Deckarhyllan: Säregen spänningsroman av Anna Roos

KRIMI. Det är dags för årets första Deckarhyllan. Bengt Eriksson har läst Anna Roos säregna spänningsroman ”Mercy”. Han bjuder också på fyra boktips

Anna Roos kan vara Sverige mest personliga – ja, egna – ja, säregna – spänningsförfattare. Inte nödvändigtvis den allra bästa men ibland kommer personlighet före bra i mina spänningsläsande ögon. Denna personlighet har Roos visat i alla sina romaner, redan från första början med de bägge fristående romanerna ”Spel” (2017, Modernista/LB förlag) och ”Pakt” (2018, LB förlag).

Genre: spännings- och kriminalromaner eller thrillers med förstärkningsordet psykologiska. Romanerna skildrar människor och deras liv, livet och människorna. Som huvudpersonerna i ”Spel”. De är tvillingar: en pojke och en flicka. Bägge växte upp i Stockholm men den ena med sin far på fiiina Lidingö och den andra med sin mor i söderförorten Hökarängen. Pojken går på Handelshögskolan. Flickan rymmer till USA. Två – helt – olika människor och två – helt – olika liv.

Ändå: sammanflätade.

Också ”Pakt” har två huvudpersoner: bägge kvinnor. De hörde till en grupp människor som kallade sig ”Stjärnorna på slottet”. Den ena kvinnan lämnade plötsligt slottet, sin familj och sina vänner. Hon gjorde ett sista blogginlägg – och var spårlöst borta. Tills hon tio år senare skrev ett nytt blogginlägg. Den andra kvinnan har lämnat både landet och sig själv, hela sitt förflutna, och gjort karriär.

Men så, efter denna långa tid, får hon syn på ett nytt inlägg på den där bloggen, där hon själv medverkade förr i tiden, i sitt tidigare liv.

Livet, som var ett. Livet, som blev två. Liven, som förenas till ett gemensamt liv. Igen.  

Nervigt och lite hoppigt; som livet. Så tyckte jag om hennes skrivsätt redan i dessa inledande romaner och så skulle det bli ännu mer när Anna Roos övergick till att skriva serieromaner, närmare bestämt en trilogi – ”Lika i döden” (2019), ”En evig sömn” (2020) och ”I mörka vatten” (2020) – med miljö från Trosa, där författaren själv bor. Nu började hon också med något som hon kanske gjorde redan i de två första romanerna, men som jag i så fall inte observerade då. Hon utelämnar.

Sådant kan ju vara hur irriterande som helst! Särskilt i en kriminalroman: när författaren lämnar luckor, hoppar över och inte förklarar – eller förklarar med en halv mening eller bisats. Och som måste fyllas i av läsaren. Återigen: som livet. Människorna och livet. Vem förklarar allt i livet för en? När man läser Anna Roos så får man läsa noga och vara på sin vakt, ha intellektet påkopplat. Läsaren måste – ja, tvingas – bli medskapande.

Också ”Morden vid världens ände”, så lyder trilogins överrubrik, har en kvinna som huvudperson, uppvuxen i Trosa och ekonom liksom författaren. Hon ska nu verkligen sälja föräldrarnas hus, sitt barndomshem, även om hon fortfarande verkar tveka.

Ser att jag i min recension av trilogin beskrev Trosa som en idyllisk kriminalitet – eller snarare ett idylliskt spänningsfält. Allt spännande är inte kriminalitet och allt kriminellt måste inte vara mord. Det kan vara mänsklighet som i mänsklig oförmåga också, som drycken- och faderskap.

Människorna och deras samhällsklasser skaver mot varandra, motverkar och, eventuellt, samverkar. Barndomsvänner har vuxit upp och gått åt olika håll i livet. Vilka är de nu? Är de – vi – fortfarande vänner? Och nu har en av barndomsvännerna försvunnit också, på ett liknande sätt som den kvinnliga huvudpersonens bror försvann för många år sen.

