KRIMI. Deckarhyllan tar den här gången upp ”Djuphamn” av Tove Alsterdal och ”Lova mig tystnad” av Mattias Edvardsson. Bägge är bra, både som spännings- och skönlitterära romaner, konstaterar Bengt Eriksson. Vi får också några deckartips.
Svensk deckarutgivning är på topp. Ja, under flera år har utgivningen varit på väg uppåt sin nuvarande högstanivå. Roman efter roman efter roman efter… ges ut i hybridgenren ”Deckare och annan krimi”. Utgivningen kan liknas vid ett jättelikt svenskt spänningsträd med allt fler litterära grenar, kvistar och nya knoppar.
Nej, det publiceras inte – som vissa menar – för många deckare och annan krimi. Spänningsträdet behöver inte beskäras. Med mängden kommer bredd, djup och toppar. Om utgivningen skärs ner är risken att topparna och olikheterna skärs bort. Vem vet om bokförlag i så fall skulle tacka Nej respektive Ja till ”rätt” inskickade manus?
Aldrig under min deckarläsande livstid har det skrivits både så många och så bra svenska deckare och annan krimi som just nu. Aldrig heller har det skrivits så många olika sorters deckare och annan krimi (därför som jag envisas med min något otympliga hybridgenrebenämning). Blott ett par exempel på detta: ”Djuphamn” (Lind & Co) av Tove Alsterdal och ”Lova mig tystnad” (Forum) av Mattias Edvardsson.
Bägge är bra, både som spännings- och skönlitterära romaner. (Om den distinktionen ska och bör göras.) Olika också, de hör till varsin gren på spänningsträdet. Till att börja med utspelar de sig i olika miljöer: Ådalen (hos Alsterdal) och Trelleborg (Edvardsson). Fast därmed – med miljövalen – blir de också lite lika. Båda författarna skriver där de bor eller bott, lever eller levt. Om sina egna orter, de miljöer som syns om de öppnar fönstret eller som längst finns en kort resa bort.
Tove Alsterdal bor numera i Ådalen. Mattias Edvardsson växte upp i Trelleborg och är bosatt i Löddeköpinge. Låt mig börja norröver, med Alsterdals ”Djuphamn”. Fast som spänningsförfattare började hon inte i norra Sverige utan i Spanien (och dess omnejd) när hon slog igenom direkt med debutthrillern ”Kvinnorna på stranden” (2009).
I sin följande thriller, ”I tystnaden begravd” (2011), byttes miljön mot Tornedalen med närhet till Sovjetunionen. De följande thrillrarna – ”Låt mig ta din hand” (2014), ”Vänd dig inte om” (2016) och ”Blindtunnel” (2019) – utspelar sig i Jakobsberg, vid Beckombergas nedlagda mentalsjukhus samt på en före detta vingård i (som det en gång var) Sudetenland.
Observera, alltså: Tove Alsterdal hör(de) inte till de spänningsförfattare som varje år skyndar ut en ny bok. Hon tog tid på sig, researchade och författade noga. Alla hittills nämnda titlar är dessutom fristående, inte delar i en serie (vilket blivit allt vanligare inom deckare och annan krimi).
Men så 2020 hände något. Alsterdal gav ut sin första titel, ”Rotvälta”, i vad som skulle bli en romanserie, noga räknat en trilogi. Hon anslöt dessutom till inte bara en utan två eller till och med tre mainstreamgrenar på det svenska spänningsträdet: 1) polisroman, 2) Norrland noir, 3) kvinnlig polis. Exakt miljö: Ådalen. Den kvinnliga polisen och huvudpersonen heter Eira Sjödin.
Alsterdal drev upp tempot på skrivandet också. ”Slukhål” följde redan 2021. Fast sen dröjde det lite längre igen, ett extra år, till i år 2023, innan sista delen av trilogin, ”Djuphamn” (alla Lind & Co), kom.
Synd. Lite trist, tänkte jag. Att hon nu skulle skriva som många andra: serieromaner, Norrland, poliser. Men Tove Alsterdal är Tove Alsterdal. Så jag hade fel. Jag misstog mig. Hur mycket jag än uppskattade Alsterdal som författare så trodde jag ändå för lite om henne.
För strax skulle jag inse att det nog är omöjligt för henne att skriva som någon annan än sig själv. Nog också omöjligt för henne att skriva annat än på allvar. Alla som tror = inbillar sig att deckare är och måste vara underhållningslitteratur och inget annat än bör läsa Alsterdal. Nej, de/ni ska läsa Alsterdal!
