NYÖVERSATT. “I denna strömning möter man en av det chilenska folkets mest intima passioner, tristessen”, skriver Omar Pérez Santiago (översatt av Anna-Karin Gauding).
I den chilenska litteraturen kan man återfinna en mäktig litterär strömning, där författare av fantasifull litteratur skriver om myter, drömmar och vidskepelser i intimiteten. I denna strömning möter man en av det chilenska folkets mest intima passioner, tristessen.
Det är en strömning som berättar om ensamhet eller tristess och som moderniserar gotiska existentiella frågor, terror, magi, drömmar och djävulens närvaro i den folkliga kulturen. Det är en fantasirik litteratur om personligheter med deras tragedier och minnen, och den är ofta skriven på ett högt litterärt språk. En litteratur om ensamhet som gärna bygger på anspelningar om döden och det fula, med makabra danser, häxor, svartmålare, monster och kättare. Med detta material har författarna skapat oförglömliga personligheter i centrum för litterär konst i Chile.
Denna korta krönika borde inledas med en kanonisk bok som Borges kallade ”sorgsen magi”. Det är María Luisa Bombals bok med titeln La Amortajada, 1938 (ungefär Kvinnan i dödsskrud). Bombal föreställer sig Ana Maria, en extraordinär personlighet, som alltsedan sin död, från likkistan och i en inre dialog, erinrar sig och minns de personer som passerade revy i hennes liv. La Amortajada är ett transcendentalt verk som kom att utöva inflytande på hennes vän mexikanen Juan Rulfo, skaparen av Pedro Páramo (1955), en annan latinamerikansk klassiker från den ”sorgsna magin”.
Denna linje fortsätter på 50-talet med två centrala verk, för det första berättelsen Zipelbrúm av Alejandro Jodorowsky. I berättelsen drömmer en viss Octavio om att frigöra sin röst, där det finns kvarlämnor av identiskt lika, antropomorfiska varelser eller varelser på temat dubbelgångare – med en estetik där allt växer ut och krymper samman. En teknik som skulle komma att göra Alejandro Jodorowsky till en världsberömd författare.
Författaren Luis Alberto Heiremans beskriver i berättelsen Miguelito doktor Miguel Grajales, en 53 år gammal man som kommer hem med en katt med namnet Soledad (ensamhet). En honkatt som när hon växer förvandlas till ett monster och slutligen tar kål på både honom och hans hembiträde Carmela vilken dör med två hål i stupen. Monsterkatten – där det fula företräder den moraliska ondskan – är kanske en metafor för ensamheten hos en moralisk och pervers mördare.
1963 utkommer novellen Juana y la cibernética av Elena Aldunate. Det är en berättelse om den 44-åriga Juanas förvånansvärda och oroväckande sensuella äventyr: Juana hade inte mött kärleken förrän hon en nyårsafton befinner sig instängd i sin fabrik förvandlas maskinerna, som tar henne i besittning. Groteska och sataniska, djurlika, smutsiga och obscena maskiner. Och framförallt skapas en sorglig, melankolisk, depraverad och masochistisk kvinna i sin förfärande ensamhet.
Kanske är Roberto, alias “Bobi” i romanen Patas de Perro (Hundtassar) från 1965 den mest smärtsamma och sorgsna av alla personer i denna strömning. Den är skriven av en annan stor personlighet i den chilenska litteraturen, författaren Carlos Droguett. På 300 sidor berättar den i en inre monolog en fasansfull historia om det våld en trettonårig pojke ,”Bobi”, som genom en naturens olycka eller en brutal Guds orättvisa har fått hundtassar.
1994 publicerar Poeten Tomas Harris en frenetisk bok med korta berättelser – La historia personal del miedo (Den personliga berättelsen om rädsla), en hallucinerande och yrande blandning om förödelsen i organiska och vibrerande städer, en riktig smärtans teater.
Två unga författare är värda att nämnas: Aldo Astete Cuadra och Pablo Espinoza Bari. Den första boken av El Aldo Astete Cuadra, Mente Suicida y otra muertes (Självmordssinne och andra döda) kom 2012 och består av tolv berättelser om miljöer i regniga byar i södra Chile och utgör en spegel av vår tids obehag, smärta och sorg. Den första berättelsen, ”Mente Suicida” är historien om en pojke från Panguipulli som lever på gränsen mellan liv och död. Det är barnets impuls att bemöta faran genom barnsliga självmordsgester. Utanför sitt hem väntar barnet på ett fordon som kommer i hög hastighet och när han ser det komma korsar han i full fart gatan mitt framför bilen.
“Idag ska jag visa dig något roligt – showen har precis börjat – och man ser en uppsvullen kropp på dissektionsbordet”. Så börjar berättelsen ”Alicia” av Pablo Espinoza Bari i boken Cuentos de Gore de locura y de la muerte (Berättelser av Gore om galenskap och död) från 2011. Det är korta och monstruösa berättelser utan geografi och utan bestämda rum även om man kan föreställa sig att de är helvetets underjordiska gångar eller Hades. En plats av evig sorg, där bara personen och hans terror räknas, liksom seriemördare och oäktingar som tror sig vara godsinta. Och där ruttenhet, dynga, tortyr, galler och smärta råder. Den chilenska nedstämdhetens gamla vanor.
Denna tradition i chilensk fantasifull berättarkonst om ensamhetens, eller tristessens, skola har en vardaglig blick av terror eller drömmysterier där det inte finns några pompösa och konspiratoriska reflektioner utan bara varelser i marginalen som lever i existentiell ensamhet.
Och i våld skulle man kunna tillägga.
Det är verk som talar om det förfulade, det föraktliga och ovärdiga, det tragikomiska och det förfärliga, frånvaron av kärlek, ensamma och hemska själar. De omständigheter under vilka personerna lever förefaller att vara en källa till lidande och en speciellt häftig smärta, en ångest som breder ut sig, en bitterhetens knut. De finns något i grunden dött i dem, en nekros, en avsaknad av glädje.
Denna litterära chilenska strömning hämtar sin näring eller sin tradition i tristessen, där en av de djupaste chilenska passionerna lever och omskapas.
info@opulens.se
Omar Pérez Santiago har i den nya strömningen av imaginär latinamerikansk litteratur publicerat Nefilim en Alhué (Nefilim i Alhue), en bok med korta berättelser, romanen Allende, el retorno (Allende, återkomsten). Han har också publicerat diktboken Placas de la Poesía av Tomas Tranströmer, La Pandilla de Malmö (Gänget i Malmö) och översatt Clemens Altgårds bok No Muerto (Inte död). En annan bok han publicerat är en kort historia om chilenska serietidningar och på svenska finns hans roman Malmö är litet.