Nervigt, skrev jag det? Jag lägger till: stirrigt. Ja, hattigt. Men observera, det är positivt menat. Anna Roos skriver inifrån personerna, inifrån varje person, var och en blir sin person i sitt liv.

Med följande roman, ”Ett dockspel” (2022), återgick hon till att skriva fristående. Ännu en udda och personlig roman; en spännings- och polisroman, en deckare, en psykologisk thriller. Miljö: boutiquehotellet Tornvillan i Söderköping, där varje rum skiljer sig från de övriga och alla är osannolika.

I hotellets reception står ett dockhus och hotellgästerna roar sig gärna med att flytta omkring lite på dockorna. Det blir ett dockspel med dockor som blir som människor. De rör på sig, flyttar runt. Så försvinner – det är återkommande i hennes romanproduktion, som du märkt, att någon eller några personer försvinner – en 13-årig flicka som bor på hotellet med sina föräldrar. Hon försvinner och är borta.

Anna Roos ”Mercy”

”Mercy” (2025, utgiven av LB förlag liksom övriga romaner) – äntligen framme vid den – är den senaste spännings- eller kriminalromanen och psykologiska thrillern av Anna Roos. Huvudpersoner (vad och vilka annars?): två yngre kvinnor, ja, minst två kvinnor.

En skrämmande roman – riktigt ruggig, tyckte jag – som kanske handlar om dödshjälp. Om medkänsla eller att älska människor till döds. Titeln syftar på staden Mercy i Georgia, USA och en händelse som inträffade där den 31 mars 2013. Dagen före körsbärsfestivalen och ett antal svårt sjuka barn, som bjudits in för att sjunga vid öppningsceremonin, ska ha genrep i universitetskyrkan. Två studenter, polismästarens son och Anna Andersson, student från Sverige, tar emot de sju barnen.

Universitetsprästen går och hämtar en bibel. Då börjar det brinna i kyrkan. Eller mer exakt: Anna anlägger en brand. Hon lämnar därefter kyrkan och använder en kätting för att låsa kyrkporten. De sju barnen kommer att brinna inne. Anna Andersson, den svenska studenten, döms till döden för mordbranden. När romanen ”Mercy” börjar har det gått nästan tio år och om tolv dagar ska Anna avrättas med en giftinjektion.

Persongalleriet i Roos roman

Nej, jag avslöjar inte för mycket. Ovanstående ”avslöjas” direkt i romanen. Den andra kvinnliga huvudpersonen heter Lycke Strand och är romanens huvudsakliga jag-berättare. Lycke är skribent på sociala medier och så framgångsrik att hon kan leva på det. I tio år har hon följt Annas öde fram till att det nu ställs på sin spets – när dödstraffet ska verkställas. Lykke arbetar fortfarande med skuldfrågan: Är Anna skyldig? Var det verkligen Anna som startade branden? Och gjorde hon det i så fall medvetet?

Det finns förstås fler romanpersoner. Jag ska nämna ytterligare två, också kvinnor. Den ena är Lyckes mamma, den andra Annas fostermamma. Anna adopterades nämligen, som en efterlängtad dotter. Men hon blev inte den dotter som adoptivföräldrarna längtade efter. Annas ”mamma” skrev många brev till kommunens socialkontor, både före och efter adoptionen.

Lyckes mamma bor, numera, hos Lycke, i hennes lägenhet. Lycke tar hand om sin mamma, som gick sönder som människa när pappan, förr läkare och nu en höjdare inom läkemedelsindustrin, lämnade dem. Ifall ”ta hand om” passar som benämning för Lyckes omhändertagande – eller handhavande – av sin mamma. De flesta av dygnets timmar tillbringar mamman i soffan framför tv:n. Lycke överlåter allt mer till den städare, som kommer för att röja upp i lägenheten, att också ta hand om mamman.

Fler personer: en anställd på World Amnesty, studenten Annas rumskamrat i USA, den svensk-amerikanske studentprästen, den nämnde städaren … Platser: amerikanska Mercy, dit Anna alltså reste för att studera, men också svenska Finspång, där hon växte upp, och exklusiva Lindö utanför Norrköping, Lyckes barndomsort.

