RESA. Det är lätt att beskriva diktsamlingen som en resa. Det är tveksamt, om allt når fram, men det finns energier, rörelser och även ordbetydelser, som pekar på någonting annat, skriver Bo Bjelvehammar om Charlotta Jonassons bok.
Dans makaber av Charlotta Jonasson
Vendels förlag
Dans makaber av Charlotta Jonasson är en diktsamling, som kommit till under lång tid, bredvid en långvarig, självupplevd psykisk ohälsa med en sammansatt problematik av tillstånd som tvångssyndrom, depression och social fobi. En tillvaro i psykiatrins värld med medicinering, terapier och sjukhusvistelser.
De tjugofem dikterna rör sig längs med en tidsaxel, där kvarnhjulet går, allt medan kvarnstenen är stilla och vilar tillsammans med en fuktig rädsla på varje diktsida, inte bara en rädsla, utan även ångest och ett hot. De tre svåra orden, allt börjar om.
Allt börjar i en bildvärld av senhöst eller förvinter med is, kyla, som en sen eftermiddag i ett liv. Det är en tillvaro av skörhet. Det är så lätt att falla djupare, att komma närmare en upplösning, att drivas bort mot det yttersta och förlora spänsten i livsstegen.
Det är lätt att beskriva diktsamlingen som en resa, från ett tillstånd i livet till ett annat. Det är tveksamt, om allt når fram, men det finns energier, rörelser och även ordbetydelser, som pekar på någonting annat, bortom det instängda och det tillslutna. Där flyger hoppets blå fjäril, bredvid en röd längtan och ljusa drömmar, som lever även om de är anfrätta och hotade. Möjligen är det inte så, det är bara en tillfällig förändring eller något som bara drar förbi som ett lynnigt regn.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Att lämna ut en så svår berättelse, är ett sätt att betvinga demoner, ett verktyg för att slippa se sjukrummen och istället skriva och vara med orden, som man älskar. En motvikt, en balansering. För en stund lämna behandlingsrum och journalanteckningar. Dessutom brotta ner den svåra känslan, att mitt i livet se dödens närvaro men inte delta i dödsdansen.
Det utvecklade bildspråket och den starka särprägeln i ordbygget är dikternas styrka, ibland blir metaforerna dock krystade och överarbetade.
Minst ett nytt ord har jag dessutom lärt mig, inkoativt, som står för början på någonting. Se där, det är kanske nyckelordet för hela sviten. Jag blir mera övertygad om det, när jag läser en gång till. I de sista dikterna raknar orden, skärpan tilltar, tydligheten.
bobjelvehammar@opulens.se
