KRIMI. Bengt Eriksson har läst ”Sillstryparen”, en storartad historisk kriminalroman som utspelas på medeltiden. Vi får också sex spänningstips.
Anders H Blomström tidsbestämmer – redan på bokomslagen – sina historiska kriminalromaner. På omslaget till den första, ”Eldskytten”, anges ”1361”. På den andra, ”Smutsiga hjärtan”, står ”1365”. På den senaste, ”Sillstryparen” (samtliga utgivna av Horneman förlag), har året blivit ”1368”. De nämnda åren är inte definitiva utan cirka, händelserna i romanerna utspelar sig kring dessa år.
På omslagen till de två första böckerna anges också en och samma plats: ”Wisby”. Medan det på den nya saknas platsangivelse. ”Eldskytten” och ”Smutsiga hjärtan” hade det medeltida Visby – eller Wisby – som huvudort, även om huvudpersonen Botulf och hans medhjälpare också färdades till orter som Lübeck och Stralsund.
”Sillstryparen” utgår ifrån och har till väsentlig del i stället Skanör och Falsterbo (samt Helsingborg) som huvudorter – fast Wisby finns ju fortfarande med – och även här heter huvudpersonen Botulf, stadsfogde i Wisby. Alla tre titlarna ingår i en och samma romanserie, som skulle kunna ha samlingsnamnet historiska och/eller medeltida Wisby-deckare.
Eller tvärtom: kriminella historiska romaner. Ja, till och med kriminella historieböcker. Som lundadeckarförfattaren K Arne Blom – den främste arvtagaren till Sjöwall Wahlöö men också mycket intresserad av medeltiden, särskilt det medeltida Lund – uttryckte det: Ju längre bakåt i tiden man går desto mer kriminellt är det. Medeltiden var en så kriminell tid att skriver man om den så blir det automatiskt en kriminalroman.
Överallt förekom våld och död, dråp och mord.
Botulf Kattlund (det senare efter- eller gårdsnamnet kommer just från gården Kattlund, en av Gotlands äldsta bevarade gårdar och idag en museigård) är alltså huvudpersonen och Wisbys stadsfogde. Till stadsfogde utsågs han i den första historiska Wisby-deckaren. Om han varit verksam idag kunde Botulf ha titulerats kommissarie Kattlund, på den delen av medeltiden var stadsfogde vad som mest liknade dagens polis- eller kriminalkommissarie (fast stadsfogden hade extra befogenheter).
Jag nämner detta för att visa hur noga Anders H Blomström är när han skriver historiska kriminalromaner alternativt kriminella historieböcker. Han forskar och läser – ja, riktigt pluggar på – innan han börjar skriva. Det ska bli så rätt = så nära verkligheten som möjligt. Till exempel i ”Sillstryparen”: Hur många av romanens personer – fogdarna, tullarna, borgmästarna – har funnits, precis som de är eller som de inte är?
Och hur många platser har inte bara funnits utan är autentiska? Hur många händelser har verkligen inträffat i den svenska (och danska) historien? Kort sagt, hur historiskt riktig är ”Sillstryparen” (liksom de bägge föregående romanerna)? Mitt svar, det är intrycket jag fått: riktigt riktig.
Jag rekommenderar varje läsare att först – innan du börjar läsa själva romanen – bläddra längst bak i boken till ”Efterordet”. Där förklarar Anders H Blomström hur han gått till väga vid författandet: ”Det här är en god historia full av berättarglädje först och främst. Ändå så nära verkligheten jag bara förmått.” Bläddra sen framåt i boken igen, till den gediget långa förteckningen över alla (eller de flesta) personer som förekommer i romanen (och funnits i verkligheten).
Ja, nästan så att i alla fall den här läsaren tappar andan, och detta redan innan jag börjar att läsa ”Sillstryparen”. Förresten ska jag förklara titeln också, alldeles strax, om blott några rader. Utgångspunkten och själva navet för romanen är den medeltida sillamarknaden i Skåne och främst på sydkusten, i Skanör och Falsterbo. Livsviktig både för befolkningen, vad gällde eget fiske och mat, och för makten, handeln och ekonomin. Hansan, Danmark och Sverige ville alla ha kontrollen över fisket och handeln. De stred så om sillen att boken kunde ha hetat ”Sillkriget”.
