KRIMI. Bengt Eriksson funderar kring det fortsatta Millenium-författandet och det faktum att det finns två parallella sjuor i sviten. Fast en av dem både är och inte är en ny Millennium-titel. Låter det krångligt? Bengt Eriksson reder ut det hela! Och ger några deckartips därtill.
Först som sist: Jag tycker sånt här, alltså att skriva vidare på andra författares verk, är ett otyg (detta oavsett om det gäller Agatha Christie eller Stieg Larsson, Hercule Poirot eller Lisbeth Salander). Men nu är det som det är.
För det andra: När las ett extra ”n” till i tidskriftsnamnet och deckarserien Millen(n)ium? Stieg Larsson stavade ju: Millenium. Men numera är stavningen: Millennium. Småttiga, oväsentlig fakta? Kanhända, men jag undrar…
Den som först tog över och skrev vidare efter Stieg Larsson var ju David Lagercrantz, som tillfogade tre nya titlar till Larssons Millenium-trilogi. Nu har Karin Smirnoff åtagit sig att skriva ytterligare tre titlar till den utgivna Millennium-sextetten.
Men det räcker inte. John Ajvide Lindqvist har dessutom skrivit en deckare som både är och inte är en ny Millennium-titel. Hans deckare skulle ha blivit men blev inte den sjunde i ordningen. Hur det hänger ihop? Så här:
Han kontaktades av något förlag (Norstedts, som gett ut de tidigare böckerna? Kanske, men det har Ajvide Lindqvist hittills inte velat avslöja. Men det var inte förlaget Polaris, som återkommer längre ner i texten. Så mycket har han ändå sagt.)
Ett PS under skrivandet: Också Dagens Nyheter har nu rotat i detta och kommit fram till att det tydligen var bokförlaget Strawberry, ägt av norrmannnen Petter Stordalen, som skulle ge ut den sjunde Millennium-deckaren, den av John Ajvide Lindqvist, men refuserade. Och så till sist hamnade sjuan hos Polaris som valde Karin Smirnoff.
John Ajvide Lindqvist skrev i alla fall ett utkast till en ny Millennium-titel – ett långt utkast, längre än vad som var överenskommet, nära nog hela romanen. Och allt var frid och fröjd, utkast och manus verkade uppskattas av vilket förlag det nu var. Till att börja med, tills det plötsligt inte uppskattades alls utan refuserades.
Om detta har Förlagspodden avsnitt 155 (finns där poddar brukar finnas) gjort ett inslag i form av en intervju med en ganska men inte helt öppenhjärtig Ajvide Lindqvist. För alla som är det minsta intresserade av författande, bokförlag och dagens förlagsbransch är det mycket intressant lyssning. Rekommenderas: lyssna!
Efter refusen satt John Ajvide Lindqvist där med en nära nog klar deckare. Då skrev han om sin deckare lagom mycket, han strök bort och skrev ut Blomkvist och Salander ur berättelsen, för att kunna publicera deckaren utanför Millennium-serien. ”Skriften i vattnet” (Ordfront) blev titeln på den deckare som nu finns i handeln, den första titeln i hans egen deckartrilogi ”Blodstormen”.
Vad ska detta och denna kallas? Millennium 7b, kanske…
Nära nog samtidigt har första titeln av tre i den fortsatta Millennium-serien kommit, ”Havsörnens skrik” (Polaris), som alltså skrivs av Karin Smirnoff.
Vad ska den då kallas, Millenium 7a? Fast det här kan ju en läsare strunta i – eller kan läsaren göra det? Omöjligt att inte läsa in det när man vet att bägge romanerna från början var Millennium-deckare…
”Skriften i vattnet” av John Ajvide Lindqvist inleds med en midsommarfest på en brygga i Stockholms skärgård, där en båt plötsligt närmar sig bryggan och två maskerade män öppnar eld mot festdeltagarna, och fortsätter i Stockholm, närmare bestämt i Gamla stan där deckarförfattaren och före detta polisen Julia Malmros bor, hon ska förresten snart tacka ja till att skriva fortsättningen på just Millennium-serien och får hjälp av en ung, mystisk crackare (snarare än hackare), som strax blir hennes älskare, för att efter Stockholm fortsätta på sin väg att bli internationell.
Som i internationella miljöer, tänk drogkarteller och oljepengar, och väl en planerad (av Millennium-förlaget) internationell bestseller. Den unge crackaren heter Kim Ribbing och är på många sätt och vis en märklig fast manlig inkarnation av Lisbeth Salander. Och det kommer mer än jag har avslöjat. Nog måste varje läsare ana närheten till och omskrivningen av Millennium-serien? Julia Malmros ska också komma att refuseras, i likhet med Ajvide Lindqvist. Här finns några rätt roliga rader där han låter henne fundera på om och i så fall hur hon skulle kunna skriva om sin Millennium-deckare till en annan, egen deckare.
”Havsörnens skrik” inleds exakt så: en havsörn blir matad med ”örngott” i… ja, Sveriges vildmark. Karin Smirnoffs Millennium-deckare utspelar sig där, långt upp i Sverige, i en helt annan miljö: närmare bestämt det fiktiva samhället Gasskas i Norrbotten.
Dit kommer Mikael Blomkvist, för där bor hans dotter Pernilla, som nu ska gifta sig med en höjdare inom kommunen och bröllopet ska äga rum på Raimos bar, där filmen ”Jägarna” spelades in.