Grunden till Tove Alsterdals polisromantrilogi lades/läggs 14 maj 1931, då det historiska demonstrationståget går genom Ådalen. Fyra demonstranter ska dödas av militären, liksom en 20-årig kvinna, Eira Söderberg, som står bredvid och ser på när de flera tusen demonstranterna passerar förbi. Hon träffas av en rikoschett. Till minne av henne har Eira Sjödin, trilogins huvudperson, fått sitt förnamn.
Utifrån denna grund bygger Alsterdal på med tiden och livet som gått sen dess, den fortsatta mänskliga och politiska historien. Verklighet blandas med fiktion eller kanske att verkligen liksom återblandas. I trilogins nya, avslutande titel, ”Djuphamn”, har 60-talet tillkommit, både för Sverige och i Ådalen, med de amerikanska desertörer som flydde hit undan USA:s krig i Vietnam.
Eira Sjödin är gravid – men vem är pappan? – och har fått inre tjänst på Grova brott. Det handlar rätt mycket om Eira den här gången och om hennes – dementa – mamma. Det handlar om drömmar, liv och död. Det sista först, med dykare som letar fartygsvrak i Ångermanälven.
En kvinnlig dykare upptäcker mänskliga kvarlevor. Ett skelett. Ett kranium. En man, ska det visa sig. Men hur gamla är kvarlevorna? Vem var han? En av de försvunna från 1939, då Sandöbron höll på att byggas – men rasade? Arton människor dog, två återfanns aldrig. En av dem? Eller någon annan, senare… Eller någon, tidigare… Det anses riskfritt, så den gravida Eira får ha hand om utredningen.
Detta är vad romanen handlar om men inte hur den handlar om detta. Innehållet är viktigt förstås – intrigen, berättelsen – men lika viktigt är Tove Alsterdals sätt att berätta. Hur hon skriver. Läs första kapitlet, om dykningen i Ångermanälven, de bägge dykarna, en man och en kvinna. Och du är fast. Jag lovar!
Vilket mästerligt sätt att skriva, tänk om alla svenska deckarförfattare var en sådan stilist som Tove Alsterdal…
Mattias Edvardsson skriver andra sorters deckare och thrillers. Inte heller han skriver (skrev) serieromaner. Eller så har Edvardsson alltid skrivit serieromaner, fast av en annan sort, sin egens sorts serieromaner.
Utökad ”domestic crime”, familjedeckare eller brott inom familjen, så kan de också beskrivas. Edvardsson utökar familjen till vänner och grannar, ett litet eller lite större samhälle. Eller några personer som bara stöter på varandra, råkar träffas mer eller mindre regelbundet.
Hans spänningsromaner/thrillers kan också sammanfattas som en lundasvit, de utspelar sig i och kring Lund. (Fram till nu, vill säga. I ”Lova mig tystnad”, årets familjenoir med mera, lämnar han alltså Lund för att återvända till Trelleborg.
”En nästan sann historia” (2016) är en utforskning av det skönlitterära författarskapets förhållande till verkligheten – författaren kontra både sin omgivning och sig själv, utanför sin roman.
”En helt vanlig familj” (2018) handlar just om en helt vanlig familj, om sanningar och lögner inom familjen – den perfekta familjen, tills tillvaron rämnar. Familjens medlemmar varvas, de diskuterar liksom med varann och berättar varsin historia, bidrar med sina detaljer.
Också ”Goda grannar” (2020) handlar om vad titeln säger. Edvardsson breddar ”domestic crime/noir” till att omfatta de också här till synes goda grannarna i ett likaså till synes idylliskt villakvarter. Det sker en bilolycka i kvarteret – var det en olycka?
”En familjetragedi” (2021) handlar, trots titeln, om fler personer än familjen. I centrum finns en läkarfamilj men också en kvinnlig juridikstuderande som finansierar sina studier med att städa hos läkarfamiljen. Studenten hyr ett rum av en pappa med dotter. Det hänger ihop, allt hänger ihop och blandas till sanningar, var och ens, olika sanning.
I årets ”Lova mig tystnad” (Lind & Co, gäller alla nämnda titlar) breddas familjedramat/perspektivet till familjer i plural. Olikheter och likheter mellan både familjerna och familjemedlemmarna. Människors olika förhållningssätt till samma uppväxtstad, den något större men ändå lilla staden. Att lämna för att aldrig komma tillbaka. Lämna men återvända. Inte lämna utan stanna kvar. Och alla känner till och vet vilka som valde och har gjort vad.
Blott en bit in i ”Lova mig tystnad”, ska detta hemska hända. Ja, det mest hemska. Vad som ska ske antyds redan i en prolog om ”Mordnatten ”: September och kväll. Staden slumrar. Tyst och mörkt vid Dalabadet i Trelleborg. Där syns en man och en kvinna. Så en våldsam smäll som studsar mellan himmel och hav: ett skott.
