KRIMI. Bengt Eriksson har läst Marie Hermansons nya polisroman ”Längst in i skogen” och fascineras av den långsamma spänning som uppstår under läsningen. Deckarhyllan innehåller även fem lästips.
Marie Hermanson skrev krimi innan hon började skriva deckare, i betydelsen polisromaner. Hon har gett ut en lång rad romaner – ja, det började redan i och med hennes debutbok, novellsamlingen ”Det finns ett hål i verkligheten” (1986), och fortsatte med romaner som ”Värddjuret”, ”Musselstranden”, ”Hembiträdet”, ”Mannen under trappan”, Svampkungens son”, ”Himmelsdalen” och ”Skymningslandet” – där något okänt, vad det nu är och var, kriminellt eller blott märkligt och mystifierande, overkligt verkligt, blev den tråd som drog berättelserna framåt och det hjärta som slog och dunkade i dem.
För att uttrycka det med en schablon, så sann som en sådan kan bli: Hennes romaner fick fåtöljen (eller vad man sitter i när man läser) att börja skaka och gunga till och golvet att rämna, försvinna under en och öppna ett bråddjup. Verkligheten, kort sagt och ordagrant, svindlade. Så var det, varenda gång jag läste ny bok av henne, medan åren gick fram till 2018 – då Marie Hermanson gav ut polisromanen ”Den stora utställningen” och blev deckarförfattare.
Titeln syftar på år 1923 och Göteborgs 300-årsjubileum (vilket egentligen inföll, om man ska vara petnoga, två år tidigare) som firades med en stor utställning på det område (med omnejd) som idag är Liseberg. Flera andra, nya byggnader/områden uppfördes också – till exempel Göteborgs konstmuseum, Göteborgs konsthall och Göteborgs botaniska trädgård.
Feelgood med djup
”Den stora utställningen” utspelar sig i, vid och kring nämnda platser i Göteborg och är alltså en historisk polisroman och deckare. Ja, minutiöst historisk: så noga hade Hermanson researchat den tid som hon lät sin debutdeckare utspelas i att romanen nära nog också blev en faktabok om 1920-talets Göteborg. Även hennes, som de skulle bli, återkommande huvudpersoner handplockades ur tiden: Ellen Grönblad, 19 år, som så gärna vill bli journalist och nu hade fått sitt första journalistjobb, oavlönad volontär på Jubileumsutställningens tidning, och Nils Gunnarsson, tio år äldre men en ung man som detektivkonstapel vid Göteborgspolisen.
De var, är och förblir autentiska och levande. Ellen representerar Den Nya Kvinnan och Nils får väl då representera den eftersläntrande men ändå efterföljande nye mannen. Och som du nog anar, romanen om dem och Göteborg blir också lite av en feelgood. För när det finns kvalitetsschlager (tänk Lill Lindfors) så kan det väl också finnas feelgood med djup och kvalitet.
”Pestön”
I uppföljaren ”Pestön” (utgiven 2021) har det gått två år och blivit 1925, både för staden och inte minst huvudpersonerna. Ellen är inte längre journalist. Nils har avancerat till överkonstapel. Men de är inte ihop, vilket gjorde mig besviken, utan Ellen har en ny fästman. Men så, strax före jul, stöter Ellen och Nils ändå ihop på stan…
Marie Hermanson fortsatte att skildra Göteborg lika minutiöst (även om ön i titeln är fiktiv eller nästan eller egentligen inte ändå) som i sin första historiska polisroman. För dem som känner sitt Göteborg är platser och gator bekanta men annorlunda mot idag. Var – exakt var – stod till exempel det usla trähuset på Masthugget där Nils Gunnarsson bor på andra våningen? Det ger en extra spänning, en historisk kontra nutida dialog i miljöbeskrivningarna. Här finns en skildring av en färd på den långa, ringlande Säveån som är fullständigt… ja, så fascinerande. Som att ta sig fram genom ett mangroveträsk till – allra längst bort – de så kallade ”vrakarna”. Dessa fattiga, som lever på vad andra tappat och kastat i det grumliga, förorenade vattnet.
