Ett motståndstroll är Mumin, en bohem i opposition mot etablissemanget. Torsten Rönnerstrand avslöjar en dold avantgardefigur.
I tidningar och tidskrifter har man sedan något årtionde kunnat läsa om en ny samhällsklass som ska ha framträtt på världsarenan – den borgerlige bohemen. Vad man syftar på är den växande grupp av individualister ur den välbärgade medelklassen – s.k. bobos– som gjort uppror mot en krasst materialistisk mainstreamkultur.
Diskret och utan större åthävor söker man sig till värderingar och livsstilar som kan erinra om 50-talets beatniks eller 60-talets hippiekultur. Påfallande ofta odlar man konstnärliga eller litterära intressen som helt och hållet ligger vid sidan av karriären och det kommersiellt gångbara. Inte sällan ägnar man sig på lediga stunder åt utsvävningar av mer eller mindre exklusivt slag. Till detta kommer vanligtvis också ett empatiskt engagemang för udda och/eller utsatta grupper i samhällets marginaler.
Detta fenomen uppmärksammades först i Frankrike, men den mest lästa boken i ämnet har kommit ut i USA och heter Bobos in Paradise: The New Upper Class and How They Got There utgiven av Simon and Schuster.
Författare är journalisten David Brooks, känd som kolumnist i The New York Times, The Wall Street Journal och Dagens Nyheter. Brooks analys av denna nya samhällsgrupp är på många sätt träffande. Det hindrar inte att man ibland måste invända mot något lite yrvaket i debatten om the bobos. De borgerliga bohemerna är ju inte alls något så nytt fenomen som debattörerna vill hävda.
I själva verket var detta en mycket viktig samhällsgrupp redan under 1800-talet. Det gällde inte minst i Frankrike under de på varandra följande perioder som brukar kallas Andra Kejsardömet (1852-1870) och La Belle Époque (1871-1914). Om det kan man läsa hos författare som Charles Baudelaire, Alexandre Dumas, Guy de Maupassant, Marcel Proust och många andra.
Särskilt tydligt är det i Prousts romanserie På spaning efter den tid som flytt (1913-1924). De välbeställda bohemerna har här sitt ursprung i den lättrörliga och fördomsfria borgerlighet som växte fram i den franska revolutionens och Napoleonkrigens kölvatten. Hos Proust understryks också gång på gång att de borgerliga bohemerna genom sin fria moral och hedonistiska livsstil stod i tydlig kontrast till de mera konventionella delarna av den etablerade överklassen. Inte sällan utmärkte de sig genom mer eller mindre exklusiva njutningar i form av flärd, lyx, droger, hasardspel, promiskuitet och extravagant kulturkonsumtion.
Sådana människor hittar man naturligtvis också i den svenskspråkiga litteraturen. Ett roligt vittnesbörd om det är Boulevarden och andra texter, en rikt illustrerad utgåva med okända texter av Tove Jansson som nyligen utgivits av den finska litteraturvetaren Sirke Happonen.
Många av texterna i denna bok kan ses som hyllningar till den bohemiska borgerligheten, en samhällsklass som i Tove Janssons hemland Finland tycks ha spelat en viktigare roll än i många andra länder.
Särskilt tydligt är detta i Toves texter från det årtionde mellan 1934 och 1944 som föregick hennes debut som barnboksförfattare. Här skildras en lång rad människor med omisskännligt ursprung i den bohemiska borgerligheten. Dit hör bl a den excentriske Monsieur Chatain i titelnovellen Boulevarden, den skandinaviska konststudenten i Quatz’Arts och den äventyrslystna borgardottern Kristina Blomkvist i Skägget.
