Den sista berättelsens hopp om livet

POSTUMT. “Ulf Nilsson är död men berättelsen från hans dödsbädd handlar om oss levande, om det stora i att vara liten och om livets fabulösa parentes i världsalltet”, skriver Nette Wermeld Enström som läst En liten bok om konsten att dö.

En liten bok om konsten att dö av Ulf Nilsson
Albert Bonniers förlag

Grottmålningar från stenåldern och långt dessförinnan vittnar om en drift som har följt oss sen urminnes tider. Att berätta är ett mänskligt behov, något djupt rotat inom oss och för vissa ett kall, eller ett uppdrag som förslavar sin tjänare till det sista andetaget.

I det senare fallet kan berättandets drift rentav liknas vid ett urtida virus, en kraft som använder sitt värddjur tills dess att hon förvandlas till något oigenkännligt, eller dukar under. Som allas öde oundvikligen är, en undergång.

Och om vi tänker oss att behovet att berätta verkligen springer ur vårt DNA kan vi också stilla undra vilka fler abstrakta väsen än symboliken som där lurar i djupet av våra gener, hur allt hör samman, om det ens gör det. Enligt den nya vetenskapens världsbild, och den så kallade dispositionalismen, är orsak och verkan inget givet, kausaliteten kontroversiell och indeterministisk.

Vi kan åtminstone förundras över vår högst märkliga art, som besitter sådan kraft att skapa, sådan makt att förstöra.

Mänskligheten är utan tvivel ett hisnande fenomen. Och visst är det konstigt att vi delar arvsmassa med allt annat levande men att inga andra arter någonsin har yxat bilder i bergen och karvat tecken i klipporna.

Precis som vi ville de tidiga människorna berätta om sig själva, sina världar och sina drömmar. I sten skurna serier skildrades längtan efter mening och sammanhang och kanske försökte de precis som vi hantera sin utsatthet och existentiella ångest.

När barnboksförfattaren Ulf Nilsson får veta han ligger för döden i obotlig cancer och bara har tio veckor kvar att leva börjar han att skriva på sin sista bok, som nu ett år senare ges ut postumt.

“En liten bok om konsten att dö” är ett kortfattat men djupsinnigt stycke litteratur där Ulf Nilsson inte bara tar farväl av livet utan även skildrar en högre känsla av samhörighet med allt levande än någonsin. ”Vi som dör en viss dag är inte bara människor, utan katter, insekter och mossor”, skriver Nilsson: ”Jag förstår inte. Varför vi skulle särbehandlas av en gud? Jag är inte bara människa, jag tillhör nu det levande, allt levande. Det är en större rikedom.”

Många är de före honom som har vittnat om sinnlig skärpa i skenet av döden. Det är berättelser som ofta kryddats med andlig medvetenhet och storslagna insikter. Men Ulf Nilssons sista berättelse är ingen måltid av ensidig och flummig visdom. Den består istället av små råa portioner och rationellt resonerande daganteckningar. Och det är allt tur, för visst har vi mer att lära av de döende, vilket i frank bemärkelse är oss själva.

Det gäller att söka perspektiven och omvärdera dem, låter Nilsson oss sakta förstå. Dels på ett bredare plan som adresserar livets grundläggande villkor, den levande gemenskapen som vi tycks glida allt längre från, och dels på ett personligt plan, i den egna förlusten. Det är makabert och mörkt men också ljust och skönt, för Nilsson lyckas med konsten att uppskatta det han har likväl som det han inte får. Han gläds över att han inte behöver bli riktigt gammal.

Och visst låter det väl befriande att slippa ålderdomens utdragna krämpor och själsliga isolering i en kropp och bakom sinnen som sviker?

I västerländsk kultur är döden ofta psykologiskt svårhanterlig och distanserad från livet fast den är det enda som vi vet med säkerhet ska inträffa. Döden anses höra till det rent medicinska, något som läkaren Haider Warraich kritiserar i sin bok “Den moderna döden” (Fri tanke förlag, 2018) där han också argumenterar nyktert för dödshjälp. Som läkare vet Warraich att det finns många fruktansvärda sätt att dö på vilket också Ulf Nilsson har förstått.

Det är inte konstigt att ett samhälle som så systematiskt utrotar livets förutsättningar också förtränger döden, och att döendet här ses som något som ingen vanlig medborgare ska behöva förhålla sig till ”i onödan.” Och inte heller är det väl därför konstigt att så många, berättar Nilsson, blir så illa berörda i hans sällskap. Det går så långt att han snart börjar undvika folk för att slippa trösta fast det är han och inte de som snart ska dö.

Det är bland annat därför som vi ska läsa den här boken. För “En liten bok om konsten att dö” kan läsas i både förebyggande och i terapeutiskt syfte. Och hellre än att den blir läst av den som redan har förstått sin egen och vår allas dödsdom bör den läsas av oss andra, som ännu förnekar, tvivlar och tror.

Det här är alltså en helt annan story än den om jakter, krig och maktspel som från urminnes tider fram till krigets samtid ofta skildrat vår mening och ärende på jorden.

Ulf Nilsson är död men berättelsen från hans dödsbädd handlar om oss levande, om det stora i att vara liten och om livets fabulösa parentes i världsalltet. Men framför allt är det också en enkel och äkta berättelse som sida för sida tunnas ut, likt planetens ekosystem som även det töms på liv inför de utslocknade stjärnorna och med oss själva som enda vittnen.