TERRORISM. I likhet med så gott som alla andra i min bekantskapskrets blev jag skakad av terrordådet i Stockholm. I det avseendet och i sorgen över det inträffade är vi alla ganska lika. Det är i de efterföljande diskussionerna som våra olikheter har visat sig.
I värsta fall kan ett terrordåd som det i Stockholm bidra till att förstärka islamofobiska stämningar i det svenska samhället och likaså få direkta politiska konsekvenser i form av krav på ökad övervakning och polisiär kontroll. Det sistnämnda har Mattias Svensson för övrigt skrivit om här på Opulens.
I ett läge där information och åsikter hela tiden flödar i en strid ström på Facebook och Twitter är det också lätt hänt att synfältet avgränsas till ett slags här och nu. Likaså tenderar många att glömma tidigare terrordåd och våldshandlingar med ideologiska förtecken.
I tankarna går jag tillbaka till fredagen den 22 juli 2011 då jag tillbringade hela dagen i kolonistugan bortkopplad från nätet och inte ens hade radion på. Jag hade bara kontakt med grannen Angelos som bjöd in på iskaffe, frappé, som han är en mästare på att tillaga. Sedan satt vi någon timme och diskuterade Greklands kris och andra aktuella frågor. När jag kom hem på kvällen fick jag så reda på vad som hänt i Norge. Ett tvådelat terrorattentat hade genomförts. Dels var det en bomb som sprängdes i regeringskvarteret i den norska huvudstaden, dels utfördes en massaker på Utøya.
En av mina gamla vänner från poetgruppen Malmöligan bor i centrala Oslo och när jag går igenom vår mejldialog från den fredagskvällen så ser jag hur sammanhangen gradvis klarnade. Antalet döda i Oslo uppgick till åtta personer och på Utøya hade 69 personer bragts om livet. Bakom detta exceptionella terrordåd stod en enda man — Anders Behring Breivik.
En oktoberkväll året därefter var jag på Café Teatret på Skindergade i Köpenhamn där det för ovanlighetens skull var ett massivt mediapådrag med såväl tv- som radioreportrar. Det rörde sig om premiären för Manifesto 2083, en kontroversiell teaterföreställning om Breivik och det högerradikala manifest som han publicerat på internet.
Pjäsförfattaren och regissören Christian Lollike hade som sin uttalade ambition att belysa Breiviks självbild och manifestet citeras därför flitigt i pjäsen. Skådespelaren Olaf Højgaard berättade, i rollen som sig själv, att han för att försöka förstå fallet Breivik använt sig av method acting, så som skådespelare fortfarande ofta gör i Hollywood. Alltså hade Højgaard isolerat sig, proppat sig full med anabola steroider, lyssnat på högerextrem musik, spelat krigsspel på datorn, utövat Bushido-meditation, tränat skytte och läst högerextrema texter. Det fungerade, så till den milda grad att han faktiskt började tycka att det kanske låg något i vad Breivik skrivit i sitt manifest. Men där avbröt Højgaard detta till synes mycket farliga experiment. Han nådde alltså den gränsen för att sedan ta avstånd och granska det hela, samt sig själv kritiskt.
Under föreställningen gled han så in och ut ur rollen som Breivik vilket gav en Jekyll/Hyde-effekt. Ena stunden var Højgaard den hygglige skådespelaren med goda intentioner och i nästa ögonblick var han förvandlad till massmördaren. Särskilt tydligt minns jag fortfarande slutscenen. Skådespelaren hade då ifört sig Breiviks uniform och tagit upp ett gevär med lasersikte. Där stod han och siktade på oss i publiken. Så släcktes ljuset och det lilla lasersiktet sågs glöda som en röd prick i mörkret. En liten röd prick som då och då kan dyka upp i medvetandet som en påminnelse.
Angående dödshotet mot Rushdie hade jag skrivit att i princip alla som bor i väst efter den 11 september 2001 utgör potentiella måltavlor för islamistisk terror. Efter Breiviks dubbla terrordåd så har jag haft anledning att säga ungefär det samma om den högerextrema terrorismen.
En författare som försökt skildra hur det kan se ut i huvudet på en terrorist är Salim Bachi. Hans roman Tuez-les tous som utkommit i svensk översättning med titeln Döda dem alla (på bokförlaget Tranan) låter i fiktionens form läsaren följa de inre tankegångarna hos en terrorist, närmare bestämt en av de unga män som agerade dödspilot den där ödesdigra septemberdagen 2001.
Med tanke på att terrorismen ofta är ett ansiktslöst fenomen och terroristen inte sällan en diffus fiende är det inte alltid så lätt att veta vilka drivkrafter som finns på individuell nivå. Huvudpersonen i Döda dem alla är en anonym person, till att börja med ett slags man utan egenskaper som dock finner sin plats i tillvaron när han erbjuds en plats i ”Rörelsen”. Och denna rörelse är i det här fallet förstås al-Qaida. Bachis unge man är en ren fiktion, men som fiktiv litterär gestalt ytterst trovärdig och psykologiskt sannolik. Huvudpersonen är inte någon rättrogen muslim, det är inte därför Rörelsen är intresserad av honom, men han är radikal och desperat. Enkelt uttryckt har han vad som krävs för uppdraget.