Jag minns att jag, om det nu var om den första eller andra boken i serien, formulerade mig ungefär som så att Marie Hermanson skriver serieromaner utan att skriva serieromaner. Av en seriedeckarförfattare kräver läsarna att det kommer en ny titel per år. Det är minimum. Men Hermanson vägrar tydligen att anpassa sig till det, för på det viset vill inte hon bedriva författarskapet. ”Den stora utställningen” kom 2018 och tre år senare följde ”Pestön”. ”Jag”, står det i min recension av den andra titeln, ”förväntar mig att trean kommer, säg, 2025”.
”Längst in i skogen”
Det skulle dröja något mindre än så. Ett år före min förväntan kom nu 2024 den tredje polisromanen, ”Längst in i skogen” (Albert Bonniers, liksom tidigare titlar), med och om Nils Gunnarsson och Ellen Grönblad. (Ellen ska snart – som gift, men inte med Nils, inte Gunnarsson – få ett annat efternamn.) Dock har det, i den titel för titel fortgående berättelsen om dem, gått blott ett år; det är år 1926 på vintern, en iskall Göteborgsvinter.
Barnflickan Maj, själv knappt äldre än ett barn, går in på Naturhistoriska museet för att värma sig och barnen. Hon brukar göra det, barnen tycker om det här museet. Maj känner hur trött hon är. Hon har den minste, lille Ingmar, på höften där hon står och betraktar skalbaggarna innanför en glasruta. Tore står för sig själv och tittar på ett termitbo i genomskärning. Britt och Marianne kilar omkring och leker på golvet. Alice, den äldsta, lutar sig mot ett skåp med fjärilar och spanar genom det långa galleriet. (Nu fick jag väl med alla barnen…)
Så kommer en av vaktmästarna – det är den snälle vaktmästaren som brukar låta Maj gå in gratis – och säger att museet ska stänga för dagen, nu måste de gå. Men Alice vill inte. Alice skakar på huvudet. Hon vill inte gå! Medan Maj står kvar med de andra barnen springer Alice iväg och försvinner. Hon bokstavligen försvinner och förblir försvunnen. Spårlöst borta. Hur och var än Maj och vaktmästaren och snart också Göteborgspolisen letar efter henne, så hittar de inte Alice.
”Längst in i skogen” är, liksom de tidigare titlarna i Marie Hermansons historiska Göteborgsserie, en roman i detektivromanen och en detektivroman i romanen. Här har Naturhistoriska museet i Göteborg fått bli huvudmiljö för romanen och brottsplats för detektivromanen. Hermanson låter professor Leonard Jägerskiöld guida överkonstapel Nils Gunnarsson – och därmed läsarna – genom museisalarna och berätta om det nya, moderna museet, som nyligen, år 1923, flyttats till denna nya byggnad vid kanten av Slottsskogen.
Till exempel valsalen, den egna byggnaden som den stora blåvalen fått. Det har den fått både på grund av sin storlek men också den transtank som valen sprider. Dock är museet försett med effektiva fläktar.
Dioramarummet
Allra mest fascinerande – för Hermanson, skrev hon att hon tycker, professor Jägerskiöld, överkonskapel Gunnarssson och deckarläsare Eriksson – är det mörka dioramarummet med fönster, lika med små tittskåp, där man både 1925 och än idag kan kika in i fem återskapade svenska naturmiljöer med uppstoppade djur och handgjorda växter.
Allt skapat av intendent Olof Gylling, en kollega till Jägerskiöld i Malmö, och hans sextonåriga dotter, som handmålade blombladen, det ena bladet efter det andra. ”Men det är ju många tusen blad”, invänder överkonstapel Gunnarsson. Jo, du ser: även jag fascinerades så jag inte kunde låta bli att fastna vid just dessa sidor av boken. Därifrån kom också boktiteln ”Längst in i skogen”. Det är barnet Tore som säger så, att Alice ”har gömt sig… bland löven. Längst in i skogen. Hos älgarna.”
När barnflickan Maj Stenberg ska förhöras om den försvunna Alice har hon barnen med sig – för var skulle de annars vara? – och det finns ingen kvinna på detektivstationen. Så kommissarie Nordfelt säger åt Gunnarsson att skaffa fram ”något fruntimmer” som kan ta hand om barnen medan förhöret pågår. Nils ringer Ellen, numera fru Forsell, ber henne komma och hjälpa till. Kan hon?