Vad handlar Roos roman om?

Medkänsla, skrev jag. Empati är kanske ett bättre ord, starkare och liksom mer medkännande. Eller inte. För vad är empati, egentligen? Vad kan empati innebära? Vad ryms i det? Hur många sorters empati finns det? Hur många varianter? Och innebär empati alltid medkänsla? Skulle empati också kunna vara motsatsen: egoism eller självhävdelse?

Om detta handlar romanen ”Mercy” av Anna Roos, bland annat om detta. Som alltid hos Roos finns luft och luckor för läsarens egna tankar. Detaljer som studsar mellan varandra och som det gäller att gripa tag i vid läsningen. Den koncentrerade läsning som krävs för att upptäcka kopplingar mellan händelser, tankar och personer, som mellan Anna och Lycke. Då menar jag inte mellan studenten i USA och skribenten på sociala medier i Sverige utan tidigare, för nog anar man – väl? – att det finns en tidigare koppling mellan Lycke och Anna?

Fast nu avslöjade jag kanske ändå lite för mycket … Jag skulle kunna provocera så smått med att hävda att ”Mercy” är en roman för intellektuella spänningsläsare. Det gör jag inte, men ”Roos” är en psykologisk roman, en litterär spänningsroman och thriller vid sidan om kriminalgenrens allfarvägar: en personlig – ja, egen – ja, säregen – spänningsroman.

Fyra spänningstips

Hybridutgivning eller traditionell utgivning? Inte lätt att veta när det kommer en deckare från förlaget Lava, som ger ut böcker i bägge nämnda former. Och spelar roll? Borde inte göra men efter debatten i media om hybridutgivning har förlaget Lava för många blivit synonymt med fusk och båg och dåliga böcker. Deckare från Lava undviks av åtskilliga recensenter, till exempel.

Lovande debutant

Emelie Nixon debuterar med ”Inte utan skuld” (utgiven av Lava) – en spännings- eller snarare polisroman och första delen i en serie om kriminalkommissarie Konrad Kraft med egna, privata problem. Känns igen? Jo, sådana poliser är vanligt förekommande. Men Kraft är i alla fall gift, mer eller mindre lyckligt.

Nixon lägger ut två kriminella intrigspår: 1) En serievåldtäktsman har fått hålla på i flera år utan att polisen lyckats få fast honom. 2) Ett mord sker på Krafts favoritfik och ska följas av fler och bli seriemord. Inga ovanliga teman för kriminalgenren.

Dessutom ansluter sig Nixon till den kollektiva polisromanen, här finns flera poliser som arbetar under kommissarie Kraft i polishuset på Norrmalm i Stockholm och läsaren får lära känna dem, en efter en och allt mer, också privat. Men efter att ha konstaterat detta bör, ja måste det, tilläggas ett ord: variation.

Emelie Nixon anknyter till en deckartradition men hon varierar den också, på sitt personliga sätt. Eller på flera personliga sätt. Ett är bokens grafiska utformning, hur den satts med rubriker och vilka typsnitt/grader som valts. Varje kapitel inleds med ett (över)stort kapitelnummer och datumet för det kapitel som ska utspelas. Varje kapitel har dessutom delats upp i olika avsnitt med varsin rubrik.

Korta scener och snabba hopp mellan personer och miljöer; poliser och brottslingar med flera. Vilket poängteras av Nixons ettriga, pådrivande språk. Hennes skrivsätt får polisromanen att bli en thriller. Med sättet att skriva följer också något som först retade mig något så kolossalt. Hon kursiverar en rad här och var, med en kommentar eller mottanke, à la en svensk Joyce Carol Oates.

Men jag vande mig, efter blott några gånger. Det fungerar bra, ger en extra personlighet åt sättet att skriva och en extra dimension åt personer och händelser. Till sist, en smärre bock i kanten. Emelie Nixon kan alltså skriva, därför studsar jag till inför några konstiga formuleringar och/eller eventuella korrfel. Inte så många blott några få, men just för att hon annars skriver bra.

