PSEUDONYM. “Pseudonymen är ett påhittat eller antaget namn, ett täcknamn eller signatur med syfte att dölja författarens riktiga identitet.” Mathias Jansson belyser fenomenet.
Det finns författare som inte nöjer sig med att hitta på karaktärer och personligheter som befolkar deras litterära världar. Utan det hittar också på själva författaren som ska ha skrivit dessa texter. Jag pratar förstås om pseudonymen där en författare utger sig för att vara en annan person. Pseudonymen är ett påhittat eller antaget namn, ett täcknamn eller signatur med syfte att dölja författarens riktiga identitet. Det finns olika scenarier varför detta är önskvärt. Författaren riskerar kanske repressalier, förföljelse eller att bli fängslad för sina åsikter, då kan en pseudonym vara ett bra skydd för att förhindra att hans riktiga identitet avslöjas.
I äldre tider då det varit svårt för kvinnliga författare att blir publicerade eller att skriva om “okvinnliga” ämnen eller bara att tas på allvar rent allmänt, då kunde man som Victoria Benedictsson skriva under en manlig pseudonym som Ernst Ahlgren, då gick karriären plötsligt mycket bättre. Även systrarna Brontë publicerade sina kända romaner “Jane Eyre” och “Wuthering Heights” först under manliga pseudonymer. Idag kan det vara tvärtom. En samtida författare som Leif Holmstrand har valt att skriva diktsamlingar under den kvinnliga pseudonymen Anna-Maria Ytterbom för att undersöka hur hans dikter skulle uppfattas och tas emot om han utgav sig för att vara kvinna.
En annan orsak till att man använder en pseudonym kan vara att man är en berömd och produktiv författare som vill publicera fler böcker eller prova på en helt ny genre. I början av sin karriär använde Stephen King sig av pseudonymen Richard Bachman då det fanns en policy från förlagen att en författare bara skulle publicera en bok per år. För en produktiv författare som King blev därför pseudonymen en räddning för att kunna ge ut fler böcker under ett år. J.K Rowling som för alltid kommer att förknippas med Harry Potter-böckerna, publicerade under pseudonymen Robert Galbraith kriminalromanen ”Gökens rop” (2013). För Rowling var det ett sätt att få möjligheten att skriva i en helt ny genre utan att behöva bli jämförd med Harry Potter-böckerna.
Bo Balderson, Lars Kepler och Elena Ferrante är några pseudonymer som länge gäckade läsarna och kritikerna och därför skapade en mystisk aura över vem som egentligen gömde sig bakom namnet. Denna mystik kan fungera som ett försäljningsknep om förlaget lyckas hinta att det kanske är någon känd som gömmer sig bakom pseudonymen. Sedan finns det författare som tycker att deras vanliga svenssonnamn inte är tillräckligt säljande. Heter man Sven Svensson finns det kanske redan flera författare med samma namn vilket gör det svårt att sticka ut i mängden, då kan ett nytt artistnamn vara en bra lösning. Samma sak gäller om man råkar heta Östen Åkesson och vill slå igenom internationellt. Namn som innehåller icke-engelska bokstäver kan bli problematiskt vid utlandslanseringen.
Sedan finns det författare som skapar helt fiktiva författarskap där syftet ibland har varit att luras och kanske hämnas på etablissemanget och litteraturkritikerna. Ernest Lalor “Ern” Malley var en australisk poet som fick sina dikter publicerade i tidskriften Angry Penguins i början av 1940-talet. Ern Malley var nu en fiktiv poet vars biografi och dikter hade skapats under en dag av de mer konservativa författarna James McAuley and Harold Stewart som starkt ogillade den typen av avantgardistisk och modern poesi som Angry Penguins publicerade. Även om bluffen, när den avslöjades, drabbade den modernistiska poesin i Australien hårt, så har den fått revansch, för trots vetskapen om att Ern Malley bara är en bluff har hans poesi haft en del inflytande och inspirerat andra författare.
De nyupptäckta sångerna efter den keltiske skalden Ossian som enligt uppgift levde på 200-talet i England blev snabbt en sensation när de publicerades på 1760-talet. Men trots att sångerna bara var påhittade av den samtida skotske författaren James Macpherson så har Ossians sånger skrivit in sig som en del av litteraturhistorien. Läsaren verkar vara lite mer förlåtande om författaren håller sig inom fiktionens värld. Börjar man däremot skriva biografier, dagböcker och reseskildringar med påhittade personer och platser, där läsaren förväntar sig att allt är sant, så kan de bli lite arga när det visar sig bara vara prov på god fantasi.
Walter E. Traprocks reseskildringar från 1920-talet som ”The Cruise of the Kawa: Wanderings in the South Seas” (1921) borde nog fått en och annan läsare att börja fundera och utbrista Yatzy när de läste om och fick se fotografier på Fatu-liva fågelns ägg, som var vita med prickar och dessutom fyrkantiga. Den amerikanske arkitekten och journalisten George Shepard Chappell hade säkert roligt när han skrev sina reseparodier. För när det kommer till kritan så ska man nog inte bedöma litteraturen efter vilket namn som står på framsidan utan efter innehållet, om det är en bra berättelse eller inte, oavsett fiktiv eller verklig författare.
info@opulens.se