Bachis text är på en primär nivå enkel att ta till sig, på en underliggande nivå en komplicerad väv av citat ur Koranen såväl som en västerländsk kanon med Shakespeare som en av de mest uppenbara referenserna. Huvuddelen av handlingen tilldrar sig i Portland, Maine i USA, det sista dygnet före attentatet. Den ensamme mannens tankeflöde återges, med återkommande tankegångar, i ett slags medvetandeström som speglar både moraliskt och religiöst tvivel. Han är en grubblare som, efter hand som tiden går, kommer allt närmare det ögonblick då han ska kapa ett flygplan för att sedan styra det mot World Trade Centers norra tvillingtorn på Manhattan. Han hinner göra återblickar och reflektera över ett splittrat liv. Bland annat ljuder ekon av faderns röst och det dyker upp glimtar av såväl förlorad äktenskaplig lycka som ögonblicksbilder från huvudpersonens förvirrade tid på gatorna i Paris.
Vid ett nattklubbsbesök, denna terroristens sista natt i livet, träffar han en ung kvinna som följer med honom till hotellrummet. Men det blir inget ordinärt erotiskt möte dem emellan. Han berättar i stället en saga för denna främmande kvinna. Och den sagan blir en nyckel till den handling han står i begrepp att utföra följande dag. Där har Salim Bachi med mästerlig hand skapat en länk mellan melankolisk fantasi och ödesmättad handling. Slutraden är glasklart briljant och skrämmande: ”Med hjärtat fyllt av fasa, slungade han flygplanet in i speglarna och gick in i den svarta och blinda natten.”
Titelorden Döda dem alla kan, som översättaren Christer Olsson påpekar, härledas till den katolska kyrkans korståg på 1200-talet mot katarerna och belägringen av Béziers där 15 000 människor, varav endast några hundra var katarer, dödades. Liknande formuleringar finns dock också i Bibeln, Koranen samt i populärkulturen. Ett känt exempel är rockgruppen Metallicas debutalbum Kill ’Em All.
Men inte heller Salim Bachi kan ge oss alla svaren beträffande vad som är terrorismens yttersta drivkrafter.
Den journalistiska och dokumentära metoden då? Ger den svar? Författaren och journalisten Niklas Orrenius bok Skotten i Köpenhamn är ett långt och mångfasetterat reportage i storformat där huvudmotiven utgörs av konstnären Lars Vilks, yttrandefriheten, den islamistiska terrorn och högerextremismens tillväxt under senare år.
Det var i början av 2015 som jag en söndag for över till Köpenhamn för att recensera en teaterföreställning. Det var en märklig, både spänd och dämpad stämning i den danska huvudstaden. På lördagskvällen hade nämligen islamister genomfört en terrorattack mot kulturhuset Krudttønden under ett debattmöte med rubriken Konst, hädelse och yttrandefrihet. Natten mot söndagen avlossades även skott vid Köpenhamns synagoga på Krystalgade då en judisk säkerhetsvakt sköts i huvudet och två poliser tillfogades skottskador. Livet gick vidare som vanligt i Köpenhamn redan under söndagen, men händelserna det där veckoslutet har satt spår.
Till exempel kan Lars Vilks, som var terroristernas primära mål, men överlevde, inte längre leva ett normalt vardagsliv. Om dessa dramatiska händelser berättar Orrenius i sin bok. Han behåller det journalistiska perspektivet och även om han inte klart tar ställning så är det tydligt att han markerar mot såväl spirande rasism som odemokratiska rörelser och då avses både de islamistiska och de högerextrema.
I det sista kapitlet berättar Orrenius om Mahu, en kvinna som ursprungligen kommer från i Iran, och nu lever i Mellansverige. Nu när barnen är nästan vuxna går hon på konstskola och är en skicklig målare. Hon är starkt kritisk mot den religion som förtryckte henne som barn och har planer på att göra en Muhammedmålning. Hon får sista ordet i den mycket läsvärda boken: ”I dag är hon inte längre rädd. Varken för profeten eller Gud. Men så finns människorna som hotar, förtrycker och dödar andra i Guds namn. Mahu säger att hon har fattat ett beslut angående sådana människor. — Jag har bestämt mig för att inte vara rädd för dem heller.”
Det är ord att bära med sig. Terroristerna vill att vi ska bli rädda eftersom rädsla urholkar själen och bereder väg för totalitära synsätt. Terroristen går kanske aldrig fullt ut att förstå. Den röda pricken lyser i mörkret, men rädslan får inte tillåtas att bre ut sig.
clemens.altgard@opulens.se
Alla artiklar av Clemens Altgård
