ESSÄ. Litteraturvetaren Johnny Edström ger här en introduktion till en idag ganska försummad sida av lyriken, nämligen metriken. Här får du veta mer om metrikens mysterier.
Om du för hundra år sedan skulle närvara på en kurs om poesi på universitet eller högskola, skulle du nog känna igen mycket från vår tid. Klassiska verk av Shakespeare och Goethe diskuteras nu som då, metafor, budskap och bildspråk är fortfarande välanvända termer. Men du skulle kanske vara ovan vid en sak, och det är upprepningen av ord som jamb, anapest och hyperkatalexisk meter. Detta är termer från metrik, läran om rytm. En lära som under 1900-talet mer och mer har försvunnit från rampljuset i både den publicerade poesin och i litteraturvetenskapen. I Sverige har den en minimal roll, jag själv hade enbart en föreläsning om metrik under mina fem år som litteraturstudent.
Metrik, eller verslära som det hette tidigare, var under lång tid en viktig del av både studiet av poesi och skapandet. De strikta reglerna för hur en dikt skulle skrivas gjorde det nödvändigt att lära sig detta regelverk. Detta förändrades dock ganska plötsligt i och med modernismens intrång, där många poeter anammade den regellösa fria versen som ett alternativ till de traditionella formerna och som ett sätt att bryta de ganska strikta reglerna som fanns kring hur en dikt skulle skrivas. Detta anammande blev sedan mer och mer dominerande, och idag skriver få enligt strikt rytm. I och med detta avståndstagande från verslära i skapandet av poesi försvann också metrikens centrala roll i litteraturvetenskapen.
Försvinnandet är dock varken fullständigt eller berättigat. Metrik är lika relevant i klassisk bunden som i fri vers. Rytm i poesi handlar inte bara om de gamla verstekniska reglerna och att memorera namnen på versfötter som jamb och troké. Rytmen är själva skelettet, grunden för all poesi. Det är både hur orden låter och hur de ser ut på pappret. Rytmen är själva ordningen av orden, vilket ord som kommer först, och vilket som kommer sist. Precis på samma sätt som färg och form i måleri bidrar till hur du upplever en målning, bidrar rytmiken till vilka känslor som dikten frammanar. Metrik är därför inte enbart för gamla, regelbundna dikter, det är en studie för allting från den mest strikta till den mest fria versen.
Vad är det då som studeras i metrik? Vad är poesins rytm? I sin enklaste form handlar det om att räkna betonade stavelser i en dikt. I en regelbunden rytm betonas varannan eller vart tredje stavelse. Det handlar också om att räkna längden på versraderna, klassisk vers brukar vara mellan åtta till tolv stavelser per rad. Man observerar också om rytmen är stigande eller fallande. Den är stigande om versraderna börjar med obetonad stavelse och fallande om de börjar med betonad. Detta påverkar ofta känslan av dikten, en stigande rytm kan läsas snabbare än en fallande.
Att studera rytmen i en dikt kan vara avgörande för att förstå vad den försöker förmedla. Ofta skapar rytmiken en sorts känsla och intryck som i sig är meningsbärande, som ger oss en del av diktens helhet. Ett klassiskt exempel är Gustaf Frödings dikt “Den gamla goda tiden”. Dess första vers lyder som följande (betonade stavelser är markerade med fetstil):
Stjärnorna tindrade tysta för hundrade
år tillbaka och skogen sov.
Forsen dånade, hjulen dundrade,
gnistorna sprakade,
marken skakade,
hammaren dunkade tung och dov.
Diktens rytm är tungt fallande och varannan stavelse är ganska regelbundet betonad. Vad som direkt slår läsaren är hur kraftfullt varje stavelse slår, hur påtagligt rytmens betoningar etsar sig fast. Fröding försöker i dikten illustrera en sorts våldsam kärna i både naturen och den äldre mänskliga historien, han vill utmana den konservativa romantiseringen av det gamla, och han gör detta genom att visa denna tids våld och hårdhet. Rytmens hårda, återkommande slag är historien blodiga eftermäle som ekar in i vår tid, den är allt det vi vill glömma med vårt förflutna, men som konstant gör sig gällande. Den tunga, fallande rytmen är en stor del av hur Fröding kommunicerar diktens budskap, och om man inte uppmärksammar det så döljs en viktig del av hur dikter skapar betydelse.
Rytmen är dock inte bara central i klassisk, bunden vers, den är minst lika väsentlig i fri vers. För att visa detta kan vi titta närmare på en av de tidigaste klassiska svenska dikterna i fri vers, Dagen svalnar av Edith Södergran, vars del kan skanderas på följande vis:
Dagen svalnar mot kvällen …
Drick värmen ur min hand,
min hand har samma blod som våren.
Tag min hand, tag min vita arm,
tag mina smala axlars längtan …
Det vore underligt att känna,
en enda natt, en natt som denna
ditt tunga huvud mot mitt bröst.
Södergran, som fick kritik för vad som ansågs vara obalanserad, orytmisk vers och försvarade sig med att hävda att hon “besitter ordets och bildens makt endast under full frihet, d.v.s., på rytmens bekostnad,” visar i den här dikten ironiskt nog prov på väldig kraftig och påtaglig rytm. Dikten börjar med en balanserad och klassisk rad där varannan stavelse betonas, för att sedan bli mer och mer obalanserad. Färre stavelser betonas, och dikten har en stigande rytm som antar ett sökande intryck. Från den första, nästan harmoniska raden, till den senare mer utsträckta raderna, skapas en känsla av mer och mer oro och längtan. Strofen vilar sedan i det betonade ordet “bröst” som ett slags mål för rytmen. Den metriska analysen kan här visa hur själva rytmen skapar känslor och intryck i symbios med ordvalen, och den kan på så vis ge oss en nyckel till varför vi upplever dikter på vissa sätt.
Metriken ger oss möjligheten att begreppsliggöra melodins och musikalitetens effekt på helhetsintrycket av dikten. Den gör det möjligt att tala om den ordlösa sidan av poesin, vilket är relevant nu som för hundra år sedan.
info@opulens.se