Ellen ska lära känna den unga Maj och familjen Guldin där Maj är barnflicka, herrn i huset (Filip heter han), som på alla sätt är herrn i huset, frun i huset (Irma heter hon), som visst är sjuk och ligger till sängs mest hela tiden, och alla barnen som Maj har hand om. Filip Guldin är affärsman till yrket men affärerna började gå dåligt, familjens ekonomi blev sämre och sämre, hushållerskan hade de inte råd att betala för, barnflickan (och allt annat) är nu den enda som är kvar. Filip Guldin tillbringar mesta tiden på krogen och när han är hemma så är han full och sover.
Men vad har hänt dottern Alice: död som i mördad, bortrövad eller bortsprungen? Rymde hon? Men hur kunde hon försvinna så spårlöst från Naturhistoriska museet när alla dörrar så snabbt stängdes och låstes? Hur kom hon ut? Var kan hon vara? Vad hände?
Göteborg 1926
Marie Hermanson tecknar lagom stora porträtt av varje person och människa i romanen. Alla känns det som att man lär känna. Hon tecknar ett lagom porträtt också av Göteborg år 1926. Med ”lagom” syftar jag på att hon lyckas med det som många författare misslyckas med: Hermanson skriver just lagom men aldrig för mycket om såväl personerna som – och inte minst – miljöerna.
Hon nämner inget ovidkommande utan varken mer eller mindre än exakt vad som behöver nämnas för att porträtten ska synas; personer bli människor och Göteborg blir en levande stad. Som att familjen Guldin bor på Nordenskiöldsgatan. Alltså däruppe, då var det ju naturligt att Maj och barnen gick till Naturhistoriska museet, alldeles i närheten. Och till Bragebacken, där det gick att åka kälke.
Hermanson berättar, återigen lagom mycket, om Ellen och Nils. Hur hon har det i sitt nya gifta liv som hemmafru (och med Maggie, hushållerskan, men snarare maken Georgs än hustrun Ellens). Hur Nils lever sitt liv efter Ellen: flyttat från en usel lägenhet till en annan nästan lika usel i huset bredvid, går ut och dansar i en sliten kostym och får ihop det med Beate Iversen, docenten, forskaren vid museet, trots att hon kan vara inblandad i polisens utredning om den försvunna flickan. Det går ju inte.
Slow action
Det är sorgset. Här framträder dessutom, i romanen och detektivromanen, ännu en roman, en feelgood med känsla av om inte feelbad så feel-melankoli. Själva detektivgåtan (eller gåtorna, för bland annat uppstoppade djurstölder och smuggling tillkommer snart också) är väl så spännande – även om upplösningen ska visa sig bli sorgligare än vad jag trodde, men i hela berättelsen, hela romanen, alla dessa romaner i varandra, i och ur allt som Marie Hermanson skriver uppstår en sugande spänning. Något som för varje sida drar berättelsen framåt, kan långsam spänning – slow action – vara en genre?
Och jag tror jag förstått varför. Det beror på att hon skriver så autentiskt. Som om ”Längst in i skogen” inte är en historisk roman med deckare och feelgood utan ordagrant historia. Just detta hände, just då och just där. Den känslan får jag. Precis som jag inledde: Hon är noga. Hon skriver minutiöst. Om hon nämner en gata, så finns gatan, liksom allt annat hon nämner. Till exempel Systrarna Ericsons matsalar, som serverade mat för riktiga karlar: köttfärslimpa och pannbiff.
Jodå, Systrarna Ericsons matsalar har minsann funnits. (Jag ställde en fråga i gruppen ”Det gamla Göteborg” på Facebook och fick klart besked.) Och det räcker inte med att intendent Gylling såväl i fiktionen som i verkligheten sammanställde dioramorna åt Naturhistoriska museet i Göteborg utan professor Jägerskiöld, som alltså förekommer i romanen och visar museet för överkonstapel Gunnarsson (och oss läsare), var museichef också i verklighetens år 1926.
