FÄRGLÄRA. “Liksom ultramarinpulvret har Blått följande effekt på mig: Den har intagit mig. I alla vrår. Jag känner mig besatt, smittad, nerpudrad på ett sätt jag bara blir sällan”. Helena Lie recenserar Maggie Nelsons prosadiktbok Blått.
Blått av Maggie Nelson
Modernista (2017)
Översättning: Viola Bao
Det finns en färg som kallas ultramarin. Det är den blåaste nyansen i världen, sticker som neon i ögonen när man ser på den. På den förberedande konstskola jag gick fanns ultramarin som pigmentpulver i färgrummet och när man stod och blandade pulvret med linolja, för att så att säga göra färgen till oljefärg, letade pigmentet sig in precis överallt. I porer, slemhinnor, hår, säkert lungor också trots skyddsmask. Läskig materie. Den tar sig in överallt, precis som den mörkt vinröda caput mortum, men ultramarinen är värst.
Den amerikanska poeten, essäisten och forskaren Maggie Nelson utkom 2009 med prosadiktboken Bluets – ett verk där Nelson via formen i Ludvig Wittgensteins Anteckningar om färger och sin egen besatthet av färgen blå bearbetar en söndrad kärlek. Under 240 punkter samtalar hon kring Goethe, Stein, Herakleitos och många fantastiska andra och boken finns äntligen i svensk översättning, oklanderligt genomförd av Viola Bao och utgiven på Modernista. Liksom ultramarinpulvret har Blått följande effekt på mig: Den har intagit mig. I alla vrår. Jag känner mig besatt, smittad, nerpudrad på ett sätt jag bara blir sällan.
34. Acyanoblepsia: oförmåga att uppfatta blått. Utan tvekan en av helvetets cirklar- fastän en som potentiellt skulle kunna botas med Viagra, som har en biverkning som innebär att se världen blåtonad. Experten på guppyns menopaus, vars kontor ligger tvärsöver mitt på institutionen, berättar det här för mig. Han säger att det har något att göra med ett protein i penisen som liknar proteinet i näthinnan, men förutom det hänger jag inte med.
Nelson är genialisk i hur hon punkt för punkt med en mängd adressater, fenomen, teorier och tillstånd går igenom sorgen efter en älskad, liksom dissekerar den skada en kärlekssorg innebär när den är riktigt illa. Hon gråter ofta, försöker se mening i det meningslösa, försöker sakna mindre, frågar sig själv varför. Allt det där djupt mänskliga. Hon gråter även för en vän som blivit helkroppsförlamad och hur denna ändå väljer att fortsätta leva istället för att gå under av den kroppsliga förödelsen.
Hur många referenser som helst inryms i Blått – Emerson, Duras och Platon, Wittgensteins Tractatus Logico Philosophicus, guppyns menopaus (!) och Saussures cyanometer (en manick han hoppades kunna mäta himlens färg med). Man kan bli yr av mindre, men Nelsons språk är utöver det vanliga. Totalt sammansatt, intelligent och oändligt vackert lyriskt. Intimt, personligt och även roligt. Som här, ur en nattlig dröm: ”När jag tittade upp höll du på att rymma därifrån på en jolle, plötsligt efterlyst. Jag spottade ut sakerna i en ormlik blå kräm på min tallrik och erbjöd mig hjälpa polisbåten att leta efter dig, men de sa att strömmarna var för oförutsägbara. Så jag stannade kvar, och blev känd som damen som väntar, byfånen med hår som luktar djur.”
Nelson placerar sig i samma tradition som exempelvis Olivia Laing och Anne Carson: en hutlös blandning av essäistik, poesi och memoar även om dessa inbördes skiljer sig åt. Hennes stora internationella genomslag kom med Argonauterna (2015), och hon har släppt sju andra verk i USA. Jag ska sluka dem allihop. Genast.
helena.lie@opulens.se
