KRIMI. Bengt Eriksson har med lite blandade känslor läst Per Hellgrens ambitiösa polisroman ”Tre flickor”. Deckarhyllan bjuder också i vanlig ordning på aktuella lästips.
Per Hellgren hade tidigare skrivit boken ”Nu rasar diktaturerna! Per Wahlöö och vägen till den nya kriminalromanen” och en mer litteraturvetenskaplig bok på engelska som fördjupar samma kriminella ämne, ”Swedish Marxist Noir. The Dark Wave of Crime Writers and the Influence of Raymond Chandler”.
Hellgrens andra polisroman
Så Hellgren var alltså väl förberedd, när han deckardebuterade med polisromanen ”En instängd man” (utgiven 2023). Nu har han skrivit sin andra polisroman med titeln ”Tre flickor” (bägge Albert Bonniers). Bägge ingår i serien ”Detektivens århundrade”.
Per Hellgren skriver i en backspegel. Hans nya polisroman kan, liksom hans föregående, liknas vid en beundrande hyllning till Sjöwall Wahlöö och/eller en kärleksfull pastisch på deras polisserie som blev en sammanhängande ”Roman om ett brott”.
Även Trenter anas i backspegeln. Ibland påminner tids- och miljöskildrandet ännu mer om Stieg Trenter (dessutom nämnd i boken, fast inte i egenskap av deckarförfattare). Liksom Arne Mattsson, den svenska kriminalfilmens mörka mästare. De tre mordutredningarna i Hellgrens nya polisroman ska knyta an till lika många filmer av Mattson, mer om detta senare…
Men mest ändå, Sjöwall Wahlöö. Själva genren, den kollektiva svenska polisromanen, är ju deras. Ja, den var till och med deras baby. Men skrev ens Sjöwall Wahlöö så kollektivt som Per Hellgren skriver i ”Tre flickor”? Här vimlar det av poliser. Vilket beror på att mordutredningarna alltså är tre stycken och dessutom skedde morden – eller försvinnandena, till att börja med – på olika platser och vid olika årtal.
Inte helt enkelt att hålla reda på och minnas alla poliser när Hellgren fortsätter att berätta. Men åtminstone två manliga poliser och en kvinnlig – Rydin, Kollander och Granström – återkommer med delvis skiftande titlar, allt eftersom åren går, utredningarna pågår och den svenska kriminalpolisen omorganiseras.
Det handlar nästan lika mycket om detta, om Sverige poliskår och polisorganisation, och därmed om polisernas möjlighet att vara poliser – som om deras utredningar, vilka dessutom går i stå eller åtminstone blir liggande i träda och riskerar att kallna.
Tre utredningar
De tre fallen / utredningarna (försvinnanden, mord): Först försvinner Vanda Eriksson, postkassörska i den lilla orten Åkers styckebruk i Sörmland.
Året är 1959. Nästa försvinnande sker ett par år efter, 1961. Då försvinner Ebba Julin, kontorist, efter en danskväll på Lorry i Sundbyberg. Till sist försvinner skolflickan Anita Möller i Stockholm. Då har året blivit 1965.
Hellgren låter de utredande poliserna beskriva miljöerna och tiden, tänka och tycka. Så att varje miljö hamnar just i sin tid och tiderna påverkar miljöerna. Han fogar också in
större tidshändelser och låter ibland någon av poliserna kommentera vad som sker i såväl det större som mindre, så att både samhället och politiken blir delar av berättelsen och polisernas utredningar.
Han skriver mer utförligt än sina inspirationskällor och förebilder, som Sjöwall Wahlöö så där tio gånger upp. Mycket extrainformation vid sidan om det kriminella. Blir det för mycket, för dig och mig? Jag tror att många deckarläsare kommer att tycka det, uppleva ”Tre flickor” som ett kombinerat hinderlopp i terräng snarare än en polisdeckare.
Thriller? Action? Nej, raka motsatsen: en polisroman i den så kallade procedurskolan av den mest informationsrika och överfyllda sorten. Så ja, det blir för mycket. Också för mig men jag gillar det, ändå. Resultatet är ett slags genomgång och restaurering av den sortens polisroman som Sjöwall Wahlöö skapade.
Allt som kunde finnas med i en sådan polisroman från 60-talet, trots att Hellgren börjar något tidigare än så, finns med i ”Tre flickor”. Oftast sovrade/sovrar de svenska deckarförfattare som skrev/skriver vidare efter Sjöwall Wahlöö men Per Hellgren gör motsatsen. Han tar med allt. Lika märkligt som mäktigt, snudd på övermäktigt.