Olika Hansastäder hade till och med kontroll över olika städer och borgar – som att Skanör dominerades av Rostock och Falsterbo av Lübeck. Och där emellan fiskarna – att fiska hade alla rätt till men viktigt att också ha ett strandläge. Nu har sillfiskare från Amager lagt beslag på borgen i Skanör, de passade på när krigsfolket var borta för att delta i belägringen av Falsterbohus.
”Sillstryparen” är en spänningsroman som nog bör läsas långsamt och med eftertanke.
Botulf Kattlund får i uppdrag – av ingen mindre än Bo Jonsson Grip – att resa till Skanör och Falsterbo för att försöka bringa reda i oredan. Berättelsen har även en andra huvudperson, vid sidan om Wisbys stadsfogde Botulf, som nu ska få en fogdebricka, stämplad med både Lübecks och Rostocks vapen.
Nämligen Sidsel Stygge, gift med den danske hövitsmannen på Falsterbohus. Hon lyckades fly när Falsterbohus anfölls och befinner sig nu hos de sillfiskare från Amager på Själland som intagit borgen i Skanör. Dessa kräver att de ska tilldelas ett strandläge.
Invecklat? Jo, lite eller faktiskt mycket. ”Sillstryparen” är en spänningsroman som nog bör läsas långsamt och med eftertanke. Fast Blomström förmedlar och berättar mer tydligt, klart och spännande än jag lyckas referera handlingen.
För att reda ut detta ”getingbo” skickas alltså Botulf – ”med stora befogenheter och mycket fria tyglar” – till Skanör och Falsterbo på Skånes sydkust. Men snart ska han dessutom få ett annat uppdrag, som någon nutida romandetektiv, typ en kriminalkommissarie, kunde ha fått.
Uppdraget består i att undersöka vem som går omkring och dräper eller mördar. För den ena personen efter den andra hittas strypt och död. Vem har begått dessa fasansfulla dråp eller om det är mord? Vem är den där ”Sillstryparen”? Det blir kriminalkommissarie Botulf som ska undersöka, efterforska och tillfångata.
Till berättelsen hör också erövringen av Helsingborg och – ännu en gång – risken för en invasion av Wisby. Samt den värsta av alla dråpare: Den stora Mandråparen, som härjar med svår huvudvärk, hög feber och illaluktande bölder. Med annat ord: Pesten. Den stora mandråparen drabbar personligen Botulf Kattlund och hans trolovade Cisse Swartze.
I början och slutet av boken finns, för att än mer förtydliga, kartor över Skanör och Falsterbo samt teckningar av Skanörs borg och Falsterbohus. Som de/t var och såg ut år 1368.
Jag har även recenserat Anders H Blomströms tidigare medeltida kriminalromaner/kriminella historieböcker. På omslaget till ”Sillstryparen” finns ett citat från en av recensionerna: ”Spännande, intressant och ja, storartat.” Orden stämmer ännu mer in på ”Sillstryparen”. På bokens baksida citeras också vad Nisse Scherman, ledamot i Svenska Dekarakademin, skrivit om Blomström: ”Landets främste inom genren historiska deckare.”
Men varför är hans medeltida/historiska deckare då inte mer uppmärksammade? Fråga med öppet svar…
Sist några ord om Blomströms sätt att konstruera och redigera sin berättelse. Romanen ”Sillstryparen” består av fem delar (förutom personförteckning och efterord): ”Sillafrun i Skanör”, ”Borgmästarsonen”, ”Döden går på krog”, ”Kriget som kom av sig” och ”Striden om freden”. Varje del är i sin tur indelad i kapitel med varsin rubrik och varje kapitel har mellanrubriker à la ett långt reportage i någon tidskrift.
Det gav förstås struktur vid författandet och berättandet, det ger också extra struktur vid läsningen. Ett ovanligt sätt att skriva romaner men vad gäller Blomströms historiskt innehållsrika deckare – smart och bra. Det fungerar väl.
Det får ”Sillstryparen” att bli spännande både som deckare och historisk skildring.
Allra sist det allra bästa: Anders H Blomström skriver inte om romanpersoner och karaktärer utan om människor. Han får personerna att bli och vara människor; människor i historien, människor i vad som faktiskt var den medeltida vardagen.
Sex spänningstips
”Moder” (Lava) är en ny titel i Peter Loods serie med och om privatdetektiven Tom Hector (samt tvillingsystern Kim och hennes fosterson Alex). Annorlunda, ja, smått märkligt. Huvudperson är en björnhona, tillfångatagen i en bur, som snart ska föda. Till detta krävdes, förstås, en björnhane.