Fem gånger svenskt, kvinnligt och (mer eller mindre) spännande
Minns när jag träffade på – ja, mötte – Frida Moisto första gången. Det var på bokmässan i Göteborg, där stod hon lite i skymundan med sin första, egenutgivna deckare: polisromanen ”Som nitroglycerin”. Hon gav – med viss tvekan – ett recensionex till en främling = den okände recensenten vid hennes monter.
Jag recenserade, skrev att Moisto var en lovande deckardebutant som bör upptäckas av ett förlag. Och det skulle inte dröja länge… Nu har Frida Moisto gett ut sin femte deckare, ”Bit för bit” (Bokfabriken), med och lika mycket om Lisa Engström vid Jönköpingspolisen.
Som att Lisa nu är gravid. Men vem är far till barnet, hennes sambo Jonas eller Sigge från den mardröm som är Lisas förflutna? Hon är en kantstött, sårig människa, vilket både hjälper och stjälper i arbetet som polis. Eventuellt har stubinen blivit något längre men fortfarande agerar polisen Lisa enligt debutdeckarens titel.
Liksom Frida Moisto. Kanske kunde jag tycka att hon borda dämpa sig, ta det lite lugnare. Å andra sidan är själva grejen med Moistos deckarförfattande att hon skriver överhettat och explosivt som nitroglycerin. Den här gången består den kriminella huvudintrigen av en lokal politikers försvunne make. Så hittas först en man död och sen ytterligare en – med fingrar från den försvunne maken i munnen.
LM Schöns andra deckare
Lite grann samma kan jag tycka om LM Schön som med ”Vilja av ondo” (Stellar) gett ut sin andra deckare, också en polisroman både med och om likaså Jönköpingspolisen Lena Fredén. Alltså att Schön skulle ta sig tid att redigera och finputsa, det gäller både berättandet och språket.
Å andra sidan: Linda, egentligen, Schöns poäng som deckarförfattare är realismen. Hon har varit polis, är nu åklagare och skriver med trovärdighet. Så även om jag vill muttra… men, men… överväger det positiva, ifall ordet kan vara lämpligt, det autentiska och realistiska, även i hennes nya polisroman.
Inte minst om, bör också här tilläggas. Den kvinnliga huvudpersonen skildras både som polis och person. Ja, människa. Hur hon är, vad hon gör vid sidan om jobbet. (Som att varannan fredag dricka vin, äta Pringles och snacka, snacka med väninnan.)
Två saker tycker jag mest om. Det ena är skildringen av staden Jönköping och som här närkommunen Habo. Realistiskt på gränsen till autentiskt. Det andra är polisen Lenas förhållande till det väl egentligen omöjliga polisarbetet och sin förmåga som polis.
Kriminaliteten i ”Vilja av ondo” gäller barn, pornografi och pedofili. Men det är inte som du tror, inte enbart. LM Schön har ett eget, nog erfarenhetsbaserat sätt att ta sig an detta svåra ämne. Vilket också bidrar med stark trovärdighet.
Stockholm 1897
Anna Laestadius Larsson har tidigare skrivit ett flertal historiska romaner med kvinnliga huvudpersoner. När hon skrev ”Kärlekens bakgata” (Piratförlaget) – första titeln i en serie om ”Damernas juridikbyrå” – la hon till prefixet kriminal-.
Året är 1897 och platsen Stockholm (exklusive Södermalm). Ellen Bergman, ung jurist, kunde inte få någon anställning så hon startade eget. Hittills mest fattiga klienter men nu måste byrån börja få inkomster, även om Ellen är en överklasskvinna har hon inga pengar.
Huvudpersoner: förutom Ellen även ligaflickan Rakel och Johan Rådig, detektivkonstapel. Kriminaliteten är tiden: de liv som Stockholms fattiga kvinnliga befolkning, ofta inflyttade kvinnor från landsbygden, tvingas leva för att kunna överleva. Manssamhällets syns på kvinnor; män kontra kvinnor.