Hellgren och detaljerna
Mig stör det inte, egentligen. Jag läser och fascineras. Som till exempel skildringen av 60-talets Sundbyberg, då en egen stad, så olikt dagens Sundbyberg. Det blir intressant, det är fascinerande. Likadant med Åkers styckebruk, dess skildring blir ett stycke svensk landsbygdshistoria. Även likadant med Stockholm, fast då storstadshistoria, några år framåt på 60-talet, med Vietnamdemonstrationer och modskravaller på Hötorget.
Hellgren är noga med detaljerna. Men är han inte också lurig med dem? Mycket av hans information alternativt ”överinformation” känner jag igen, så var det, jag minns, men några gånger rycker jag till, men det där stämmer väl inte, det är väl fel? Det kan vara ett ord eller ett uttryck, som nog inte användes redan då, men också en händelse, som inträffade något senare.
Varför har han gjort så, skrivit fel? Gjort en noggrann research men samtidigt slarvat? Det har jag svårt att tro när hans noggrannhet annars är så petnoga. Men varför då? Ville han väcka upp oss läsare, få oss att vara lika noga med vårt läsande som han med sitt författande? Eller sträcka ut tiden, använda mer information och upplysningar för att än bättre skildra de tider som var?
Jag begriper inte riktigt varför men det håller mig på alerten. (Yngre, nytillkomna deckarläsare vet väl inte heller vad som inte stämmer…) Med skildringarna av poliserna, främst polishuvudpersonerna, är Hellgren precis lagom noga och ingående. Vi får lära känna så pass mycket av dem att skildringarna blir porträtt och personerna blir människor, men ändå inte för mycket, alltför ingående. (Måtta, räcker ju med allt annat extra-extra.)
Oväntad upplösning
Även ledtrådar och feltrådar är noga utplacerade. ”Tre flickor” blir en pusslig polisroman vars trådar till sist hamnar hos tre kriminalfilmer av regissören Arne Mattsson. Smart gjort, det dröjer också så länge till trådarna förenas att det nästan är så matt an tror alla tre ska bli kalla fall. Då, just då knyts utredningarna ihop.
Upplösningen kommer oväntat, plötsligt och snabbt. Där och då upphör noggrannheten. Nog sker det alltför snabbt? Ja. Det kommer för plötsligt? Ja. Och så oväntat att man nästan kan börja tala om en butler? Ja, tyvärr. Inför och vid upplösningen saknas väl dessutom pusselbitar?
2025 års största satsning
Så nej, ”Tre flickor” är ingen fullgången detektiv-, kriminal- och polisroman. Knappast en av årets bästa deckare, inte ens den bästa av de fem deckare och annan krimi som jag den här gången skriver om i Opulens – och min – deckarhylla.
Varför har då ”Tre flickor” fått ta störst plats? För att Per Hellgrens nya, andra polisroman måste vara och förbli 2025 års största satsning i kriminalgenren. Och det, att han satsar och vill så mycket, fascinerar mig. Det är intressant, spännande på ett annat sätt. Som att han benar ur – ja, obducerar – allt vad författande av polisromaner i Sverige gått och går ut på.
Märkligt också, att bara orka detta… Suveränt gjort, som tidskildring och polisroman. Och ett misslyckande, till viss del. Låt säga, ett suveränt, halvt misslyckande.
Fyra spänningstips
Christoffer Carlssons tusenskvader
Christoffer Carlsson har rest hem ännu en gång, alltså till Hallands lands- och utflyttningsbygd öster om Halmstad. Också berättarjaget, den namnlöse författare som förekommit tidigare, är tillbaka i en ny roman. Liksom polisen Vidar Jörgensson, även han finns med i ”En liten droppe blod”.
Dubbeljag. Det blir extra, låt säga, kittlande att huvudperson och författare både är, delvis, och inte är, delvis, samma jag. Den verklige författaren Carlsson skriver in valda delar av sig själv och sina egna erfarenheter i den fiktive författaren.
”En liten droppe blod” (Albert Bonniers) är fjärde eller sjätte delen, beroende på hur man har lust att räkna, i hans så kallade ”Hallandssvit”. Titlarna hänger ihop, inte så mycket med personerna men desto mer med landskapet och platserna.
Christoffer Carlsson skriver inte spännings- och kriminalromaner. Han skriver romaner med spänning och kriminalitet. En skillnad i det: på fokus och tyngdpunkt. Han skriver också hembygdsromaner. ”En liten droppe blod” är allt detta plus en extra stadsroman – som i stad kontra landsbygd – samt ett slags agent- och spionroman och även väl ett slags polisroman.
”Ett slags” kan man sätta före varje karaktäristik av hans romaner. De skrivs inom och utanför genrer, de blir mer. ”En droppe blod” börjar med att en tidigare författarvän, Johan Oskarsson, hör av sig till bokjaget – för att strax efter hittas död, hängd, på ett pensionat i Sönnerskog, en bit bortåt Småland.