Dessa borgerliga bohemer har många drag som erinrar om Brooks bok Bobos in Paradise. Dit hör en kult av konsten och en fascination inför artister och artistliv. I Boulevarden ser vi detta allra tydligast i de texter som tillkom under Toves konststudier i Paris i slutet av trettiotalet. Särskilt påfallande är det i ”Skägget” från 1938. Här möter den äventyrslystna borgardottern Kristina en parisisk artist som väcker hennes stora intresse:
“Ett stycke från dem stod en annan typ, en målare. En bohème alltså. Kristina närmade sig nyfiket, beredd till snabb reträtt. Långsamt steg hon ner för trapporna, gjorde en ängslig men hänsynsfull krok kring en ”miserable” som sov på en bunt tidningar och stannade ett par meter från ynglingen. Hon såg genast över hans axel att han var en Stor Konstnär. […] En stund stod hon kvar i beundrande orörlighet, så avancerade hon ytterligare och kastade en snabb blick på målarens profil. Han hade skägg. Ja, ett riktigt skägg! Det fanns nästan inga hemma!”
Detta motiv skulle Tove Jansson långt senare vidareutveckla i sina böcker om Mumindalen. Ett exempel på det är Mumintrollets tillgivenhet för vännen Snusmumriken, prototypen för den fria och skapande konstnären. I ett seriealbum om Muminfamiljens resa till franska solkusten kan vi också läsa om Muminpappans beundran för en excentrisk konstnär som av allt att döma hämtat drag från Toves pappa, skulptören Viktor Jansson. Se Familjen lever högt i Tove Janssons samlade serier, del 1.
Ett annat drag som brukar förknippas med den bohemiska borgerligheten är dragningen till ett dionysiskt festande. I Boulevarden ser vi det tydligast i Quatz’Arts en berättelse som utspelar sig under den årliga karneval som arrangerades av studenterna på École des Beaux-Arts i Paris under den tid då Tove var elev vid skolan. Här skildras det karnevalistiska festandet på ett sätt som kan erinra om den ryske filosofen och litteraturforskaren Michail Bachtins böcker om den medeltida karnevalskulturens fortlevnad hos Rabelais och Dostojevskij.
Till de borgerliga bohemernas särdrag hör enligt Brooks också empatin och öppenheten gentemot särlingar och människor som hamnat i samhällets utkanter. Sådant finner vi också mycket av hos Tove Jansson. Liksom Brooks skildrar hon i Boulevarden en borgerlighet som inte vill svika sitt ansvar för medmänniskor som är mindre lyckligt lottade. Ett fint exempel på det är San Zeno Maggiore, 1 stjärna som utspelar sig i Verona. Här skildras den oväntade vänskapen mellan en välbeställd konstnärinna från Norden och en marginaliserad italienska som sett bättre dagar men likväl bevarat sin stolthet. Denna berättelse kan ses som en förövning till Muminböckerna. Till Mumindalen kommer ju många udda eller marginaliserade varelser som undantagslöst blir behandlade med stor välvilja av Mumintrollet och hans familj.
I Boulevarden finns alltså väldigt mycket som erinrar om Brooks bok Bobos in Paradise. Detsamma gäller för övrigt också om Lusten att skapa och lusten att leva, d v s katalogen till den vandringsutställning om Toves bildkonst som nyligen visats på Millesgården i Stockholm och Göteborgs Konstmuseum. Här finns hyllningarna till artistlivet, men också flera andra av den borgerliga bohemens dygder, inte minst den empatiska inställningen till de udda existenserna i samhällets marginaler. Därtill kommer något som i stort sett saknas i texterna i Boulevarden, nämligen ett politiskt engagemang riktat mot de totalitära krafterna i Toves samtid. Särskilt tydligt blir det i de satiriska skämtteckningar från krigsåren som skildrar Stalin och Hitler i grotesk skrattspegel. De vittnar om att det artistiska underbarnet Tove inte bara hade en konstnärlig talang av ovanliga mått utan också ett mod och en integritet som vid denna tid gick långt utöver det vanliga. När teckningarna tillkom var ju sannolikheten stor att hennes hemland Finland inom kort skulle ockuperas av Stalins Ryssland eller Hitlers Tyskland.
info@opulens.se