Dock, en lovande deckardebutant är hon.

Polisroman i ljudformatet

Peter Westberg har skrivit åtskilliga böcker, såväl deckare som annat. Men han är ändå (fräckt uttryckt) lite av en författare vid sidan om. Det kan förhoppningsvis ändras med ”Ensammare kan ingen vara” (Ordfront). Eller det kunde ha ändrats om boken publicerats fysiskt, alltså som pappersbok. Nu hör Westbergs nya polisroman och thriller till den växande skara av böcker som endast ges ut i ljudformat (och eventuellt som e-bok).

Min klagan över detta bör dock vägas upp av en eloge till förlaget som satsat på e-boken genom att använda två uppläsare, Viktor Åkerblom och Sofia Berntson, som läser varsin sida av berättelsen. Både de och det fungerar riktigt bra. Eller säg att de läser varsin berättelse, här finns två berättelser som ska bli en.

En polispatrull med två poliser sitter i bilen och inväntar en låssmed som ska komma och öppna dörren till en lägenhet där ingen öppnar och mannen som bor i lägenheten har inte synts till på länge. Så inleds ”Ensammare kan ingen vara”. Mannen heter Branimir (i fiktionen, vill säga; i verkligheten hette han något annat, för Westbergs roman bygger på en verklig händelse). Det ska visa sig att han är död och att han legat död länge, i cirka fyra år.

Amina, som kan kallas romanens huvudpolis och var den ena i polispatrullen, är bästa väninna med Diana, den andra berättelsens huvudperson. Diana har bytt sitt sjuksköterskejobb mot att börja studera till journalist. Som väninnan Amina uttrycker det, på ett ungefär: en framtida grävande journalist med swishförsörjning.

Diana ska skriva sitt examensarbete men vet inte vad hon ska skriva om. När Amina berättar om den ensamme mannen bestämmer hon sig. Diana ska skriva om honom, om Branimir: försöka förstå hans ensamhet, hur det var möjligt att han blev så ensam att han kunde dö och ligga död i nästan fyra år. Ingen enda vän, ingen saknade honom … 

Peter Westberg lär ha varit noga med att ta reda på fakta om det verkliga dödsfallet, romanen skulle vara så verklig som möjligt. Förstås en djupt sorglig berättelse, som hade kunnat bli helmörk. Helt svart och knappt möjlig att stå ut med. Men Westberg balanserar och hanterar detta som på en känslig våg. Det finns – konstigt kanske men så är det – också en hel del humor i hans berättelse.

”Ensammare kan ingen vara” är Peter Westberg som bäst, hittills.

Historisk deckare i Uppsalamiljö

På senare tid har det kommit allt fler deckare som utspelar sig i Uppsala. Så det är bara att konstatera: Uppsala har anslutit sig som en av de återkommande svenska kriminalmiljöerna mellan fiktion och verklighet. Som här och nu – eller då och där – med Camilla Lagerqvists nya, andra titel i den historiska deckarserien om ”Detektiv Tillman”, förnamn Ester.

Det är 1921. I seriens första titel, ”Det hemliga sällskapet”, öppnade Ester Tillman sin detektivbyrå och utredde sitt första fall så framgångsrikt att hon till tvåan i serien, ”Glaselefanten” (bägge utgivna på Bazar), blivit något av en Uppsalakändis. Hon fortsätter att arbeta som privatdetektiv med sina två medhjälpare Yarina, före detta cirkusartist, och Olga, en kvinna i en mans kropp.

En kvinna mördas, blev ihjälslagen i sin lägenhet, och Tillmans detektivbyrå kontaktas av pappan till den unge man, 18 år, som sitter fängslad för mord och riskerar dödsstraff. Genast när hon/de börjat att utreda framgår det att gripandet skedde snabbt, alltför snabbt, det bortsågs från andra möjligheter, spår och misstänkta.