Självmord? Men varför, Johan var ju i gång med att skriva en biografi över den åldrande författarinnan Ingrid Klinga, bosatt i Angelstad i Småland, inte så långt från nämnda pensionat. Det carlssonska författarjaget tvivlar på självmord – då måste det ha varit mord! – och beslutar att nu ska han skriva klart biografin över författaren Klinga.
Vilket för romanen till Stockholm, Angelstad och Uppsala, från 2023 till 2002 och 50-talet. Då och där, i 50-talets Uppsala, när Ingrid ännu inte blivit författare utan just börjat studera på universitetet, hände något oväntat och otäckt, som skulle förfölja både henne och andra.
Atombomber och kommunistskräck. En tid inte så olik vår tid och framtid. ”En liten droppe blod” blir dessutom ett slags diskussionsroman om att vara författare och nödd att sälja sin själ till Djävulen. (Fast det ska väl läsas symboliskt eller?) Berättarlust är nog fel ord men Christoffer Carlsson skriver med en författarvilja som driver på läsviljan – ja, läslusten.
När läste du senast en ”deckare” som är ett slags spännings- och kriminalroman, ett slags polisroman, ett slags landsbygds- och hembygdsroman, ett slags agent- och spionroman, ett slags mans- och kvinnoroman, ett slags historiskt roman och så vidare? Och definitivt en samhälls- och politisk roman utan ”ett slags” före… Ja, en tusenskvader.
Karin Aspenström – personligt och drabbande
En ordinär svensk deckare, spännings- och kriminalroman snittar i dag på mellan 400 och 500 sidor, maxlängden kan vara betydligt längre ändå. Men det finns också deckar- och spänningsförfattare som får plats att skriva vad de vill skriva på färre antal sidor, till exempel 211 och en halv sida (dessutom har boken ett mindre pappersformat).
Som alltså Karin Aspenström med ”Mammas pojke” (Lind & Co). Hon har skrivit en handfull tidigare böcker som slunkit förbi mig, tyvärr kan nog tilläggas efter att jag läst hennes nya roman.
”Mammas pojke” är en balansgång mellan orden och personerna i titeln, alltså en mamma och hennes son. Också, i alla fall för mig, en balansgång mellan vuxen- och ungdomsroman eller en förening av spänning för vuxna och unga vuxna.
Mamman heter Christel. Sonen heter Harry. Hennes före detta man, nu omgift med Line, heter Joakim. De skiljdes och huset tystnade. Nu tjafsas det (mellan de före detta makarna, mellan mamman och sonen). Hon går på mammografi. Hon och tjejkompisarna har Bokklubben Bokbubbel. Mamman är överbeskyddande mot sonen (och tror nog för mycket = alltför gott om honom). Hon oroar sig ändå, för att hon inte känner till allt om hans liv, för att han blir allt mer vuxen. Hon tänker att hon hade ett helt liv innan hon fick Harry, men tänker direkt efter att hon då var en halv människa.
Typiskt, så att säga. Till och med ovanligt typiskt. Rätt ur hur många ensamma mamma-verkligheter som helst. Det är sommar. Sonen Harry åker in till stan för att lyssna på musik. Det ska sluta med att han blir anklagad för att ha våldfört sig på klasskamraten Siri, dotter till en av Bokbubbelkvinnorna (om hon fortfarande är med). Genren blir uppenbar: utvidgad domestic noir.
Karin Aspenström skildrar kort men inte koncist hur världen rämnar och livet tar slut. Finns en väg ut? För någon, några, alla. Var? Hur? Aspenström skriver – eller noterar – med tankar och känslor mer än händelser och fakta. En ganska rak berättelse men ändå utelämnande, här finns mycket luft för läsaren att fylla i.
Och hoppigt fram och tillbaks i tiden, bakåt till när Harry var liten och framåt till idag, igen. Den här berättelsen kunde ha skrivits – och liknande berättelser har också skrivits tidigare – på så många olika sätt. Karin Aspenström berättar på sitt sätt, med sitt språk. Det har blivit bra och personligt. Här passar också ordet drabbande.
Jina Zachrissons koloniala spänningsroman
Förnyat påpekande: utvidgad domestic noir är en växande genre i utgivningen av svenska spänningsromaner. Vad ska man säga på svenska: hemmamörker? Alltså en spänning i hemmet, mellan makar och kanske barn, som med tillägget ”utvidgad” inkludera familjens närhet, vänner och bekanta.
Jina Zachrisson debuterar med spänningsromanen ”Au pair” (Romanus & Selling) som kan placeras i den här genren. Kolla in omslagsbilden, som verkligen må vara konstruerad men säger direkt vad romanen handlar om. Den mörka kvällen eller svarta natten, det stora upplysta huset (som ett smärre slott) och så en ringlande orm…
Det börjar hemskt redan i första kapitlet. Inte våld och blod, inte action eller nåt sådant. Det handlar om synen: en människas syn på en annan människa. Den ton som ska bli genomgående för romanen slås an direkt. Jody har landat på Arlanda och gjort som hon trodde att hon skulle. Hon åkte taxi till det hus i Djursholm, där hon ska arbeta som au pair.
