Den omöjliga kärleken till Österlen

ESSÄ. Emma Eriksson Olsson berättar om rörelser vid Gyllebosjön och sin läsning av 48 dikter från Österlen av Jacques Werup. “Jag förstår den omöjliga kärleken jag bär på inför dessa åkrar och de tusen motsatsernas landskap. Allt är dubbelt med denna plats,” skriver hon.

En sötaktig doft från sjövattnet. En annan svag doft med påminnelse om förruttnelse från det gröna i skogen. Rörelser vid Gyllebosjön denna morgon: de har parkerat sin gula folkabuss möblerad med tjocka madrasser och bokhyllor direkt nere vid vattenbrynet. Nu står de utanför bussen, håller varandra i händerna och knäböjer i vad  jag tror är ett gemensamt utfört squattande? En så hädisk rörelse bredvid den stilla sjöns andaktsfullhet.

Rörelser vid havet några kilometer bort: många, stora och yviga. Krutdoften från den ständiga skyttegraven mellan rastlösa sommargäster och förfasade bofasta är ständigt närvarande. Trots Porschens aerodynamiska utförande river den stora hål i landskapets mjuka former.

Och jag tänker på hur vackra de andra sommargästerna är. Hur mjuka linneskjortor, hur välmående lyster, klingande röster. Vad som skiljer mig från dem:

1. Deras självklara sätt mot serveringspersonalen
2. Min HM-blus ostrukna ärm
3. Tillträden, fastigheter
4. 100 procent linne

Vid den vackraste av bygdens stränder bötfälls bilar för felparkeringar varje dag men man glömmer, böter biter inte på rika. Rika tar emot böter och parkerar på samma plats nästa dag. Samtidigt kan mjölkbilen varken komma in eller ut från gården på samma väg.

Jag läser 48 dikter från Österlen av Jaques Werup. Och det är här jag börjar förstå mer av vad jag inte kunnat uttala innan. Jag förstår den omöjliga kärleken jag bär på inför dessa åkrar och de tusen motsatsernas landskap. Allt är dubbelt med denna plats.

Att höra hemma, att vara sommargäst

Är Werup en bofast eller hör han inte hit? Mellan 1977 till 1979 skriver han dessa 48 dikter från Österlen, delar sin tid mellan Lövestad och Paris. Hör jag själv hit fast jag inte längre bor här? Förstärker min dialekt i kassan på Coop för att kassörskan inte ska tro jag är sommargäst. Rullar extra länge på mina annars ganska utsuddade tungrots R för att undvika skammen av inte höra hit.

 – Oj oj. Ska inte glömma mina moorrrötter säger jag helt opåkallat.

Lekplatsen och nedmonteringen

Österlen som lekplats och semesterdestination , Werup skriver hur det till helgen kommer “ människor från Malmö , klädda i träningsoveraller och arbetshandskar, bärande färgglada plastpåsar från storköpen” . Men han ser också nedmonteringen av samhället och beskriver:

“Bara nere i själva byn
vacklar gamlingarna fram
mellan tegelkropparna;
tillbommade bageriet,
nedlagda järnhandeln,
bortglömda hotellet”

Semesterparadiset och nedstängningen av sjukhuset – två delar av samma samhällskropp.

Kärlek och förakt

Den  så omöjliga kärleken till landskapet. Åkrarnas ljuvligt böljande mjuka armar men novembers kyla som gör dem så smärtsamt ovälkomnande. Kärleken i “48 dikter från Österlen“ är  överhuvudtaget allt annat än enkel. Här finns tvåsamhet och ensamhet och den omöjliga ekvationen av att överhuvudtaget kunna leva tillsammans med någon annan och förena liv och intressen. Men det är också i denna diktsamling Werup diktar de så magiska och så citerade stroferna i slutdikten “Envoi” , kanske själva essensen av kärleken:

Jag har varit med om dig.
Jag kan aldrig förlora dig.

Werup skildrar också det numer så exotifierade bondelivet och odlandet. Och jag vet inte här om jag ska kalla hans ton föraktfull eller bara realistisk. För då på 7o- och  80-talet på Österlen fanns inga möjliga öppningar för exotifiering av bondelivet, gödsel luktade mer fränt då. Tror du inte mig, fråga min mamma som gjorde hembesök som distriktssköterska i  dessa kalla gubbkissluktande omoderna lantbrukarhem på landsbygden. Kanske lade hon om ett infekterat sår medan flugor dansade i köket över en evigt kvarglömd macka. Men inte med en enda ryckning  i ansiktet avslöjade hon äcklet inför lukten. Sådan är hon min mor. Visade sådan respekt och omsorg att gubbkissarna ville gifta sig med henne, men nog om det. Werup skriver så här i dikten “Bondeliv om vintern”:

Lukten av stall ända in under sängöverkastet.
Denna väntan på frun som skiftjobbar på broilerfabriken.
Tandborstarna och kaffeautomaten på diskbänken.
Jultallrikarna och iskylan i finrummet.
De sjukskrivna eller friställda släktingarna
i Ystad eller Simrishamn. Dyngan inne i huden,
det hemska växandet man måste leva av.
Snön som inte ger med sig, sovandet och fetman.
Bara polisradion i fönsterkarmen skingrar ledan.

Livet och livet bakom livet

Och jag vet inte längre om jag hör hit eller om jag bara är en sommargäst nu. Men jag vet att allting är av guld vissa kvällar när man cyklar.mellan fälten. Och att vägen från Östra Vemmerlöv mot skogen tar mig bara hem och hem och hem. Att jag alltid måste längta hit från någon annanstans.

Jag tänker att det finns livet och så finns också livet bakom livet. Sanningen. En annan plats än den där man är men ändå mera sann. Sanningen om du frågar mig (och jag föreställer mig nu att du frågar mig).

Sanningen, är ett dovt grått ljus i oktober över Österlens mjuka kullar. Här har jag självfall och väst av fårskinn. Jag har hittat tålamodet jag spenderade hela livet med att leta efter.

Långt hår samlat i knut längst upp på huvudet med pensel? Vackert.

Jag kan keramik nu? Trevligt.

Också denna plötsliga fallenhet för att kunna namnge perenna växter.

Vill du mig något
så träffas vi där