En så ung prostituerad kvinna att hon bara är ett barn hittas död med avskuren hals. Självmord? Mord? Anna Laestadius Larsson sammanför romanens Ellen med verkliga, namngivna kvinnor ur historien. Gatorna ligger där de låg. Så noga är hon att hon är övernoga. Det kan jag reta mig lite på – att författaren ibland eller rätt ofta skriver läsaren på näsan.
Å andra sidan: ”Kärlekens bakgata” är en högst trovärdig historisk kriminalroman.
Feelgood-deckare
Ser i en så kallad blurb på omslagsfliken att någon ska ha recenserat en av hennes tidigare böcker med orden: ”Haaland skriver mysigt på allvar”. Kan den recensenten vara jag?
Precis så skriver i alla fall Annette Haaland när hon skriver som bäst och det gör hon i sin nya feegood-, mys- och mjukdeckare ”Pastor Viveka och Solkattens leende” (Albert Bonniers). Grundtonen är måbra, mysigt och mjukt. Men hon (det är faktiskt ordet) kryddar myset med allvar, såväl sorg som humor.
Ett par exempel, blott. Här finns fin, varm skildring av hur en av romanpersonerna letar efter sin mamma, som haft problem med droger och varit uteliggare, längs Bersunds strand. Eller en av rätterna på en högst samtida stockholmsk restaurangmeny: ”Kompostbakad rödbeta”.
Hon skriver verkligt. Gatunära. Jag får erkänna att jag gillar Haalands mjukdeckare särskilt för att jag med egna skor gått på alla de gator hon skriver om, jag har sett alla husen (inklusive den frikyrka, där både bokens författare och huvudperson varit pastorer). Jag växte inte upp exakt här men här gick jag i skolan, i Gamla Enskede (söder om Stockholm).
Oräkneliga är de gånger jag varit på platsen för bokens inledning, nämligen Margaretaparken. Det har blivit maj och är dags för Enskedespelets årliga uppsättning i just den parken. Denna sommar ska ”Alice i Underlandet” spelas av ”nästan hundra människor från sex till åttiofyra år… proffs och amatörer tillsammans”.
Pastor Viveka har kommit dit med familjen. Men den där Solkatten – med ”ett enda stort leende” – har hon svårt för. Solkatten ger hennes ”olustkänslor”. Och så plötsligt försvinner Solkatten. Det ska, förstås, bli Viveka som återfinner honom: ihopsjunken på golvet i en bajamaja…
Ny polisromanserie inleds
Jag tyckte mycket om Linda Bengtsdotters trilogi med och – inte minst – om den kvinnliga polisen Charlie Lager som gång på gång återvände till Gullspång. Nu har Bengtsdotter pånyttstartat.
”Korpen” (Bookmark) inleder en ny serie polisromaner med och – som jag skrev – om en ny kvinnlig polis i en ny kriminell miljö: kriminalinspektör Sakka Pienni vid den regionala utredningsenheten i Stockholm. Romanen mestadels i Djursholm.
En kvinnodeckare. Ja, en kvinnoroman. Det är en trend och det är en mycket bra trend: många av dagens svenska deckarförfattarinnor skriver, låt säga, samtida kvinnliga debattromaner. Polisen Sakka, som hon kallas, har samiskt ursprung och heter egentligen Sarahkka.
Hon bär sina hemligheter i och med sig: särskilt en hemlighet, den största och svåraste. Demonen, kan den kallas. Om du, som jag, gillade polisserien med/om Charlie så lär du, som jag, gilla den här polisromanen med/om Sakka. På gränsen mellan Västergötland/ Värmland och längst upp i Norrbotten: de kvinnliga polisernas demoner från ungdom och uppväxt är inte densamma men snarlika.
Det kan också kallas klass- och kulturresor – eller försök att resa. Polisromanen ”Korpen” börjar med ”en signal i natten”. Sakka skyndar sig att svara innan det hinner ringa en gång till och väcka hennes sambo. Hon kallas till ett hus på Strandvägen i Djursholm, där en ung kvinna hittats ihjälskjuten.
Abigail Fender, 26 år, har även hon gjort en klass-, kultur- och religionsresa, från föräldrarna i Jakobsberg. Hon bytte från en så kallad sämre förort till en fin.
info@opulens.se
