Merinis kamp med sig själv och att brottas med sin tro och Gud. Alda Merini tillbringade långa perioder på mentalsjukhus och det är lätt hänt att psykiska problem blir mytomspunna, men en sådan mytbildning skulle ge de helande processernas identifikation, i hennes poesi, ett felaktigt fokus.
Hon är en människa som har lidit svårt och det gör henne också trovärdig att iscensätta en roll som grimaserande narr i förhållande till teologisk och helig text av Franciskus och hans oantastliga roll i den katolska traditionen. Hon går i polyfoni med hans upphöjda texter på ett sätt som är näst intill obegripligt omtumlande, i diktens skrik efter nåd och inre försoning med Gud. Det är en underström av utebliven frälsning i den personliga upplevelsen av att vara just frälst. Det flödar också ett ljus i dikten och likt hos Franciskus hörs lyckan av att mött Kristus som ett barns oförfalskade skratt, det är som att stundtals höra himmelska toner lovsjungas. Men, det är lidandet som talar högst och varje enskild dikt blir en kontemplation över smärtan och vilsenheten, att ensamt ökenvandra under tindrande stjärnor, törstande och sökande efter svar och mening.
”Mig gav du tystnadens lycka,
mig gav du sandaler
att gå bort till Golgata med.
Jag är en översvämmad obol.
Under min egen döds vatten sjunger jag.”
Som framgår sammanstrålar här metaforik och rytmik intill fulländning och det är befriande att läsa . Det finns inget att anmärka på i Franciskus —den skapades sång, och det är blott att be en poesiälskande bön att denna högklassiga diktning möter både troende och ”hedningar”. Slutligen skall bokförlaget Lejd få en stor eloge för denna diktsamling som är en introduktion till en av Italiens mer särpräglade och respekterade poeter med dikt som genljuder inom en på ett sätt som både gör ont och helar.
cecilia.persson@opulens.se
Alla artiklar av Cecilia Persson