Hustrun i familjen, Sophie, tar emot. Hon ser på Jody. Hon pratar med Jody. Hur ser Sophie på Jody? Hur pratar Hon med henne? Familjen, som också består av maken Kristoffer, barnen Linda och Tom, har haft au pair tidigare. Flera stycken, den förra hette Malee och kom från Thailand. Jody kommer från Filippinerna och har (minst) en liten son där hemma (om det säger hon inget men tänker desto mer).
Inte så att Sophie är elak. Hon är den hon är. Och familjen bor där den bor. Det blir inte bättre heller av att sonen Tom, som först ville ha tillbaks Malee och som har besvär, någon diagnos, söker sig allt mer till Jody. Inte heller bra mellan makarna och det blir allt kallare. Sophie skyller på Jody, egentligen skyller hon på Jody för allt, hela tiden. Samtidigt blir familjen beroende av sin au pair. Jody träffar andra au pairer, får se att alla familjer i Djursholm inte är likadana. Hon åker in till stan på en ledig dag och upptäcker att där ser människorna inte ut som i Djursholm, de klär sig på helt andra sätt. Där träffar hon också på sverigedemokrater.
Jina Zachrisson skriver som med en strypsnara. Drar åt handling och intrig undan för undan, allt mer och mer. Vem är skurken? Eller snarare: Vilka är skurkarna? Svar: Nog alla (i alla fall flera). ”Au pair” blir en kolonial spänningsroman, från två håll, om hur människor betraktas och behandlas med en kvardröjande kolonialistisk syn – och hur den betraktade och behandlade då kan reagera.
Louise Björnlunds bästa skärgårdsdeckare
Louise Björnlund gör det själv. Hon är sin egen, som deckarförfattare och utgivare. Hur hon har fått det att gå ihop kan jag undra, särskilt som hon fortsätter att ge ut sina deckare i pocketformat (och nu även som ljudbok), men ”Fenix” (Litteratura Publishing) är hennes femte titel i serien om ”Skärgårdsmorden”.
En envis egenutgivare, alltså. Efter att länge ha skrivit utanför och bredvid har hon nu också börjat skriva sig in i deckarutgivningen, blivit en del av huvudströmmen och få fler recensioner. För det stämmer väl? Välförtjänt, i så fall. Jag har inte följt hennes huvudperson, skärgårdsguiden Kina Bergsmed, från allra första titeln och början men rätt länge.
Och jag gillade det jag läste. Något så kallat riktigt förlag borde snappa upp henne nu snart, så har jag tyckt flera gånger. Särskilt som förra och fjärde titeln, ”Dödsängeln”, utan tvekan var bäst dittills. Men hon vill inte, verkar det som. Hon föredrar att ge ut på eget förlag.
”Skärgårdsmorden” syftar på Stockholms skärgård, för där utspelar sig hennes deckare. Där, vid och kring Mysingens kalla vatten, Nåttarö kan vara ett riktmärke bland alla öar och där finns den nämnda huvudpersonen och skärgårdsguiden Bergsmed. Där finns också Sjöpolisen och på fastlandet de återkommande Södertörnspoliserna Ewald Wermelin, Ulrika Bigård och Lars Bengtsson.
Det är höst. Det blåser upp. Det är kallt. Kina Bergsmed är ute på sin sista guidade kajaktur för året och hon ångrar än en gång att hon inte ställde in när gruppens kajaker översköljs av Mysingen. Då närmar sig en motorbåt och Kina tänker att nu kommer hjälp. Men det blir motsatsen.
”Fenix” handlar om pirater i Stockholms skärgård och en ung pojke som kidnappas. Det handlar om kryptovalutor och ekonomisk brottslighet. Och våld, det går ofta våldsamt till i Louise Björnlunds deckare. Och allt sker fort, i snabbt tempo.
Samtidigt som hon hinner teckna nära porträtt av personerna och skildra skärgården, också den så nära och ingående att läsaren förflyttas dit. Vill vara där igen om man varit där och säkert lockas dit om man inte varit det. Realismen gör, som tidigare, berättelsen trovärdig, även om den också är spektakulär.
Att en skärgårdsguide löser deckargåtor som om hon vore en polis bland andra Södertörnspoliser ska jag inte orda om igen, det har jag accepterat. I stället upprepar jag vad jag också skrev om den förra titeln i serien: Louis Björnlunds femte skärgårdsdeckare är den bästa. Hittills.
info@opulens.se