Björnblod, som räddade livet på Tom (hans döda föräldrar forskade i hur björnars blod kan användas för människor), är en huvudingrediens. Utan björnblod kan Tom kan vara som tokig.
Alex med flickvän attackeras och blir rivna av något rovdjur. Men… kan det vara? Och vad döljer sig i den där ladan som en jägare upptäcker? Men… är det? Ovanlig, udda deckare i snabbt tempo, väl och personligt skriven.
Sarah Penners förra historiska deckare om en ”giftmakerska” i 1790-talets London tyckte jag om. Atmosfären och stämningarna, inte minst. Hennes nya deckare, ”Sällskapet” (HarperCollins; översättare: Maja Willander), börjar i Paris men utspelar sig också den främst i London och något tidigare, året är 1873.
Även här finns några kvinnor i centrum: spiritisten Vaudeline – med specialiteten att avslöja mördare – och hennes lärjunge Lenna, som söker svar på sin systers död.
Historiskt och ockult, alltså. Och kvinnligt, ja, feministiskt. För Londons seanssällskap styrdes av män.
Återigen: stämning och atmosfär. Liksom en blandning av realism och fiktion. Till exempel fanns romanens manliga sällskap också i verkligheten.
Fans till Lewis-trilogin (polisromaner i Edinburgh) av Peter May brukar fnysa – inte lika bra – åt samme författares serie med Enzo Macleod, skotte men lärare och kriminaltekniker i Frankrike. Men går det inte att gilla bägge?
Jag uppskattar – inte minst – mötet med det franska. Som att läsaren, alltså jag själv, upptäcker Paris och övriga Frankrike. I seriens sjätte titel, ”Kvinnan i leran” (Modernista; översättare: Åsa Brolin), får Macleod som alltid något omöjligt att utreda. En tjugoårig kvinna sänktes för fjorton år ner i en sjö. Först nu återfinns hon.
”Aldrig”, tänker Macleod, har det funnits så lite att utgå ifrån. Serien innehåller också en kär men komplex skildring av förhållandet mellan Enzo och dottern Kirsty.
Cecilia Sahlström läser jag för äktheten. Autenticiteten. Realismen. Hennes romaner om poliser i Malmö och Lund, ledda av kommissarie Sara Vallén, är arbetsplats- och miljöskildringar. Författaren har själv varit polis.
Lite på bekostnad av spänningen, ja. Men som förut: polisarbetet och de mödosamma utredningarna får det ändå att bli spännande. Som i nya ”Änglavingen” (Bokfabriken). En ny polis tillträder och plötsligt händer något med polisteamet.
Ämnet är än mer aktualiserat: två unga män hittas mördade – och sedan ytterligare två. Hänger morden ihop? Vad kan motivet vara? Vill inte avslöja för mycket men det handlar om sex och nätchattar. Sahlström har blivit en allt mer samhällskritisk, ja, politisk deckarförfattare.
Samuel Karlssons serie med och likaså om Jessica Persson vid Västervikspolisen och bosatt på Mörkö – perfekt noirnamn ju! – läser jag för spänningen. Tempot. Drivet.
Snarare thrillers än polisromaner, där Jessica skildras både i yrket och privat. Och hon kan ibland jobba mot och trots polisen lika mycket som med. I seriens sjätte titel, ”Kidnappad” (Lind & Co), är det extra privat för Jessica, då hennes son kidnappats och kan återlämnas mot en lösensumma.
Jessica kämpar för att få fram pengarna! Hon agerar som privatperson och det blir problem på polisstationen. Vilka poliser väljer vilken sida? Vilka vänner väljer vilken sida? En extra polistråd gäller narkotika – och även den verkar leda till…
Håkan Östlund är tillbaka! Han har skrivit andra romaner här emellan, som agentserien om ”Profeten”, men med nya ”Människorov” (Word Audio) återvänder han till Gotland och polisen Fredrik Broman. Tack för det!
Gotlandsdeckarna är hans bästa deckarserie, enligt mig. När han skriver som bäst är Östlund också den främste kriminelle skildraren av Gotland. Kriminalpolisen Broman bor numera i Stockholm men beordras till Gotland med kollegan Yasmin van Dikj. (Intressant namn.)
Ett kärt sådant för läsaren men nog inte riktigt lika mycket så för Broman. Kvinnor försvinner, kvinnolik (eller delar av dem) hittas. Ingen behaglig roman, ännu en Gotland noir. Men Östlund kan det här nu, han kan – verkligen – berätta om och skildra ett kriminellt Gotland.
info@opulens.se