Polisen lät sina fördomar gå före rätt. Dåtidens främlingsfientlighet var på framväxt och påverkade såväl polisen som allmänheten. Snart ska också Statens institut för rasbiologi öppnas i Uppsala.

Ester minns när hennes förre man tog med henne till  Svenska folktypsutställningen, som visade hur svenskar skulle se ut för att vara svenska och som banade vägen för rasinstitutet. Hon tänkte att det där är inte jag, den gruppen tillhör inte jag. 

Det är starkt, starkast i romanen. Camilla Lagerquist beskriver dåtidens rasism så man som läsare är där och då på plats i Uppsala år 1921. Fiktionen blir verklig. Det blir också omöjligt att inte jämföra med dagens Sverige. Besöket hos Olgas pappa, dit Ester och Yarina följer med Olga, är lika starkt, realistiskt och otäckt. Han vägrar acceptera sin son som sin dotter. 

Här finns fler (kriminal)trådar. En kvinna har samma ovanliga namn och ska dessutom ha fötts samma dag som en liten flicka med gravsten på kyrkogården. Hur kan det vara möjligt? Det är inte möjligt. Dessutom – den genomgående tråden mellan böckerna – är Esters pappa fortfarande försvunnen. Dottern Ester vägrar gå med på att han är död.

Även den nya romanen är enkelt skriven. Camilla Lagerqvist har lyft över sättet att författa från sina många ungdomsböcker. Men det är ändå svartare den här gången, nu får det svarta vara svart.

Kriminalfiktion i Varbergsmiljö

Också Varberg börjar bli en återkommande kriminalmiljö i allt fler svenska deckare. Den senaste deckarförfattaren – eller det kanske finns någon ännu senare, tipsa mig i så fall – att skildra det kriminella Varberg är Monica Nebelius Lüning, uppvuxen i Varberg och tidigare både domare och rättschef inom polismyndigheten.

Andra delen i hennes serie ”Varbergsfallen” har fått den juridiska titeln ”Allmänfarlig ödeläggelse” (Romanus & Selling). Vilket syftar på den serie anlagda bränder som inträffade i Varberg under 2019, enligt prologen. I romanen, vill säga. Kanske bäst att poängtera det. Författarens uppväxt i staden garanterar nämligen en så gott som autentisk skildring av Varberg.

Allt finns och ligger där Nebelius Lüning skriver att det ska finnas och ligga. Däremot stämmer det inte – dubbelspoiler – att Varbergs enda bokhandel brunnit ner till grunden. Bokhandeln finns kvar, tack och lov, kunde jag konstatera vid ett nyligt besök.

De bägge huvudpersonerna är desamma som i ”Förtjänst och skicklighet”, seriens första titel: Ingrid, domare i förra boken men nu chef för Varbergpolisens utredningsavdelning, och Gabriella, kriminalpolis med sonen Dante. Huvudtemat är alltså de anlagda bränderna men här finns fler, kanske för många, del- och bitrådar också.

Föräldrar med barn är ett starkt, i plural återkommande tema. Inte minst mellan en förälder och ett barn med funktionsvariation eller mellan två syskon. Våld i nära relationer återkommer oroande nära från förra gången. Människors samvaro är ännu ett tema, inom äktenskapet och mellan vänner eller bekanta. Också en gnutta lika oväntad som spirande kärlek. Och Nebelius Lünings beskrivning av domstols- och polisarbete, motsättningar och samarbeten, blir för mig högst trovärdiga.

Däremot hoppar berättandet lite väl mycket mellan olika personer och teman. Spänningen går upp och ner, stiger och sjunker. Men det ska sluta med action, dramatiskt gånger två: det ena slutet är otäckt och det andra – väl? – lite oväntat.

Monica Nebelius Lüning uttnyttjar verkligen olika Varbergsmiljöer för sin kriminalfiktion, liksom med hennes föregående deckare kan man googla under läsningen och se exakt var allt utspelar sig. Det är det jag tycker mest och bäst om – att fiktionen känns så autentisk och verklig. Jo, som på riktigt.