Den banala ondskan

NAZISMEN. Nu är det 84 år sedan novemberpogromen i Tyskland ägde rum. Jesper Nordström har läst en bok av Horst Krüger om vad det var som möjliggjorde nazismens framfart i Tyskland.

Vårt kvarter. En uppväxt i Hitlertyksland av Horst Krüger
Översättning: Anne-Marie Odstedt
Weiler förlag

Vad är det mest slitna greppet rent estetiskt i filmkonsten? Det kan man ju diskutera men i min bok är det att använda sig av lite flimrande gulnad Super-8 film när man vill skildra barndomen. Gärna om det innebär att skildra något dolt, hotfullt. Som när den alkoholiserade pappan flimrar förbi en idyllisk sommardag.

Horst Krüger skriver i denna anda. I ”Vårt kvarter” med undertiteln ”En uppväxt i Hitlertyksland” låter han de doftande syrenerna vaja i den vattenkammade fina villaförorten till Berlin när det är 1930-tal. Och han tecknar en bild av Weimarrepubliken som sällan beskrivs. Det rör sig om de helt vanliga förnöjda medborgare som inte tog del av typisk berlinsk dekadens i form av cigarrök, neon och kabaréer, det vill säga det ”träsk” som nazisterna sade sig vilja rensa upp i.

Snarare är Krügers bok en litterär gestaltning av det som Hannah Arendt kallade ”den banala ondskan”. Alltså en skildring av hur tämligen etablerade lite prudentliga familjer, där mannen varje månad tog sin pendelbiljett och åkte till kontoret, blev nazister.

Det aningslösa förment opolitiska som plötsligt slog bakut. Vips så var inte nazisterna de som garanterade lugn och ordning, utan de som knackade på dörren och tog med till förhör för minsta sak. Som när Horst själv suttit och rökt och flummat lite hemma hos de judiska socialisterna i ett dammigt vindskontor. Det hade kunnat vara fråga om vilken lite överspänd gymnasist som helst.

Horst Krüger är ingen teoretiker som drar upp de stora linjerna eller analyserna, i alla fall inte på det historiska abstrakta viset utan han utgår hela tiden från det konkreta. Den kusliga men samtidigt gripande särarten i texten är att han aldrig låter en tanke löpa fullt ut. Han antyder och väljer detaljer och ofta får mysiga trygghetmarkörer vara bas för en vridning in i något mörkt. Som när en vällagad mustig ärtsoppa förlorar sin konnotation till husmanskost för att i stället bli nödproviant. Eller när det 1945 delas ut ovanligt generöst mycket tobak från de tyska trängregementena. Den hyfsat allmänbildade förstår ändå att han väljer detaljer som visar på det negativa i den allmänna tyska mentaliteten vid den här tiden. Det är en märklig blandning av preusseri och en defaitistisk protestantism. Ja, han blottlägger verkligen småborglighetens förljugenhet.

Tillspetsat kan man samtidigt säga att Horst Krüger jobbar för att läsaren inte skall förstå. Att det i den bedövande vanligheten fortfarande finns en fråga: ”Men hur kunde det hända? Hur kunde ett land av pliktskyldiga bankirer och torra förvaltare släppa loss denna destruktivitet och ett sådant barbari?”

Boken avslutas med reportaget från Auschwitzrättegången på 1960-talet då han är etablerad journalist. Den äger rum i en byggnad där det på ena våningen sker en borgerlig vigsel. På andra våningen äger det rum en rättegång där man försöker utröna vem som verkligen hanterade ampuller med Zyklon B

De åtalade går efter rättegångsdagarna hem som vem som helst. De är ju numera återigen respektabla medborgare som har ett jobb att sköta.

Jag började med en liknelse från filmens bildspråk och tillåt mig att komma med en bildliknelse till; Horst Krügers memoarbok är som finna ett familjealbum från 1800-talet och bläddra och bläddra och inse hur mycket mörkt dolt som kan finnas däri.

Särarten hos Horst Krüger ligger i de små penselstråken kring en historisk epok som så ofta målats med bombastiska breda.