Blomkvist har ingenstans att skriva längre. Tidskriften Millennium är nedlagd efter en epok på tjugo år, sista numret kom precis. Till sist gick det inte längre. ”En papperstidning går i graven och återuppstår som en podd. En podd!”
Dit upp ska Lisbeth Salander, numera delägare i Milton Security, också komma. Hennes döde bror (så att säga känd från tidigare) hade/har en dotter, Svala. Hennes Mammamärta har försvunnit och nu har hennes mormor dött. Svala, både ett barn men inte ett barn, det ska visa sig att Svala har en hel del egenskaper gemensamma med sin faster, behöver ett jourhem och Svala har själv föreslagit Lisbeth.
Jag ska inte återberätta mer än så men det handlar om elektricitet, den billiga Norrlandsel som Gasskas kan erbjuda investerare. Utan den hade Gasskas varit som vilket annat litet samhälle som helst. Tänk på Facebook, som väl får elen nästan gratis. Så företagen står på rad. Men varifrån ska elen komma? Svar: vindkraft. Inte alla markägare i trakten uppskattar det.
Män fortsätter att hata kvinnor i Karin Smirnoffs Millennium-deckare och kvinnor fortsätter att hämnas. Smirnoff skriver än smygande och än rätt på, ibland blir det grovt och obehagligt. Nej, jag borde väl inte jämföra. Man bör nog inte heller läsas Millennium 7a och 7b direkt efter varann. Men det är svårt att låta blir när man känner till så pass mycket om förhistorien.
De skriver olika. Det har hävdats att John Ajvide Lindqvist nu gett ut sin första deckare men det håller jag inte med om. Till exempel ”Vänligheten”, för att nämna en av hans tidigare och bästa romaner, är enligt min mening också en deckare. Dock med övernaturliga inslag och det hör ju inte hemma i en deckare som ska vara realistisk. Anser vissa.
Så Ajvide Lindqvist skalade bort det övernaturliga och magiska för att få romanen att vara en deckare. Men varför? Som om han har skalat av sig själv, sin egenart. Det var väl onödigt. Min vädjan: lägg till detta, lägg till mer av dig själv, i den kommande andra delen av serien ”Blodstormen”.
Karin Smirnoff gjorde tvärtom. Hon tog Stieg Larssons grundstenar och byggde vidare med sig själv. Förutom att hon är en stilistisk kameleont, nu inne på sitt tredje skriftspråk, fortsätter hon att vara just sig själv. Resultatet blir så mycket mer, varken en cover eller en singelpiruett utan både Larsson och Smirnoff.
Smirnoff har skrivit en deckare som också är en roman. Medan Ajvide Lindqvist verkligen försökt att skriva en deckare som en deckare ska vara. Om det ena är sämre än det andra? Nej, men de är olika. Å andra sidan vet väl inte många fler än Ajvide Lindqvist hur hans utkast till en Millennium-deckare var, innan han skrev om den.
Och nu fortsatte jag ändå att jämföra dem, fast jag inte skulle. Läs själv istället, läs bägge deckarna/romanerna. Och avgör själv, vilken du föredrar. Kanske bägge, där hamnar jag nog själv till sist som först.
Fyra gånger deckartips:
1) ”Hus av glas” (Modernista; övers: Carla Wiberg) bör vara den trettonde Armand Gamache-deckaren av Louise Penny som kommit på svenska.
Samtliga har jag läst och jag kan inte rangordna dem, varje titel i serien är som ett nytt och varierat dagboksblad om Gamache, nu överintendent på Mordroteln i Quebec, hustrun och dottern, kollegerna och den lilla byn Three Pines.
Som alltid: mjukt men verkligt.
2) Håll koll på egen- och hybridutgivna deckare, då går det ibland att hitta mer udda kriminalhistorier. ”Byvägen” (Lava) av Maria Ark & Olof Elgsand är en av dem. Också som så att deckare ofta är mer än kriminalitet och straff.
Huvudpersonen kan till exempel vara en nyssexaminerad kvinnlig lantmätare, som genast får problem med omdragningen av Byvägen i Norra Ny, en liten norrländsk by. Ingen bybo vill släppa till mark och flera generationers gamla oförätter ska snart dras upp.
3) ”Än porlar mörka vatten” (Bokfabriken) är Susanne Fellbrinks femte deckare om Cilla Fallander, sångerska, nöjesentreprenör och väl författarens alter ego. Miljöerna (Sundsvall och nu Härnösand) lär vara helt autentiska.
Lättsamt och hårdare möts, i arbetslivet som vardagen.
Ämnen: Mellofestival, mytomani, kvinnligt sexuellt ofredande, sjukdomen ALS, drunkning (eller dränkning! ) i ett badkar, försvunna uppdrag och äktenskapskris samt en biljakt. Fellbrink lyckas faktiskt hålla ihop allt detta!
4) ”Av författaren till Lewis-trilogin”, enligt omslaget. Jo, fler gillar Peter Mays trilogi med miljöer från Yttre Hebriderna.
Färre gillar serien med Enzo Macleod, halvskotte/italienare, plus 50 och universitetslärare i Frankrike.
Men jag är så frankofil (all fransk kultur!) att jag gör det och tar alltid chansen att tipsa på Enzo Macleod-deckare. Som ”Stjärnkocken” (Modernista; övers: Åsa Brolin), där en trefaldig Michelinkock blir mördad.
Men främst är det en gastronomisk bok om mat och vin.
info@opulens.se