Amanda, blott tonåring, ska dö. Hon var en av två döttrar i den ena av de familjer som Edvardsson skildrar. Amanda har varit ihop med Niko, sonen i den andra familjen.
Den ena familjen (pappa Jari, mamma Maria, döttrarna Isabella och Amanda) är bosatt på Stavstensudde, där Trelleborgs rika bor. Jari och Maria är framgångsrika, de jobbar mycket och tjänar mycket, de satsade på sina karriärer.
Den andra familjen (pappa Sasho, mamma Linda och sonen Niko) bor på öster, stadens motsatta sida, bland de mindre bemedlade. Både Sasho och Maria jobbar på ICA. Sasho var en värsting i tonåren och än idag lever hans rykte kvar i den lilla staden.
Motsatta delar av stan, olika samhällsklasser, arbeten och liv. Familjerna borde inte ha så mycket med varandra att göra. Men när Amanda och Niko blev kära så…. Jari har dessutom Sasho kvar i minnet, sen ungdomen.
Vuxna och barn. Barn som vuxna och vuxna som barn. Klass- och livsskillnader. Men också olikheter inom en och samma familj, mellan barn och föräldrar, hustru och make. Den lilla staden, som är sina invånare, och invånarna, som blir staden.
Mattias Edvardsson skapar spänning ur vardagen, det dagliga – ja, vardagliga – livet. Vardagsthriller, så kan också ”Lova mig tystnad” beskrivas. Liksom Edvardssons föregående romaner.
Tre svenska deckartips och ett finlandssvenskt
Frida Moisto fick jag upp ögonen för när hon debuterade på eget förlag. ”Action, våld och andra vidrigheter” stod det i min recension. Likadant med Frida Moistos nu fjärde deckare/polisroman, ”Märkt” (Bokfabriken), om och med Jönköpingspolisen Lisa Engström. Hon är – eller blir – en besvärlig polis med sina försök att hantera sin bakgrund. Nu sitter Lisa på ”psyk”, misstänkt för mord. Det är den ena tråden; i den andra mördas en ung kvinna vid ett HVB-hem. Trovärdigt? Inte alltid. Men ändå realistiskt. Och brännande som en svetslåga: omöjligt att värja sig för Moistos ilska. Som jag adderade i recensionen av hennes debut: ”En diskussionsroman om män och kvinnor”. Också det stämmer fortfarande.
Extra spännande är det när nya kriminella orter mutas in i svenska deckare och annan krimi. LM (egentligen Linda) Schön använder också Jönköping som miljö i sin deckardebut med polisromanen ”Pansar av hud” (Stellar förlag). Även Schön har en kvinnlig polis, Lena Fredén, som huvudperson. Det anas och märks av det ettriga skriv- och berättarsättet, inte minst i skildringen av poliskårens män kontra kvinnor, att författaren varit både polis och åklagare. En ung kvinna hittas död under en balkong i stadsdelen Råslätt, så börjar berättelsen och utredningen för polisen Lena. Men nej, det fortsätter inte riktigt som man kanske tror utan berättelsen tar en annan riktning.
Krillan Ahlsén är ännu en författare som valt Österlen till kriminell miljö. Debutdeckaren om journalisten Iris Lund var väl inte helt lyckad. Miljöer och väderstreck hamnade liksom fel. Uppföljaren ”Allt du inte säger” (Bokfabriken) är bättre. Iris bor nu fast på/i det fiktiva fiskeläget och jobbar på den likaså fiktiva lokaltidningen. (Varför inte använda autentiska namn? undrar ju jag.) Två gånger domestic crime: journalisten Iris skriver om ett vårdnadsärende och hennes dotter har problem. Noir till innehållet, men sättet att skriva och berätta är mer av feelgood. Jag gillar extra hur Ahlsén genast i förstakapitlet skildrar – ja, vågar skildra – en kärleksakt, det betyder knull, med kvinnans öppna ögon.
I Sverige har finlandssvenskan Eva Frantz har inte blivit så uppmärksammad som hon är värd. Frantz skriver både för barn och vuxna: skräck, noir och ”trivselsdeckare”. Hennes deckare med likaså finlandssvenska småstadspolisen Anna Glad är kameleontiska. Polisen Glad förblir ungefär densamma (inte jätteglad men inte heller en butter polis) medan böckerna skiftat från trivsel till mer på allvar. Nya, fjärde Anna Glad-deckaren, ”Ungen min får du aldrig” (Schildts & Söderströms), är åt det mörkare hållet. Genre, som så ofta idag (varför?): domestic crime eller familjedrama. Det gäller vårdnaden om en fyraårig dotter, nu vill både mamman och pappan vill ha tillbaka henne. Eva Krantz är väl värd att upptäckas. Läs henne!
info@opulens.se
