Daniel Pedersens ”Natt och aska” är nödvändig läsning

FACKBOK. ”För att få mer kunskap, utan att kanske fullt ut kunna förstå, så måste vi ta oss an en bok som denna av Daniel Pedersen, även om det tar emot.” Det skriver Lis Lovén som läst ”Natt och aska”, om Förintelsen och vittneslitteraturen.

Natt och aska. Förintelsens litteraturer av Daniel Pedersen
Nirstedt/litteratur

Vi kan tro oss veta, men kan vi verkligen förstå vad Förintelsen innebar? Vi kan känna in delvis, men knappast helt och fullt. Daniel Pedersen har kommit ut med en bok om Förintelsens litteraturer. Det som kommit att kallas vittneslitteratur. ”Natt och aska” är en bok man möjligtvis önskade att man slapp förstå. Som jag sa i början kan vi som är utanför detta mest radikalt onda knappt ens göra oss en föreställning om den yttersta vidrigheten.

Det kan ses som en moralisk skyldighet att ta sig igenom boken. Här finns namn på en uppsjö av författare, en del redan kända, som Primo Levi och Imre Kertész, men även andra som närmast förblivit blott siffror i statistiken.  

Men makthavares sätt att reducera individer till siffror börjar egentligen inte med Tyskland. Om jag försöker tränga in i det skeende som förvandlar döden till något maskinellt, något mekaniskt så uppstår ett specifikt obehag. Det som man inte har namn för.

Nazisterna hade en rudimentär form av moral som dikterade att plikten är allt och att alla måste bära denna moral, och ingen fick svika plikten. Det normativa med den pliktmoralen framstår närmast som en vitglödgad känsla av stål eller järn.

Pedersen ställer sig frågan om hur verklighet och verk går ihop. Och försöker ringa in tanken på den litterära form som gör vittnens utsagor giltiga. En del av problemet är ju att vi är sociala djur men i koncentrationslägren slås det sociala sönder och kvar blir en oerhörd smärta som är individuell.

Nu har jag inte läst alla dessa vittnesförfattare som Pedersen går igenom en efter en men han har verkligen trängt djupt in i sitt ämne. Det är kuslig läsning. Det går inte att vända bort blicken, vi måste – ja, alla ni där ute! – måste ta oss igenom detta för att förstå.

Jag kommer att tänka på den svarta feministen Kimberlé Crenshaw, hon som myntade termen intersektionalitet. Hon menade att alla samband i människans liv bildar en väv, en större kontext. Socialt, kulturellt, rasmässigt, kön, klass osv – allt hänger ihop. Och endast om vi förstår maktstrukturerna på ett kontextuellt plan kan vi märka ut oss själva och finna vår egen sanning i det stora hela.

I koncentrationslägren blir människan fråntagen allt. Nazisterna och SS skapade en avgrund mellan människa och människa… Endast på ett litterärt kulturellt plan kan vi förmå oss att frivilligt ge oss i kast med helvetet som en realitet.

Vi kan läsa Dante och rysa av den känsla som säger oss att hoppet farit sin kos. Dante som en skildrare av de hemskheter människan kan vara skyldig till. Det hemska som ett kunskapssystem att plöja sig genom. Vi bör inte glömma detta europeiska arv som på många sätt försvunnit kulturellt, strukturellt, religiöst. Jag avser då det judiskt-kristna arv som många i dag upplever som icke önskvärt eller överspelat.

För att få mer kunskap, utan att kanske fullt ut kunna förstå, så måste vi ta oss an en bok som denna av Daniel Pedersen, även om det tar emot.